Vårdnäs socken
Vårdnäs socken – som fr o m 1971 är en del av Linköpings kommun – är Kindabygdens nordliga utpost. Socknen tillhörde förr Kinda härad. Ända in på 1600-talet brukade Kinda och Ydre härader räknas till Småland. Då var vårdnäsborna alltså smålänningar, medan grannarna i Vist och Skeda var östgötar. Det var i tidig medeltid – 1100- och 1200-talet – som de svenska socknarna organiserades och kyrkor byggdes. Vårdnäs första kända kyrka uppfördes av sten, troligen i början av 1200-talet. Murrester av denna kyrka finns kvar i kyrkans västvägg mot tornet. Om den första stenkyrkan hade föregåtts av en träkyrka, som på flera andra håll, är ovisst. Likaså är det höljt i dunkel om det på platsen för kyrkobygget funnits en kultplats där man offrade och tillbad de gamla gudarna. Sitt namn har Vårdnäs socken fått av det näs (udde) där man höll vakt över den viktiga vattenvägen via Stångåns sjösystem. Förleden ”vård” betyder just vakt/vakthållning. Sannolikt fanns på någon av näsets höga bergklackar en vårdkase (stapel av ved) som kunde tändas, en länk i ett signalsystem som varnade om fiender var på väg.
I de första skriftliga beläggen av sockennamnet, från 1320 och senare, stavas det Wardhanes. Under lång tid, från 1600-talets mitt till långt fram i tiden, skrev man Wålnäs, vilket nog var en anpassning till hur socknens namn uttalades ända in på 1900-talet.	Den välbekanta vyn mot kyrkan och kyrkbyn – men ändå annorlunda. De två husen längst till vänster finns inte längre. Det mörkare huset av de två - den gamla sockenstugan (byggd i 1800-talets början) - revs efter att nya ålderdomshemmet (nu privatbostaden Lindgården) togs i bruk 1924. Kvar blev fattigstugan – närmast kyrktornet på bilden - som byggts 1820. När de som bott där flyttats till ålderdomshemmet blev den sockenstuga, och kallas så ännu idag. Vägen upp till kyrkan hade som synes en annan sträckning än idag. Foto: Ivar Andersson.
Den nuvarande stavningen, Vårdnäs, återfinns i ett ämbetsbrev från 1734, men det dröjde länge innan den blev allmänt vedertagen. Ända fram till 1860-talet avgjordes socknens angelägenheter av sockenstämman. Med 1862 års kommunallag skiljde man på kyrkliga och borgerliga uppgifter. Folkskolan, som vid den tiden byggdes ut för att omfatta alla barn, skulle vara församlingens angelägenhet under ännu några årtionden. För den borgerliga landskommunen blev fattigvården en huvuduppgift. Vid 1900-talets mitt hade de dittillsvarande landskommunerna/socknarna blivit för små för att klara växande kommunala uppgifter. 1952 sammanfördes Vårdnäs, Vist och Skeda till en ”storkommun” under namnet Vårdnäs. Mycket snart ansågs även de s k storkommunerna vara för små. Vid nyåret 1971 slogs Vårdnäs liksom övriga ”kranskommuner” samman med Linköpings stad. Resultatet blev nuvarande Linköpings kommun. Socknen är stor, 118 kvadratkilometer varav ca 100 är land. Invånarantalet var 2 167 personer vid årsskiftet 2013/2014. Tätorterna Bestorp och Brokind har drygt 500 invånare vardera. Bygd och natur i Vårdnäs präglas av Stångån/Kinda kanal med sjöarna Stora och Lilla Rängen och Järnlunden. Landskapet är småkuperat, böljande, med långa dalgångar i nordvästlig-sydostlig riktning. I sydost och nordväst får det karaktär av berg- och skogsbygd. Här finns också de högsta punkterna. Högst är Borgarberget i nordväst, 154,3 m ö h. Områdena utmed sjösystemet var viktigast ur odlingssynpunkt. Det var de som blev först och tätast befolkade. Detta landskap kännetecknas av de många ekarna. Det unika, sammanhängande eklandskapet söder om Linköping består främst av hagmarker och lövskogar med stort inslag av ek. Eklandskapets kärnområden finns kring de stora godsen som dominerat bygden genom många århundraden. De vackra hagarna kring Brokinds gård och norr om Bestorp är minnen av gamla tiders boskapsskötsel, där ängsslåtter var av avgörande betydelse. I socknen finns också många andra områden med stort intresse ur naturvårdssynpunkt. Här kan nämnas fågelsjön Sträp vid Dänskebo i nordvästra sockendelen.