Skola för alla barn? För dyrt, tyckte stämman Riksdagsbeslutet 1842 om den allmänna folkskolestadgan mötte inget jubel vid sockenstämman i Vårdnäs. Påbudet att varenda unge skulle ges undervisning var för betungande för en socken där de flesta var fattiga bönder, ansågs det. Dessutom utgjorde sjöarna och de långa avstånden praktiska hinder för barnens skolgång…. Det var inte första gången invändningar restes mot en obligatorisk skola. Redan 1762 kom en förordning om att socknarna skulle anställa en särskild lärare om inte klockaren hann med att undervisa barnen. Några år senare påminde domkapitlet om detta i en skrivelse. I protokollet från sockenstämman 12 mars 1769 redovisas Vårdnäs sockens mångordiga svar. Propån om en ”ny Scholas inrättande” var nog välment, men socknen måste beklagligtvis erkänna sin ”oförmögenhet at fulgöra” den. Största hindret var att ingen ville ”åtaga sig någon utgift därtil”. I stället för att vara i skolan behövde barnen vara hemma och hjälpa till med olika sysslor. ”Barnen här i Sochnen hafwa ock tillfälle at tillika lära läsa, och få kunskap			Sven Skullman lyckades bättre som lärare än som skräddare. Socknen bekostade en gravsten några år efter hans död.
om Christendom, genom Föräldrars och gamla mäns el. qvinnors underwisning wid lediga stunder, samt utan någon kostnad”, försäkras det. Att samla 40-50 barn på ett ställe under en enda mans uppsikt, kunde dessutom ”gifwa dem tillfälle til kättia eller odygder.” Och så vidare … Under senare sockenstämmor hade husfäderna uppmanats se till att barnen lärde sig läsa. De behövde ju som goda kristna kunna läsa psalmbok och postilla. Vid biskop Marcus Wallenbergs visitation i Vårdnäs 1827 hade han uppmanat socknen låta klockaren undervisa barnen. Det ledde till att barn som önskade undervisning fick anmäla sig. I vilken utsträckning den möjligheten utnyttjades är inte känt. Att döma av husförhörslängderna kunde de flesta sockenborna ”läsa i bok”, konstaterar Paul Aineström i ”Vårdnäsboken” (där det mesta i den här texten hämtats). Bouppteckningar visar att det ofta fanns psalmbok, bibel och postilla i hemmen.	Klasserna 3-7 i Sjögsäters skola, läsåret 1944-45. Läraren är Eva Wasén. Några år senare, 1949, lades skolan ner efter att ha gjort tjänst sedan mitten av 1870-talet.
Åter till 1842 och nya stadgan. Samma höst beslutades i Vårdnäs, motvilligt, att organisera en ambulerande skola. Centralt i socknen skulle undervisning bedrivas på fattigstugans övre våning. Organisten Nordquist, ung och känd för dygdigt uppförande, skickades till seminariet i Linköping för att skaffa sig behörighet. Men efter en tid kom han tillbaka, utan behörighet. Han ansåg sig inte ha råd att vistas vid seminariet i ett helt år, vilket krävdes. I det läget beslöt sockenstämman att ligga lågt några år. Man hade ju trots allt fått fem år på sig att genomföra folkskolan…. 1846, när respiten snart var slut, tog man upp frågan igen. Barnen i skolåldern var många, omkring 400. Socknen delades upp i ett antal skolrotar, där svårigheten var att hitta lokaler för skolverksamheten. Man annonserade också efter en skolmästare och fick en ansökan – från Per Pettersson i Horn. Han blev den förste anställde läraren i Vårdnäs socken – en ambulerande lärare som ofta hade anledning att klaga över login som erbjöds honom ute i de olika skolrotarna. Sin fasta bostad fick han i fattigstugans övervåning, där det också var skolsal för en skolrotarna. Bristen på skollokaler tvingade till sist fram beslut om ett första skolbygge, vid Bergstugan utmed landsvägen norr om Brokind. Huset kom senare att bli IOGT-lokalen Rosenberg. Man flyttade dit en stuga från Stensvassa, som dock behövde byggas till. Hela socknen beordrades från predikstolen att hjälpa till med dagsverken och virke - ”4 st duglige Bräder af hvarje helt hemman”, senast i morgon förmiddag! I annat fall kommer bräder att köpas in ”till vad pris som helst, på den resterandes bekostnad, vilket till vederbörandes underrättelse meddelas,” hette det från Scol-Directionens sida. Kvitto på lärarlönen från Christina Svensdotter, som undervisade i Brokinds första småskola i torpet Djurgården. KLICKA för större bild!	1858 kom en förordning om att även småskolor skulle inrättas. Efter några år hade man i Vårdnäs fått till stånd en sådan i varje rote. Oftast löste man det så att den åtog sig undervisningen också ställde rum till förfogande. Enda kravet på småskollärare var att de kunde läsa. Därmed kunde de lära barnen läsa. Arvodet var blygsamt men betydelsefullt för den fattiga kvinna, eller man, som åtog sig uppgiften. Småskoleundervisning bedrevs bl a i torpet Djurgården vid Brokind, vid Sörhult i Sandebo och en stuga på ”Löttera” i Sätra by. 1873 togs ett ordentligt tag i skolfrågan - kanske efter tillsägelse från myndighetshåll. Kyrkostämman beslsutade att uppföra fyra helt nya skolor med tillhörande lärarebostäder – i Brokind, Sätra, Sjögsätter och Dänskebo – för de fyra skolrotar socknen nu var indelad i. Detta var det största byggnadsföretaget i Vårdnäs någonsin efter kyrkobygget på 1790-talet. Greve Falkenberg ställde mark till förfogande för Brokinds skola och såg till att markfrågan löstes även vid Sjögsätter och Dänskebo. Bönderna i rotarna fick ställa upp med virke medan torpare, knektar och hantverkare fick bidra med dagsverken. Under 1875 och 1876 kunde de nya skolorna tas i bruk. Vad som gällde för skolverksamheten fastställdes i ett ”Reglemente för Vårdnäs församlings Skoldistrikt”, tryckt 1876. Det är undertecknat av skolrådets ordförande P Stylin (kyrkoherden) och M. Falken-berg (Brokind) och Henrik Falkenberg (Västerby). Även om man sedan 1862 års kommunallagar skiljt på den kyrk-liga och kommunala verksamheten, så skulle kyrkan alltjämt svara för undervisningen. I reglementet klargörs vilka byar och gårdar som hör till de olika rotarna. Brokinds och Dänskebo skolor räknades som fasta folkskolor, medan Sjögsätter och Sätra var ”flyttande folkskolor”. Det betydde att samma lärare svarade för båda dessa skolor. I ena skolan undervisades från 15/2 till 16/6 och i den andra från 15/7 till 16/11. I de tre småskolorna var läsåret åtta månader, från 15/3 till 16/11.	Några nya stora skolbyggnadsprojekt blev inte aktuella förrän i slutet av 1930-talet när det sjunde skolåret skulle införas. Sätra skola blev då utdömd och ersattes 1940 av en ny skola, belägen lite närmare Bestorps samhälle. På grund av minskat antal barn beslutades om nedläggning av Sjögesätters skola 1949 och Dänskebo skola 1952. Vid den tidpunkten uppgick Vårdnäs socken i Vårdnäs storkommun, tillsammans med Vist och Skeda socknar. De förändringar och utbyggnader som skett vid de båda återstående skolorna, Sätra och Brokind, sedan Vårdnäs nyåret 1971 blev en del av Linköpings kommun, förbigår vi här. Det kan konstateras att Sätra skola för några år sedan var hotad av nedläggning – och att det nu finns tankar inom kommunen om att ersätta nuvarande skola i Brokind med en ny, belägen vid idrottsplatsen i Brokinds samhälle. Om skolhistorien i Vårdnäs - se vidare i Paul Aineström: Vårdnäs socken, s 459-490. Kvitton från folkskollärare Johan Viktor Janssén i Brokind, som gärna åtog sig andra småsysslor inom skolan för att dryga ut lärarlönen. KLICKA för större bild!		Sven Skullman En av de första småskollärarna var Sven Skullman, f 1816 i soldattorpet Rosendal. Han lärde sig läsa av föräldrarna. Skriva lärde han sig med hjälp av en studerad yngling i Älgbosäter. Senare blev han skräddarlärling och så småningom skräddarmästare. 1856 gifte sig Sven och flyttade in i en stuga vid Sandebo. Men som skräddare lyckades han inte så bra. När han inte kunde betala hyran blev familjen vräkt. Det fanns en ledig stuga vid Sörhult, men ägaren ville inte släppa till den förrän socknen garanterade att inte bara byborna skulle bära bördan av denna fattiga familj. Efter några år flyttade de till Hulta och där började Sven läsa med barnen i byn. Det gick riktigt bra. Föräldrarna betalade tre riksdaler för varje barn. När sedan sockenstämman beslutade att organisera småskolor blev han en av småskollärarna och fick 75 riksdaler i årslön. Senare blev Skullman lärare i Bergstugan och i andra skolor i socknen. Han kom att bli en klippa i socknens skolundervisning när den till sist fick luft under vingarna. Skullman ansågs vara en sträng lärare. Att han gärna gav barnen stryk såg de flesta som berömvärt. När han blev gammal fick han en liten pension av socknen, vilket absolut inte var någon regel. För detta var han mycket tacksam. Sista åren bodde han i fattigstugan. Några år efter hans död 1904 bekostade socknen en gravsten, som ännu står kvar, som en gärd av tacksamhet för hans långvariga och plikttrogna arbete.