Westerby Brännerie uti Östergöthland och Wålnäs Sockn Av GÖRAN DAHMÉN		Kartan ovan upprättades när bränneriet avvecklades 1786. ”Bryggan” ligger på samma plats som dagens brygga, även om strandkanten nu ligger längre ut på grund av sjösänkningen. Husen är: a= tvåvånings boningshus för kronoinspektören och brännmästaren, b= brännhus och vattenverk, c=spannmålsmagasin, d= lagerkällare, e= dranklårar, f =foderlada och fähus, g=stall h=fastagehus(lager), k: mält och torkhus, l= drickskällare, m= drängstuga, n= brygghus. Man kan se den hästdrivna stånggång som går från brännhus) till mälthus och kylvattenkanalen från bryggan till brännhuset där man bränner mäsken till brännvin.
När man står på golfbanans utslagsplats och ser norrut mot båtplatsen kan man knappast tro att här låg en stor industri för 225 år sedan. En anläggning med ett dussintal stora hus, stensatta gårdsplaner och hästvandringar. Arbetsplats för åtskilliga Vårdnäsbor. Det stora brännvinsbränneriet byggdes 1777 av ägaren till Västerby och Kuseboholms säterier, generalmajor Eric Julius Cederhielm, den siste chefen för Östgöta Ryttare. På mindre än tio år, 1776-1786, byggdes i rasande fart över femtio stora brännerier inom Sverige-Finland. Från Ystad i söder till Kuopio i nordost. Riksarkivet innehåller över 250 hyllmeter med handlingar, däribland några meter om Westerby Bränneri. Om man kommer norr ifrån (Kuseboholm) och åker över Stångån låg bränneriet på vänster hand, bakom båtplatsen. På vänster sida på väg mot huvudbyggnaden låg alltså Westerby Brännerie under åtta år. I dag finns inget kvar men till 1950-talet kunde man skönja dels rester av husfundament, dels också köksträdgården där man odlade kryddor för att smaksätta brännvinet. Bönderna hävdade sin rätt Under frihetstiden försökte myndigheterna förhindra att brödsäden användes till brännvin. 400 000 tunnor spannmål bedömdes varje år gå åt till ändamålet. Det sågs som en nationell katastrof, speciellt i missväxttider. Med olika medel försökte man övertyga bönderna om det galna med brännvinsframställning från brödsäd. Men bönderna envisades med att hävda sin rätt att själva bränna sitt brännvin. Grevinnan Ekeblad visar i en uppmärksammad skrift 1747 på möjligheten att framställa brännvin från potatis. Från ett tunnland kunde man antingen få 60 kannor brännvin om man odlade säd, eller över 200 kannor om man odlade potatis, hävdar hon. Men bönderna fortsatte med säd som råvara. Man kan jämföra med Ryssland, där potatis aldrig kommit att användas i någon större utsträckning. Vodka görs av säd. Gamla vanor är svårutrotade. Ett problem med att använda frukt och potatis som råvara, var förvaringen av råvaran. Visst kunde man bränna så länge det fanns färsk ”potatoes” och ”bär och frukter”, men hur skulle man kunna driva en större anläggning året runt? Frukt och potatis kräver ”uppeldade” utrymmen. Säd kunde lagras mycket enkelt under långa tider. Brännvinsmonopol 1775 Den ekonomiskt vidlyftige Gustav III lockades ständigt av nya inkomstkällor. Tanken på ett statsmonopol för brännvinsframställning kom upp. Kungen tillsatte en Brännvinskommission, vars utredning visade på lysande vinster - 25-30 tunnor guld varje år vid en tillverkning från 200 000 tunnor spannmål. Men i riksdagen ansåg många att ett kungligt monopol på tillverkning och försäljning av en så pass nödvändig vara som brännvin var en indirekt beskattning av folket. Och detta utan riksdagens godkännande. Det stred mot grundlagen. Oavsett riksdagens betänkligheter konstituerar Gustav III i september 1775 den Regala Brännvinsdirektionen, som på några år bygger ett femtiotal anläggningar. Flertalet brännerier ägs och drivs av kronan – kronobrännerier. Men några byggs och drivs av enskilda arrendatorer, bland dessa Västerby bränneri. I Östergötland anläggs fem brännerier. I Norrköping, Linköping, Vadstena, Söderköping - och Västerby. Cederhielm anmäler intresse Bland många andra hade översten och friherren Eric Julius Cederhielm anmält sitt intresse för att anlägga ett bränneri. I brev till landshövdingen 11 mars 1777 erbjuder han sig att gratis anlägga ett brännvinsbränneri på sin sätesgård och bränna två tusen tunnor spannmål samt att betala till kronan 3000 daler kopparmynt varje år. Han pekar på fördelen med att bönderna i Kinda och Ydre kan hämta brännvin och drank (resterna från framställningen - en utmärkt grisföda) i Västerby och inte behöva åka ända till Linköping. Landshövding Reenstierna ifrågasätter Eric Julius anbud, men 4 juni 1777 skriver kung Gustav III till honom att Brännvinsdirektionen skall anta Cederhielms anbud om att på egen bekostnad anlägga ett bränneri för 2 000 tunnor spannmål årligen vid Västerby säteri mot en årlig avgift av 13 kannor brännvin per tunna säd samt 166 riksdaler i årlig avgift. För detta arrende skall överstens bror - som äger Bjärka–Säby - ställa upp som borgensman. Man var nog medveten om överstens eländiga ekonomi. Bränneriet byggs under hösten 1777 och våren 1778. Cederhielm köper koppar från Åtvidabergs gruvor för 954 riksdaler, ett betydande belopp. Åtvidabergs ”kopparvärk” bör ha fått ett uppsving genom all den koppar som gick åt vid brännerierna. Vid avvecklingen kom kopparskrotet ut på marknaden, vilket sänkte kopparpriset. Man kan fråga sig hur Eric Julius Cederhielm finansierade denna jätteinvestering. Redan när han övertog Västerby och Kuseboholm fick han skuldsätta sig kraftigt. När han ville låna 120 000 daler kopparmynt av Arméns pensionskassa med en inteckning på Västerby säteri som säkerhet, skrev en Jöns Qwiding 5 april 1775 att kassan med hänsyn till säkerheten lånar ut endast 73 000 daler. Men tydligen får baron Cederhielm på något sätt ihop pengar. Västerby Bränneri byggs färdigt och tillverkningen börjar våren 1778. Bränneriet drivs av ett dussintal drängar under ledning av en Brännmästare. På bränneriet finns också kronans övervakare – kronoinspektören. Denne skall ha hand om och lämna över kronans spannmål till brännmästaren. Han skall sedan ta	Värdshuset är enda kvarvarande byggnaden från bränneriepoken i Västerby. Troligen uppfört 1781-1782. Båtplatsen sedd från bron över Stångån/Kinda kanal. Där bakom bredde sig det stora bränneriet ut sig. Rester av det gamla bryggfundamentet. På denna del av golfbanan låg huset där Inspektoren bodde å öfra botn och Brännmästaren å nedra. emot allt brännvinet, förvara detta och - inte minst - försöka sälja det till en motsträvig allmänhet. En allmänhet som tycker att kronan tagit ifrån dem en naturlig rättighet – ”som att baka sitt egena bröd”. Eftersom brännmästaren och kronoinspektören ofta har motstridiga intressen råder en klar osämja och evigt bråkande mellan dessa två. Herrarna skickar brev på brev till landshövdingen och brännvinsdirektionen i Stockholm om alla fel den andre gör. Riksarkivets Västerbypärmar är fyllda av klagoskrifter. Ingen köper … Brännvin produceras för glatta livet, men inga pengar kommer in. Man har en halv årsproduktion i lager - 20 000 kannor (50 000 liter). Man säljer till Vimmerby men smålänningarna betalar inte trots landshövdingens arga brev till sin kollega Rappe i Kalmar. Reenstierna försöker också hitta nya försäljare mot att de skall få sex procent av vinsten. Inget tycks hjälpa. Under sommaren 1780 ökar problemen med ett brännvinslager som håller på att dränka Västerby. Allmänheten vägrar att köpa kronans brännvin. Direktionen beordrar Reenstierna att stoppa all brännvinsbränning vid länets fem brännerier. Direktionen är dessutom sur på Reenstierna. Från Stockholm skriver man 17 juli 1780 och påtalar med skärpa för herr greven att han gör alldeles för lite för att öka brännvinskonsumtionen i länet. Att inte allmänheten köper brännvin skylls på den tilltagande lönnbränningen. En lönnbränning som landshövdingarna inte anses hålla efter tillräckligt. Inte någonstans kan utläsas att direktionen reflekterat över det höga brännvinsprisets betydelse. Kronan startar en klappjakt med kraftig belöning - 10 riksdaler - till den som anger en lönnbrännare. Några fall finns dokumenterade. Bland annat en stackars ryttare från Siggantorp som brände i Hässlekulla. Han får sparken och döms till ett långt fästningsstraff. Lagren svämmar över 1781: I hela riket ökar brännvinslagren. Alla de 50-talet brännierna i Sverige-Finland måste kraftigt minska sin produktion. En inventering av Västerbys brännvinslager visar på 30 878 kannor brännvin (81 827 liter). Man saknar både utrymme och förvaringskärl. Direktionen tvingas snabbstoppa all tillverkning och nu står många, bland dem Cederhielm, inför risken att bli ruinerade. Cederhielm vill överlåta bränneriet på Kronan och begär av Direktionen 24 000 riksdaler i ersättning för nio års utebliven vinst. Direktionen får i ett brev, underskrivet av Gustaf III, beskedet att de skall meddela Cederhielm att den högsta inlösensumma som kan komma ifråga är räknat på 2 kannor överskottsbrännvin på varje tunna säd och till ett pris av 16 skilling. Summan skall räknas på den mängd spannmål som Cederhielm enligt kontraktet har kvar att bränna från 31 mars 1778. Om han är nöjd med denna ersättning skall han överlämna bränneriet, med allt som därtill hör, till kronan. Direktionen får besked att som det skrivs: ”I äger at nu genast til honom utbetala sex tusen Riksdaler, och sedermera återstoden på fyra års tid , … sedan I likwäl förut på det nogaste gjort Eder underrättade och behörigen försäkrade därwid, at i afseende på sielfa Naturen och egenskapen af Westerby Gård den Oss och Kronan uplåten nyttjande – rätt til platsen, hwarpå Bränneriet med dess tillhörigheter äro belägna nu och framdeles må wara lika fullkomligen bewarad, i hwilken egares hand samma egendom med tiden kan komma.”	Vad innebar detta? Cederhielm hade begärt inlösen enligt 4 kannor överskottsbrännvin. Alltså: 9,5 år x 2 000 tunnor x 4 kannor x 16 skilling = 25 333 riksdaler, men vid snabb affär var han beredd att nöja sig med 20 000 riksdaler. Nu erbjuder honom kronan halva beloppet, dvs 12 666 riksdaler, vilket ändå får sägas vara en hyfsad ersättning. Hur stora hans kostnader varit för att uppföra bränneriet har inte gått att få fram. Kronobränneri 1782: Regala bränneridirektionen tar över och Västerby bränneri blir därmed kronobränneri. Bokhållare Olof Ljunggren träter ständigt med kronoinspektör Fougelberg, som bl a anklagas för att ha spätt ut brännvin som skall skickas till Kalmar. Brännvinsförsäljningen börjar hämta sig, men Ljunggren fortsätter skicka skvallriga brev till landshövdingen och direktionen i Stockholm och framhäver hur bra han själv sköter sig och hur dåligt Fougelberg sköter sig. För att stimulera drickandet låter direktionen uppföra ett värdshus i omedelbar anslutning till brännerierna. Vem som uppför och driver värdshuset vid Västerby har inte kunnat klaras ut. Kyrkans företrädare i Vårdnäs liksom på andra ställen klagar på att kronan stimulerar till brännvinskonsumtion – med allt vad detta medför av sociala vådor. 1783: Brännvinsförsäljningen tar fart och Ljunggren lyckas få Fougelberg avsatt och själv få ta över som inspektör. Fougelberg påstås ha gjort av med för mycket ved. Neddragning och brist Riket drabbas av missväxt och många vill skära ner på brännvinstillverkningen. Däribland den ansvarige för Östergötlands fem brännerier, assessor Vult von Steyern. Neddragning sker och det blir brännvinsbrist! Vissa personer köper upp brännvin, som de sedan säljer dyrt. Även lönnbränningen verkar ta fart igen. Assessorn skriver till direktionen: ”… utom det at Lönnbrännarna af bristande tillgång wid Kronobrännerierna på en wahra som anses för oumbärlig, giör sig en slags ursäkt för sitt Lagbrott.” Men eftersom hungersnöd står för dörren så föreslår han ransonering av brännvinet till hälften eller en tredjedel av förra årets köp. 1784: Brännvinstillverkning och försäljning är nu i balans. Västerby säljer brännvin till olika platser - så långt bort som till Umeå - men man har som tidigare problem med att smålänningarna inte betalar. Landshövdingen skriver 30 september att eftersom Kalmarborna inte betalt på två år så är det nu slut för smålänningarna att hämta brännvin i Västerby. Lagren fulla igen! 1785: Ljunggren rapporterar 8 juni 1785 till landskansliet om överfulla brännvinslager på grund av ”trög avsättning”. Landshövdingen stoppar tillverkningen 28 juli 1785 vid Vadstena och Västerby. Befolkningen i södra Kinda och i Ydre härad klagar hos landshövdingen över ”sin uselhet och stora fattigdom” och ber myndigheterna anlägga ett manufakturverk på orten, så att man kan få någon förtjänst. Man vill också att ett kronobränneri anläggs i Kölefors eller Kvarntorp. Det är för långt till Västerby och ibland finns inte någon där när man väl åkt dit på backiga vägar för att köpa drank och brännvin. Önskemålet vinner inte något gehör. Kronans ansvarige i länet Vult von Steyern gör en noggrann uppmätning av brännvinslagret vid Västerby under medverkan av tre bönder från Skillberga och Skruvkulla. Man konstaterar att det finns 10 008 kannor, dvs ca 27 000 liter, brännvin i lager. Besiktningsmännen skriver också att man aldrig hört någon klaga över brännvinskvaliteten. Monopolet avvecklas 1786-1787: Gustav III sammankallar en riksdag våren 1786. Adeln ansåg att kungen genom sitt brännvinsmonopol infört en ny beskattning och bönderna klagade på att kronans övervakning drev många familjer till ”tiggarstaven” eftersom lönnbrännarna sattes på fästning för något som knappast kunde anses som ett brott. Det var stort ”buller” ute i landet, som Gustav Vasa brukade säga. Kungen framför personligen till bondeståndet. att kronobrännerierna skapade en vinst på 500 000 riksdaler varje år och dessa pengar kunde statsmakterna (läs: kungen personligen) inte vara utan. Kungen kunde dock sträcka sig så långt att denna inkomst ersattes med en lägre avgift på 300 000 riksdaler. 14 juli 1787 meddelar finansminister Ruuth att husbehovsbränning och destillering var tillåten såväl på landet som i städerna mot en årlig arrendeavgift på 1 lispund säd (8,5 kg) för ett hemman för varje 1/24 mantal och för ett helt mantal 10 lispund (85 kg). Arrendet skulle gälla i 10 år och staten krävde att socknar och städer skulle godkänna avtalet. Varje socken och varje stad skulle alltså erlägga en fast arrendeavgift kollektivt till staten. Därefter kunde man bränna så mycket brännvin man ville. Med detta upphör tolv år av Regalt Brännvinsmonopol. Liksom Westerby brännvinsbränneri. För Vårdnäs sockens arrendebrännvin byggs ett nytt kronomagasin i Västerby och Ljunggren blir magasinsförvaltare. De sociala vådorna av den fasta årsavgiften på brännvinstillverkningen blir problematiska. Den svenska produktionen och konsumtionen av brännvin ökar våldsamt under hela 1800-talet. Inte förrän 1875 förbjuds på nytt hembränning.