Barnamordet i
Lilla Ängen Texten, författad av Paul Aineström, är hämtad ur ”Torp och stugor i Vårdnäs socken”, del II. Lilla Ängen, eller Lillängen, var torp
under Västerby gård och är beläget nära Sjögesäter. |
||
I
husförhörslängden för åren 1831-1835 finns en notering i anmärkningskolumnen
beträffande Catharina Andersdotter i Lilla Ängen: ”Dömd till dårhuset för
barnamord 1834” och tillägget ”Bortförd till Vadstena dårhus 1834”. Omständigheterna kring
den fruktansvärda händelse, som göms bakom anteckningen, klarläggs mycket
ingående i 1834 års dombok från Kinda häradsrätt. I protokollen från två
rättegångar, den 15 februari och den 1 maj, redovisas förloppet i det hemska
dramat. Catharina
Andersdotter, född 1802 i Ängen, var sedan 1825 gift med torparen Nils
Nilsson. De hade barnen Jonas Gustaf, född 1826 men död året därpå, Anders
Petter, född 1828, och Anna Sofia, född 1831. Protokollet berättar
att Catharina hade en visserligen klen men dock hjälplig kristendomskunskap.
Mannen var fromsint och enfaldig, men i äktenskapet hade han levat stilla och
sämja, och det fanns inga tvivel om att han varit rädd om sina barn. Hustrun
hade, enligt mannen, ett makalöst glatt, livligt och lätt sinnelag och hade
väl vårdat om hem och barn. |
Torpet Lillängen. Foto av Paul Aineström, ur boken ”Torp och stugor i Vårdnäs socken”, del II. |
|
Hustrun hade en tid
besvär med gikt i sina ben. Fötterna svullnade, så hon knappast kunde bära
några skor. Plötsligt och oförklarligt blev benen bra och i stället uppträdde
värken i bröstet och huvudet. Samtidigt upphörde menstruationen och hon
undrade om hon ”blivit med barn”. En undersökning senare visade, att så inte
var fallet. Värken tilltog och blev särskilt besvärlig på nätterna. För att få hjälp
anskaffade mannen ”droppar” från förre nämndemannen och rusthållaren Petter
Göransson i Kättestad i Nykil – en känd och ofta
anlitad ”klok gubbe” – men värken släppte inte. Catharina började
plågas av grubblerier. Hon föreställde sig att folket i bygden tyckte illa om
henne och beskyllde henne för tjuvnad och även för otukt med den snart
sexårige sonen Anders Petter, som ofta låg hos henne på nätterna. Under lång
tid hade hon dessutom plågats av oro över att hennes man varit otrogen mot
henne med pigan, men hon hade inte vägrat mannen att dela den äkta sängen med
henne förrän natten före mordet. Protokollet
konstaterar att båda makarna stod på en låg intellektuell nivå. De var båda
övertygade om att pigans mor och mormor – allmänt kända för att kunna förhäxa
och trolla – hade förstört makarnas sällhet och lycka, därigenom att de hade
förgjort hustrun. Hennes oro drev henne till täta besök hos systern, Anna
Maja Andersdotter i Stora Ängen. Efter julen 1833
stegrades besvären. Oron tilltog. 4 januari 1834 förde mannen henne därför
till Petter Göransson, som undersökte henne och gav henne direkt en dos av ”Hiernes Testamente” |
och därutöver
”Hoffmans droppar” att ta in efterhand. Han föreslog därjämte,
att Catharina efter hemkomsten borde åderlåta sig och även intaga kräkmedel. Besöket hos ”Doctorn” hjälpte henne inte och inte heller ”medicinen”.
Oron stegrades. Hon föreställde sig, att hon skulle arresteras för sina
synder och att pojken skulle tvingas följa med henne och dela hennes straff. På kvällen den 5
januari klädde Catharina på såväl sig själv som pojken dubbla och delvis
tredubbla kläder. Trettondagens morgon tog mannen upp sonen ur sängen och
placerade honom bredvid dottern intill ”spiselden”,
innan han och pigan begav sig till ladugården för att ombesörja
morgonsysslorna. Catharina låg kvar i
sängen. Under natten hade den rysliga tanken uppstått inom henne, att hon
skulle ta pojkens liv för att rädda honom undan plågorna i fängelset. Ur ett
klädskåp ”framtager hon en af
sin aflidne faders, eljest sorgfälligt undangömda rakknifvar för gossen, och därmed skär 2ne djupa
sår öfver dess hals, att han, efter blott yttrade ’aj’ och ett par flämtande
synes död, och hon deraf fann sin önskan uppfyld, att genom ett kraftigt skärande bereda gossen en
lätt död”. En kort stund därefter
kom en brorsdotter till mannen på besök till torpet och fick se den hemska
scenen i stugan. Skräckslagen sprang flickan till ladugården efter torparen. Kronofjärdingsman A Pettersson i Svartmåla och
nämndeman Hans Nilsson i Arnebo tillkallades,
utredning verkställdes, varefter Catharina arresterades och förpassades till
kronohäktet i Linköping. |
I samband med
rättegången fördes hon till Kisa, där hon inför häradsrätten uppgav, att hon
begått mordet för att frälsa pojken från ”Slottet”, dit han skulle föras
tillsammans med henne ”för att lida för hennes synder och då plågas af köld m m”. Provinsialläkare
Westmans utlåtande, som förelåg vid rättegången den 1 maj, pekade på att
mordet skett ”i den mest rubbade sinnesför-virring
och vansinne”, varför hon ej borde ställas till
sådant ansvar, som lagen i dylika fall krävde ”som ock de djupa samvetsqval hon nu redigt känner öfver sin missgerning med sannolikt skäl kan finnas fruktansvärdare
i en förutseende längre lifstid än hon ser sig i
stånd att uthärda, varför hon bör sättas ur framtida tillfälle att detta
åstadkomma, hvarför endast dårhusvården kan
förvissa är allt min fulla öfvertygelse …”. Catharina Andersdotter
var närvarande i rättssalen när utslaget avkunnades. Hon dömdes till
”intagning till wederbörlig vård” på ”Dårhuset” i
Vadstena för att hindras från att begå självmord eller annan våldshandling i
samband ”med nya utbrott af rubbad
sinnesförfattning.” Nils Nilsson erhöll
1835 skilsmässa från Catharina Andersdotter men stannade kvar som torpare i
Lilla Ängen tillsammans med dottern Anna Sofia. Till sin hjälp hade han två
pigor. År 1836 gifte han sig med en av dem, Stina Persdotter,
som är 1834 inflyttat från Besebo under Kuseboholm. Med henne fick han barnen Johan Fredrik och
Stina Maja. Anna Sofia dog redan 1847. I början av 1860-talet slutade Nils
Nilsson som torpare men bodde kvar i Lilla Ängen till sin död 1870. |