’			Ovan: Roland som ”kvasi-Amish” i Topeka, Indiana, 1982. T v: Hemkommen efter lärotiden i Amish-folkets vagnfabrik startade Roland eget hjulmakeri. En verkstadslokal stod på tomten i Brokind. Där fanns på 1950-talet Ternstedts plåtslageri.
Siste vagnmakaren? Roland Djerf och hans mångskiftande liv
Årets första höstliknande dag sitter jag med Roland Djerf i mitt kök i Brokind. Jag har bett honom berätta om sitt äventyrliga liv som jag hitintills bara hört talas om. Roland föddes 1946. Hans mamma hade råkat i omständigheter, som man sa på den tiden. Och hon hade inte så stor möjlighet att ta hand om lille Roland då hon arbetade på en chokladfabrik i Norrköping. De första sex åren växte han upp med mormor, morfar och två morbröder på gården Bäckeby utanför Norsholm. 1953, sju år gammal, kom Roland med sin mamma Marianne till Skillberga i Vårdnäs, där hon fått plats som hushållerska åt Edvin Andersson. I Skillberga fick Roland många lekkamrater, inte minst kyrkoherde Hultkvists fyra söner. Nu var det också dags att börja skolan. Årskurs 1 – 4 gällde Sätra skola, årskurs 5 och 6 blev det Brokinds skola. Sedan följde 7:e klass i Sätra och sommaren därpå skolkök i Sätra. Under den här tiden, närmare bestämt 1955, gifte sig Edvin och Marianne. Roland adopterades aldrig av Edvin, men fick efternamnet Andersson för att hela familjen skulle ha samma namn. 1963 sålde Edvin Skillberga och familjen flyttade till Björkhamra, en villa strax utanför Brokinds samhälle. Det finns en lillstuga på tomten och den blev Rolands bostad. Där fanns också en verkstad som senare kom att ha stor betydelse. Utbildningar och jobb När grundskolan var klar gick Roland på SAAB:s Industriskola ett år. Världens bästa industriskola, betonar han. Därefter blev det arbete på Bestorps Smidesverkstad, Thrysins Mekaniska i Kisa och sedan två år på Brokinds Båtvarv hos Rune Hjelmerus. Våren 1965 började han en 2-årig utbildning på Arméns Instruktörsutbildning på I4 i Linköping. Han tröttnade dock, som han uttrycker det, på ineffektiviteten. Våren 1967 bröt kriget i Vietnam ut på allvar. Roland tänkte bege sig till Vietnam, och sedan komma tillbaka till svenska armén och tala om ”hur det verkliga kriget ser ut”. På USA:s mönstringskontor i Göteborg träffade han en amerikansk soldat som nyss kommit från Vietnam. Han berättade vad Roland skulle få göra som icke amerikansk soldat i krigets Vietnam. Dessa soldater skickades till långa och trånga underjordiska gångar, s k rat holes, för att försöka hitta Viet Cong-soldater och eliminera dem. Då tänkte Roland om. Det blev inget Vietnamkrig för honom.	1973 reste Roland till Etiopien för att arbeta med fastighetsskötsel vid sjukhus och hälsokliniker. Som framgår av bilden kunde det också bli andra arbetsuppgifter. I Dessie i Etiopien var Roland med om att upprätta nödhjälpsstation varifrån förnödenheter flögs ut till de svältdrabbade byarna. Insatsen leddes av legendariske flygaren Karl-Gustaf von Rosen. Parkering i Topeka. Amish-folket håller fast vid häst och vagn som transportmedel.		Fyra hjul om dagen Rolands första jobb på fabriken var att hjälpa till att renovera två stora vagnar som skulle levereras till Macinaci Island, i en av USA:s stora insjöar. På ön fanns ett enormt hotell som rika amerikaner bodde på. Enda färdsättet på ön var med häst och vagn. Under åtta månader fick Roland arbeta och tillverka de speciella hjulen till Amish-folkets vagnar. Resultatet blev ca fyra hjul om dagen. Det var hårt arbete från morgon till kväll sex dagar i veckan. På sin fritid besökte Roland Amish-folket på de gårdar de bodde på och fick delta i deras gemenskap. Det kunde vara både familjesammankomster och kyrkobesök. Genom Amish-folket fick Roland kontakt med en amerikan som hade stall för vagnar och hästar mitt inne i New York. Ekipagen användes till att skjutsa turister runt i Central Park. Vid ett besök frågade Roland om han fick ta en ridtur på en av hästarna. Det fick han. Roland är nog den ende Brokindsbo som ridit på 42:a gatan i New York. Vagn- och hjulverkstad i Brokind Våren 1988 kom Roland tillbaka till Sverige. Han fortsatte som Securitasvakt samtidigt som han startade egen verkstad för hjul- och vagnsrenovering. Det var en god marknad då, speciellt i fråga om att lägga gummi på järnhjulen så att vagnen gick lite mjukare. 1991 slutade Roland på Securitas och i två år blev verkstadsarbetet hans sysselsättning på heltid. Jag frågar Roland om han inte under alla år haft några fruntimmersaffärer. Jag får ett snett leende till svar. Jo, det hade visst varit några kvinnor och så småningom träffade han Monica som han gifte sig med. Äktenskapet varade i 31 år innan de bestämde sig för att gå skilda vägar. 1993 började Roland arbeta med fastighetsunderhåll på Länsmuseet i Linköping. Det höll han på med till sin pension. 1994 tog han dock tjänstledigt några månader och reste då tillsammans med sin hustru till USA för att besöka Amish-folket och släktingar. Roland blev mottagen som ”den förlorade sonen” i Topica, inte minst för att han nu var gift. Efter många års brevkontakt med en Amish-familj har breven dock upphört. Hovstallet i Stockholm Redan 1983 träffade Roland hovstall-mästare Skiöldebrand vid en hästkörning i Växjö. Fru Skiöldebrand, som var med, berättade att hon hade ett antal vagnar på Sparreholm. Dom ville hon få renoverade.
På en ungdomscamp i USA Våren 1968 ansökte han om att få komma över till USA som utbytesstudent och blev antagen. Han hamnade på en camp norr om New York. Ca 200 ungdomar var placerade där av superrika New York-familjer två månader på sommaren. Där var 100 personal och det ordnades en mängd av aktiviteter. Roland hamnade i en s k workshop där han undervisade i träslöjd. Efter att campen stängde fick de utländska medarbetarna göra en rundresa i USA. När de kom tillbaka gick Roland till USA:s Visa-myndighet för att få förlängt visum. Han liftade USA runt. Under denna tur stannade han tre månader hos en kusin i Arizona och arbetade bl a som byggnadssnickare och cowboy. Läste U-landskunskap Vid jul 1968 kom Roland åter till Sverige och ringde från Linköpings central till mamma, som sa ”Plutten, är du hemma?”. Hösten 1969 började Roland på Valla folkhögskola och läste U-landskunskap under två terminer. Våren 1971 reste han till Spanien ett par månader för att lära sig spanska. Det gick så där. Han ville också bli tjurfäktare, men det gick ännu sämre. 1972-73 pluggade han två terminer i Umeå och blev miljövårdstekniker. En cowboy från Brokind i aktion i Arizona.	Den uppmärksamme läsaren märker att det finns luckor mellan olika jobb och studier. I Brokind fanns Brokinds Snickerifabrik och där fick Roland hoppa in och arbeta när han inte hade något annat för sig. Till Etiopien Roland hade tidigare skrivit till SIDA att han var intresserad av jobb utomlands. Hösten 1973 fick han en förfrågan om han fortfarande var intresserad. Han sa ja och fick en kurs i U-landskunskap och språkutbildning, eftersom han blivit antagen att resa till Etiopien. Där fick han arbeta som reparationsförman. Han skulle se till att el, vatten, fastighetsunderhåll o s v fungerade på sjukhus och hälsokliniker. Det rådde stor torka i Etiopien vid den här tiden och människorna svalt. Roland fick bila långa resor i landet. Han minns speciellt en resa från Addis Abeba till Dessie, ca 35-40 mil. Under färden kunde han räkna till ett lik på varje kilometer. Människor som helt enkelt dukat under. Dessie var ett centrum för nödhjälp. Roland var med om igångsättningen av att flyga ut förnödenheter till olika byar. Det var många piloter som flög ut hjälpsändningar, och de leddes av den legendariske svenske piloten Carl-Gustaf von Rosen. Samtidigt ingick han i ett team på ett sjukhus där man tagit hand om 300 föräldralösa barn. Barnen som kom till sjukhuset svalt och var i stort behov av läkarvård och av duschning och annan kroppsvård för att få bort all ohyra. Barnen stannade ungefär ett år på sjukhuset. I den mån man kunde hitta överlevande anhöriga till barnen fick dessa ta hand om dem. Andra barn fick komma till ett annat sjukhus. Fann en liten flicka En speciell episod var när Roland hittade en liten flicka i en kartong utanför grinden till sjukhuset. Hon var i mycket dålig form. En av hjälparbetarna, Erna, tog den lilla i sin vård och bar henne första tiden mot sitt	bröst. Så småningom repade sig flickan och adopterades av en familj i Sverige. Flickan vi talar om är idag en erkänd svensk komiker. På försommaren 1975 kom Roland tillbaka till Sverige. Han minns tiden i Etiopien som rolig men framför allt meningsfull. Hemma igen tog Roland gården Stora Eke på arrende samtidigt som han jobbade natt som Securitasvakt. 1982 ansåg lantbruks-nämnden att gården var för liten och skulle slås samman med Skillberga. Vistades hos Amishfolket Efter att Roland slutat med lantbruket gav han näring åt en gammal idé - att bli vagnmakare. Han reste till USA på vinst och förlust, eftersom han var fascinerad av amerikanska hästvagnar. Han ville komma till Amish-folket, men visste inte hur det skulle gå till. Roland hamnade än en gång hos sin kusin i Arizona. Till det varma Florida och Arizona kom gärna de äldre från Amish-folket på vintern. Fruarna arbetade inte sällan som hembiträden i amerikanska familjer. Nu hade Roland turen att träffa en äldre Amish-man som hade en kusin som ägde en fabrik och tillverkade de speciella hästvagnar och jordbruksmaskiner som Amish-folket använde. Mannen ringde till sin kusin och berättade att om en svensk man som gärna ville komma till fabriken och praktisera vagns- och hjultillverkning. Det här var på våren när fabriken hade som mest att göra och dåligt med arbetskraft. Det blev Rolands chans och han reste till Topica i Indiana. För den som inte redan vet är Amish-folket en grupp invånare i USA som fortfarande säger nej till det moderna levnadssättet i form av elektricitet, bilar och flygplan. De är starkt troende. Jag kan rekommendera dig som blir nyfiken att se filmen ”Vittne till mord” med skådespelaren Harrison Ford, som i filmen råkar hamna hos Amish-folket.	Det visade sig att även Hovstallet hade vagnar, där framför allt hjulen var i behov av omsorg. Man saknade folk med rätt kunskap och det blev Rolands lycka. Genom åren har det blivit mycket arbete med Hovstallets vagnar och tillbehör. Lite av Rolands specialitet är målningen av vagnarna. Den görs för hand med en metod från förra sekelskiftet. Färgerna är mycket speciella och får ibland importeras från Tyskland med tillstånd från länsstyrelsen. Roland arbetar också med bladguld. Trots att Roland är pensionär arbetar han vidare och har ibland ett par lärlingar. Ett par gånger har han blivit bjuden på festligheter som Hovstallet anordnat. Där har han träffat vår kung. 1991 blev Roland ordförande i Linköpings avdelning för Ny Demokrati och invald i Linköpings kommunfullmäktige. Partiet blev dock inte långlivat, och till valet 1998 ombildades det till Linköpingspartiet. Vid de två efterföljande valen fick inte partiet tillräckligt med röster för att komma in i kommunfullmäktige. Partiet upphörde och det blev ingen politisk karriär för Roland. 1999 dog Rolands styvfar Edvin. Då tog Roland tillbaka det efternamn, Djerf, som han var född till. Siste vagnmakaren Idag lever Roland ensam med sin hund i Björkhamra. Han arbetar fortfarande i sin verkstad. Det tänker han göra så länge krafterna står honom bi. Han har ett verkligt händelserikt liv att se tillbaka på när han inte längre kan arbeta med sina hjul- och vagnsreparationer. Den dystra sanningen är att med honom försvinner ett helt yrke. Roland är nämligen den siste vagnmakaren i Sverige. Nästa gång du ser på TV när vår kungliga familj åker i de fina vagnarna dragna av ståtliga hästar - tänk då på att de vagnarna har förmodligen Roland reparerat. Brokind i oktober 2024 ELSE-MARIE PETERSON