Det gulnade flygfotot visar torpet Klinkendal, där Stig Nilsson bodde från fyra års ålder och tills han blev vuxen. Torpet revs omkring 1980 för att ge plats åt de översta villatomterna på Melskogsvägens västra sida. Till höger Brokinds Snickeri där Stig arbetade nästan hela sitt yrkesliv. När fabriken flyttat till Linköping 1977 kom ’Nyckelhusen’ i dess ställe, det vill säga villaområdet med adress Granlundsstigen. I mitten Stig i 30-åldern, på en bild hämtad ur en bok om 1950-talets förtroendevalda i landskommunerna.
Stig Nilsson har varit en av ’urinvånarna’ Brokind – och nästan ända fram till pensionen arbetade han vid Brokinds Snickerifabrik. I 60 år bodde Sonja och Stig i sin villa vid Melskogsvägen, tills de i juni 2018 flyttade till Servicehuset i Bestorp. Else-Marie Peterson har på hembygdsföreningens uppdrag besökt dem och fått berättelsen om deras liv. Stig Nilsson berättar om sitt liv i Brokind
Stig Karl Hjalmar Nilsson, kallad Stig, föddes den 7 augusti 1928 i Norrtorp utanför nuvarande Brokinds samhälle. Norrtorp var en arrendegård under Brokind och där bodde Stig tills han var 4 år, då gården 1932 frånsåldes från Brokind. Pappa Otto förhörde sig hos sina bröder i Stockholm om möjligheten att få låna pengar så att han kunde köpa Norrtorp. Men det blev inget lån och familjen tvingades att flytta. Familjen bestående av pappa Otto, mamma Anna och barnen Bengt och Stig flyttade då till Klinkendal som var ett arrendetorp under Brokinds gård och beläget vid övre delen av Melskogsvägen i nuvarande Brokinds samhälle.	Efter alla sina år i Brokind flyttade Sonja och Stig Nilsson i juni 2018 till Servicehuset i Bestorp. De trivs bra där också. Foto: Hans Peterson.		Stig och Sonja hade börjat fundera på möjligheten att bygga ett eget hus, och 1958 kunde tre hus byggas på Melskogsvägens förlängning efter korset med Sandviksvägen. Snickerifabriken lät bygga en s.k. tjänstebostad, och så var det Per Sjöholm och Stig Nilsson, som båda arbetade vid fabriken, som byggde egna hus. På 60-talet började man sedan bygga vidare utmed Melskogsvägen. I september 1958 kunde Stig och Sonja med barnen flytta in i sin nya villa. Det var en stor omställning. Pojkarna fick eget rum och flickan likaså. 1960 föddes sonen Per. Stigs nya villa byggdes för 40.000 kronor. Av det fick Stig 19.000 i statliga lån och 24.000 i banklån minns han.
Klinkendal bestod av 2 hektar åkerjord. Boningshuset bestod av 1 rum och kök samt en oinredd vind. Pojkarna, som så småningom blev tre, fick sova på vinden sommartid och i köket på vintern medan pappa och mamma sov i rummet. Ladugården hade plats för 5 kor och hade inga fönster. Otto Nilsson hade bara 4 kor. Stig berättar om hur uppspelta korna var när de släpptes ut på bete på våren efter att ha stått i nästan totalt mörker hela vintern. Jordkällaren som hörde till torpet finns fortfarande kvar på familjen Önnegrens tomt, Melskogsvägen 22. 1945 byggdes huset om så att ett stort skafferi och ett litet förråd blev ytterligare ett rum. Huset förseddes med en värmepanna och element i rummen så man fick s.k. centralvärme. Man fick också både vatten, avlopp och el. Stigs far gjorde dagsverken på gården. När man behövde häst för att bruka åkerlapparna fick man låna på gården, men bara om det regnade för annars behövdes hästarna på Brokinds gård. Anna och Otto Nilsson bodde resten av sina liv i Klinkendal, Anna dog 1974 och Otto 1978. 1935 började Stig skolan i Brokind där 1:a och 2:a klass gick i den s.k. kantorsbostaden. Fjärde skolåret fick Stig gå i Svenbergsskolan i Brokinds samhälle. Huset är numera känt som det hus där familjen Älenmark bodde. Fr.o.m. femte klass var Stig åter i Brokinds skola. Då dåvarande Vårdnäs kommun låg långt framme vad gällde skola, så fick Stig gå även ett sjunde år. I början av sjunde skolåret var man dock bara tre elever.	Då Stig slutat skolan 1942 fick han börja som ”springpojke” hos Patriksson som var delägare i Brokinds Snickerifabrik. Övriga ägare var Björk och Östergrens. Han fick då en lön på 23 öre i timmen. Så småningom fick dock Stig börja som snickare i fabriken och då höjdes lönen till 46 öre i timmen. 1948 träffade Stig Sonja Kristoffersson från Opphem. Sonjas pappa arbetade vid järnvägen och man flyttade så småningom till banvaktsstugan vid Granlund i Brokind. I slutet på 40-talet och början av 50-talet höll Stig, i ABF:s regi, studiecirklar i matematik i Brokind. Han höll också kurser i konsten att inkomstdeklarera. Han hjälpte också många att deklarera men till sist blev det så mycket att han fick säga ifrån. Under 40-talet var Stig också aktiv i Brokinds Idrottsförening där han både sparkade fotboll och hade diverse uppdrag i styrelsen. Han var bl.a. kassör och hade hand om pengarna man drog in på olika festarrangemang. Det bar sig inte bättre än att Sonja blev gravid och då sa Stigs mamma att nu måste ni gifta er och flytta ihop. Nu behövde de en bostad och en sådan blev ledig i Karlstorp som också hörde under Brokinds gård. Men då en av gårdens anställda också behövde bostad fick hon företräde. Den 1 december 1951 kunde dock Stig och Sonja flytta in i Basta, en stuga under gården. Stugan bestod av ett rum och kök. Där fanns inget avlopp eller vatten men el. Det fanns inga bänkar i köket, bara en spis. Då var det bra att Stig var snickare och kunde	inreda köket med bänkar. Basta finns kvar ännu idag. Det ligger på en kulle till vänster om du svänger av från Rv 23/34 mot Brokinds gård. Den 15 december 1951 gifte sig Stig och Sonja i Vårdnäs Prästgård och i mars 1952 föddes första sonen, Veine. Stig avancerade steg för steg på snickerifabriken och så småningom blev han förman. I mars 1953 kunde man flytta från Basta och in i den ena lägenheten i Bleckninge som var ett tvåfamiljshus tillhörande Brokinds gård, men som snickerifabriken hyrde och hade rustat upp. Att flytta till Bleckninge var ett lyft för nu fick man två rum och kök, men fortfarande inget vatten utan pump på gården. 1953 föddes sonen Kennet och 1955 dottern Gunnel. Stig började engagera sig politiskt och 1954 blev han invald för Socialdemokraterna i Vårdnäs kommunalfullmäktige. Kommunen bestod av Vårdnäs, Skeda och Vist församlingar. Stig kunde nu vara med och påverka vad som hände inom kommunen. När man hade för avsikt att utöka vatten- och avloppsledningar till Tallbacken var han med och såg till att ledningarna drogs fram till den nuvarande Melskogsvägen. Stig är noga med att poängtera att det fanns ytterligare två personer som engagerade sig och påverkade utvecklingen i Brokinds samhälle, nämligen Åke Östergrens som då var ägare av Brokinds Snickerifabrik och Mats Nylander som drev Nylanders VVS. Stig var också under många år kyrkopolitiker inom Vårdnäs församling.	Som kommunpolitiker i Vårdnäs kommun fick Stig bl.a. vara med och besluta om simskola, gatubelysning och sophämtning. 1960 tyckte fabrikör Åke Östergrens att Stig skulle gå några månader på Toftaholms folkhögskola för att utbilda sig i arbetsrätt, psykologi mm. Detta kunde vara viktigt för en förman, som ju Stig blivit med tiden. Sonjas morfar köpte redan 1909 en gård på Åländersö i sjön Åländern. På ön bodde flera av Sonjas släktingar. 1962 fick Stig och hans familj möjlighet till sommarboende på ön. Det var ytterligare en positiv förändring för familjen där barnen fick möjlighet att leva lantliv. Där var det ”full rulle” med släktingar och många barn poängterar Sonja. 1967 byggde Stig och Sonja ett eget hus på ön som de hade kvar till 2012 då sonen Per tog över. 1977 flyttade Brokinds Snickerifabrik till Linköping och Stig följde med den flytten. Han började samtidigt arbeta för Linköpings fritidsförvaltning som vaktmästare på Kalvuddens sommarkoloni utanför Rimforsa. Stig slutade på snickerifabriken 1984 men fortsatte att arbeta på Kalvudden tills han fyllde 65 år. Som pensionär har Stig ägnat mycket tid till byggnadsarbete och vedhuggning. Frånsett en tidvis mycket svår astma har Stig fått vara frisk och han kan räkna in 7 barnbarn. Åldern tar ut sin rätt och Stig och Sonja klarade inte av att bo kvar i sin villa i Brokind. I juni 2018 flyttade de till Servicehuset i Bestorp och sålde villan. De trivs i sin lägenhet och känner inget vemod över att de flyttat. Else-Marie Peterson