Sägnen om BARBRO PÅLE ”Å
Brokind i Vårdnäs socken
bodde fordomdags en rik och förnäm fru, som hette
Barbro, och som var så hård, att hon vid minsta förseelse af
någon bland sina underhafvande lät bakbinda och
kasta honom i ’tjufkistan’. För
att ännu mera plåga den olycklige, lät hon i arresten duka bord med mat och
dryck, hvilket den bundne naturligtvis icke kunde
åtkomma. När folket sedan klagade hos frun, att fångarne
ledo hunger och törst, svarade hon skrattande: ’De hafva både mat och dryck, vilja de ej
äta, få de skylla sig sjelfva.’ Sålunda blev fängelset på Brokind
vida bekant, och stället der tjufkistan
stod kallas till åminnelse deraf än i dag för
’Kisthagen’. När
fru Barbro ändtligen dog, begrofs
hon i sina förfäders graf i Linköpings domkyrka, men höll der
ett sådant spökeri, att hennes lik måste tagas upp
och begrafvas på kyrkogården i Vårdnäs.
Men
icke heller här fick hon någon ro, hvarför, på en
förståndig mans inrådan, hennes kista upptogs för andra gången samt kördes
med ett par tvillingoxar ner i en mosse, der en
påle slogs genom både lik och kista. Sedan hördes, så snart det började
skymma, ett osynligt väsen flyga kring mossen och ropa: ’Barbro påle! –
Barbro påle!’ Vidare
kom ej vålnaden, men på Brokind,
liksom på alla gamla herrgårdar, spökade det ända in i senare tider, och ofta
syntes ljus om nätterna brinna i den obebodda, stora byggningen.” Sägen i olika
varianter Denna version av sägnen är hämtad ur
Herman Hofbergs Svenska Folksägner, 1882. Den bygger på uppteckningar 1832 av
fornforskaren Johan Haqvin Wallman, Slaka. Olika varianter finns. I flera av
dem är det till Tarmsjön eller Tarmgölen (ofta kallad Trollsjön) som Barbros
kista slutligen forslas. SANT ÄR
OSANT ÄR
Läs mer i skriften ”Barbro Påle på Brokind”, av Melcher
Falkenberg. |
|