Erik Nilsson berättar om året som

arrendator på Brokind, 1933-1934

I sin bok ”Minnesbilder från åtta decennier” (utg 1989) berättar förre kvarnägaren i Björsäter Erik Nilsson (1909-2003) om när han tillsammans med en svåger brukade Brokinds gård på arrende. Berättelsen återges här något förkortad.

 

”Våren 1933 arrenderade svåger David Brokinds Gård i Vårdnäs socken. Jag skulle vara delägare och flyttade dit. Jag skulle också vara ”tesiere”, som en pojke sa. Greve Göran Falkenberg hade just köpt tillbaka fideikom-misset. En sidenhandlare Bergman (rättelse: Berghoff) från Stockholm hade ägt gården och drivit lantbruket några år.

 

När han köpte fick likviden stå som ett ”fideikommisskapital”, om någon arvsberät-tigad skulle vilja köpa tillbaka. Den rätten hade en äldre bror till greve Göran, och Göran själv var ute i världen på diverse äventyr.  Han var bl a timmerhuggare i Amerika och fårfarmare i Australien. Där fick han av en händelse tag i en svensk tidning och läste där att brodern var död. Han begav sig genast hem för nu var det ju han som kunde få köpa tillbaka fädernegår-den. Så blev det, men han ville på inga villkor driva lantbruket själv.

 

Svåger David nappade på detta. Han gjorde väl bara ett misstag, och det var att skriva kontrak-tet bara på ett år. Vi hade kunnat skriva på minst 10 år. Arrendet bestämdes till 8 000 kr per år. Åkerarealen var 450 tunnland och dessutom stora ypperliga betesmarker.

 

En ö i sjön Järnlunden var en enastående fin slätt på 5 tunn-land t ex. Räknat bara på åkern blev det inte fullt 180 kr/tunnland, och det var billigt även räknat efter det rådande ekonomi-ska läget då. Den där fina ön i Järnlunden hette Bromö, och där växte orkidéerna Adam och Eva i mängder. Rut var och hälsade på mej en gång, och då var vi därute och besåg härligheten. Vi hade ung-djur på bet därute, och fraktades ut i en färja som fanns på gården.

 

…… Lite mera om Brokind: Vi hade bland andra djur även 200 får. De gick lösa i en hage året runt, men hade en gammal ladugård att in i om de ville. En gång när jag kom dit upp för att se till dem, kunde jag inte se ett enda får. Inte var de inne i huset, och inte såg jag några spår efter dem. Det hade snöat kraftigt en stund förut och var nog 1 dem snö, och rätt som det var reste sig fårflocken. De hade låtit sig bli översnöade.

 

 

 

erik nilsson på traktor

Erik Nilsson på traktorn vid Brokinds gård. Bilden är hämtad ur boken ”Minnesbilder från åtta decennier”.

 

Det var ett drygt jobb att klippa ullen av alla dessa får, men en bekant till oss, som hette Gunnar Hilding, hade några får inackorderade hos oss. Han hade en bra klippmaskin och hjälpte oss med de bekymren. Hemma i Höstbäck visste vi inte om annat än vanliga gammaldags ullsaxar.

 

Greven hade en stor hund, som rev några får för oss. Det fanns fler sorters djur på gården. Gris-suggor hade vi ett tiotal, och inte mindre än 7 par hästar. Kor hade vi kunnat köpa på auktioner till så pass lågt pris som 75 kr/st. Till betesmarkerna tog vi emot inackorderade ungdjur.

 

Traktor hade vi bara en, och det var en stor gammal Munktell, hög och klumpig, och utrus-tad med tändkulor. Före starten fick man blåsa dem glödheta med blåslampa. Det fanns eller skulle finnas komprimerad luft i en tub. Hade man tur och var kvick med reglaget, kunde man starta med den. Lyckades det inte, fick man dra ut ett handtag ur svänghjulet framtill, kliva upp på det och försöka trampa till lite häftigt så kanske det gick.

 

I vårbruket började vi med traktorn vid 5-tiden, och jag körde den som avbytare. Vi hade ju många hästar, och de fick fortsätta där inte traktorn hann med. Höskörden hade vi maskin till, men så vitt jag kommer ihåg, så körde vi in den med hästarna. Vi hässjade så gott som allt hö, och en del pressades och såldes.

 

……. Säden togs med självbindare, och det var ovanligt stor areal sått med höstsäd. Mest vete. Vi skördade ungefär 2 000 säckar brödsäd. Den kördes till Norrköping med lastbil, och där fick vi 15 kr/dt. Frakten gick till 1:50 – 2:-

 

 

 

 

Hos förre ägaren till Brokind hade förvaltare Linge varit anställd. De båda kom inte överens till att börja med, och det var nog en bidragan-de orsak till att Greven ville arrendera ut gården. Men under det år vi var där, lyckades Linge övertala greven att själv bruka gården. Så fick Linge bli förvaltare igen. Det var ju lite missräkning för oss. Det hade kunnat duga att förlänga ett sådant kontrakt som vi hade.

 

Men? Mjölkpriset hade varit nere i 7 öre litern, och fläsket i 50 öre/kg. Under det år vi var där hade emellertid den ekonomiska svackan börjat vända. Vi fick lov att hålla auktion igen på våren 1934. Många kor hade stigit i pris till det dubbla mot inköpet, och allt rörde sig uppåt.

 

En syster och svåger till David, Ester och

Agge”, var mitt värdfolk, och jag hade maten där. Agge var rättare. Det var ovanligt trevligt och gediget folk vid Brokind. Vi kom väl överens med greven och även grevinnan, som var danska. En trevlig mjölnarefamilj och likaså trädgårdsmästare fanns där. Ladugårdskarlen Johanssonvar särskilt pålitlig och plikttrogen, och alla anställda var väldigt bra folk. Med trädgårdsmästaren kunde jag få åka till Linköping på lördags-morgnarna, och sedan ta tåget om jag skulle hem till Björsäter. Många gånger cyklade jag, när det var tjänligt väder och väglag, trots att det var 5 mil enkel resa.

 

… Bland andra minnen kan jag nämna en auktion efter en gammal gumma, som bott i en liten stuga under Brokind. Stugan hette Djurgården. Där köpte jag två gamla stolar, som fick bli modell till 10 andra stolar och vår salsmöbel. …… En fin bandvävstol och ett väldigt fint skrin, som var ett gesällprov, fick jag också bli ägare till. Den gesällen fick säkert godkänt. Någon liten historia från Brokind med lite humor i bör väl också vara med. I mellan-flygeln vid slottet bodde en gammal trotjänare som hette Larsson. Han var liten, mager och lite krokig. Magen var inte bra, och han sökte läkare i Linköping. Doktorn ville att Larsson skulle komma tillbaka om en vecka, och då skulle han ha avföringsprov med sig. Larsson samlade i en gammaldags karamellburk hela veckan och tog med till doktorn! Men vad doktorn sa hörde jag aldrig.”