Östra Centralbanan - Stångådalsbanan
Att Östra Centralbanan – numera Stångådalsbanan – drogs genom Vårdnäs socken kom att få avgörande betydelse för bygdens framtida utveckling. Främst genom att samhällena Bestorp och Brokind växte fram vid järnvägsstationerna. När man i mitten av 1880-talet planerade en järnväg från Linköping mot Kinda och Ydre, rann det hela snart ut i sanden. Tio år senare, då det var fråga om en ”jernveg från Linköping till Kisa” i första hand, drevs planerna snabbt fram till ett genomförande. Och Vårdnäs socken var med på noterna. 200 kronor beviljades till utredningar av kommunalstämman i februari 1896. Redan två år senare var projekteringen gjord och koncession beviljad. ”Östra Central-banans Jernvegs Aktie Bolag” bildades hösten 1898. Greve Falkenberg hade i uppdrag att för Vårdnäs sockens räkning teckna aktier för 60 000 kronor. Tillförsikten var stor. Banan sträckning söderut från Bestorp var inte självklar, och det lär ha gjorts flera stakningar innan allt blev bestämt. Rakaste vägen hade varit att fortsätta förbi Skruvkulla och Kristine-berg ner till Gärdala och Rimforsa. Men det skulle ha betytt att socknens centrala delar med kyrkby och herrgårdar inte skulle få någon vidare nytta av järnvägen. Inte minst den inflytelserike greven Melcher Falkenberg talade för att banan skulle göra en böj åt väster. Förslaget från Vårdnäshåll var att banan skulle följa Stora Rängen, fortsätta förbi Saxtorp, Karlstorp och Djurgården (nära Brokinds gård), och så vidare via Eggeby och Hamra till Rimforsa. I grannsocknen Tjärstad ville man ha en böj åt öster, för att komma närmare Opphem. Slutresultatet blev att banan efter Karlstorp drogs längre österut utmed Kåtebosjön till Gärdala och vidare mot Opphem till Rimforsa. Vårdnäs skulle få en järnvägsstation, var det sagt. Men var den skulle placeras blev en svår fråga. Greve Falkenberg ville ha den så nära Brokinds gård som möjligt. Andra talade för en placering i närheten av Saxtorp, det vill säga nära kyrkbyn. I februari 1899 beslutade att begära två stationer inom socknens gränser, den ena vid Bleckninge (söder om blivande samhället Brokind) och den andra vid Saxtorp. Stämman hänvisade till att Vårdnäs ”gjort en ganska kännbar och i jemförelse med andra socknar i häradet ganska betydande uppoffring” för banan. Argumentet bet inte, så Vårdnäs fick nöja sig med en station. Den placerades mitt emellan de två nämnda lägena. Stationens fick sitt namn efter närbelägna herresätet Brokind.	Brokinds station som den såg ut från första början. Husets yttre har förändrats åtskilliga gånger, vilket framgår av vykort från olika tider. Numera är stationshuset sedan länge privatbostad.
	Utöver stationer fick banan också ett antal hållplatser. En av dessa placerades vid Bestorps by. Eftersom järnvägens tillkomst mycket snabbt ledde till etableringen av sågverk och andra företag vid Bestorp, så blev hållplatsen där mycket snart uppgra-derad till station. På det sättet fick socknen trots allt sina två stationer. Järnvägsbyggandet blev omvälvande för bygden också på det sättet att det medförde en invasion av s k rallare från när och fjärran. De inhystes i stugor och gårdar utmed bansträckningen – och berättelserna är många om superi, slagsmål och flickor som lämnades med faderlösa barn. Östra Centralbanan blev till stor nytta i bygderna den sträckte sig igenom. Men järnvägsbolaget, vars aktieägare var såväl städer och kommuner som privatpersoner, gjorde inga lysande bokslut. Konkurrensen med den ökande buss- och lastbilstrafiken på landsvägarna blev allt svårare. 1937 var det dags för bolaget att överlåta banan till Statens Järnvägar. Under 53 år drevs den som en del statliga järnvägsnätet. 1990, då hot om nedläggning länge varit en realitet, fick Östra Centralbanan liksom systerbanan Bjärka-Säby – Västervik se sig degraderad till länsjärnväg.	Det blev nu de båda länen Östergötland och Kalmar län, med sina länstrafikbolag, som skulle svara för banorna och trafiken. Statliga medel kunde fördelas till banupprustningar, men då i konkurrens med länsvägarnas behov. Hoten mot banan, som nu blivit omdöpt till Stångådalsbanan, ledde till stor aktivitet inom de berörda kommunernas sida och likaså inom Järnvägsfrämjandet. Med utnyttjande av politiska kontakter på riksnivå och en särskild utredningsman lyckades man presentera en lösning som regeringen var beredd att satsa pengar till banupprustning på. Genom att koppla samman Stångådalsbanan med spåren från Hultsfred söderut, så skulle en ny järnvägsförbindelse från Kalmar öppnas. På sensommaren 1995 var banupprustningen klar, och ett år senare invigde Carl XVI Gustaf den nya, snabba regionala tågförbindelsen Kalmar-Linköping, kallad Kustpilen. Stångådalsbanan var räddad för denna gång, men till priset av att tågen inte längre stannade vid småsamhällen som Bestorp och Brokind. Återstår att se när Stångådalsbanans framtid återigen blir ifrågasatt. Litteratur: Niklas Adell / Per-Olov Brännlund: Östra Centralbanan Linköping – Hultsfred, 1999. Paul Aineström: Vårdnäs socken, 1959.