Kristineberg som förr hette Bemelsbo
I Vreta klosters jordebok från 1447 nämns Baenibodhum, ett torp under Saxtorp i Vårdnäs. I dokument från 1480 och 1502 skrivs namnet Bembilsbodhom, och därefter i varierande former; Bämbelsbo, Bämelsbo, Bemelsboda, och slutligen Bemelsbo. Bemelsbo tillhörde alltså Vreta kloster i sen medeltid – tills Gustav Vasa på 1520-talet drog in all kloster- och kyrkojord till kronan. I slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet hamnade Bemelsbo, liksom många andra gårdar, i adelsmäns händer. Det kunde ske genom s k frälseköp, eller som belöning för insatser i kronans tjänst. I en boskapslängd från 1620 betecknas Bemelsbo som ett ”ladugårdsgods” under Broo, d v s Brokind. I 1600-talets mitt lydde gården under Hamra, det minsta säteriet i Vårdnäs, uppger Paul Aineström i sockenboken. Hamra ägdes då av medlemmar i ätten Drake. Dessa flyttade nog aldrig till Bemelsbo utan gården beboddes och brukades av landbönder, som forna dagars arrendatorer kallades. Från början beskattades Bemelsbo som ett helt hemman, men från mitten av 1600-talet räknades gården p g a svag avkastning som ett halvt hemman. GYLLENHÖÖK OCH SVENSSON På 1760-talet blev kapten Anders Gyllenhöök (1717-1767) ägare till Bemelsbo. Han flyttade dit med sin familj, men avled något år senare. Änkan, Fru kaptenskan, senare Fru majorskan, Christina Beata Gyllenhöök, f von Krebs (1723-1804) ansökte om att få byta ut gårdens namn mot ett mera klangfullt, Christineberg. Det beviljades i en kunglig resolution 27 sept. 1769. Kristineberg var i ätten Gyllenhööks ägo till 1855. Näste ägare blev en Sven Svensson, som tycks ha tagit sig vatten över huvudet. Han gick i konkurs 1865. Annonsen (Se högerspalten!) om ”Owilkorlig Fastighetsförsäljning” berättar om förhållandena i den tidens lantbruk – bl a om de många mans- och qwinnodagsverken som krävdes av torparna. LAGA SKIFTE 1897-99 – EN GÅRD BLEV FYRA 1867 förvärvades Kristineberg av Johannes Jonsson från Kättilstad. Han och två söner drev gården i ca 30 år: Men under de sista åren före sekelskiftet, då Johannes Jonsson hunnit upp i 90-årsåldern, ändrades allt. Arvingarna ville dela upp Kristineberg mellan sig. Av det skälet påbörjades 1897 ett laga skifte. Det slutfördes 1899, året då Johannes Jonsson avled. Hur skiftet gick till beskrivs utförligt i ett odaterat manuskript av Paul Aineström. Detta kan läsas HÄR. Gården, som räkandes som ett halvt, eller 5/10, mantal, delades upp i fyra lotter/gårdar. A-lotten, huvudgården, erhöll 2/10 mtl och kom att kallas Stora Kristineberg. Lotterna B, C och D blev därmed mindre gårdar, på vardera 1/10 mtl. B- och D-lotterna skapades genom att tillföra mark till torpen Bäck och Duvhult. De blev nu egna små gårdar, vars innehavare kallades hemmansägare. C-lotten blev en helt ny gård, strax öster om huvudgården. Den benämndes först Östergården, senare Lilla Kristineberg. Dit flyttade en av Johannes söner med sin familj. De hade tidigare bott i torpet Källmo, som nu avvecklades. Torpet Långsbo, beläget ett par kilometer söderut vid gränsen mot Tjärstad, såldes några år senare. STORA KRISTINEBERG Byggnadsbeståndet noterades och värderades noggrant inför skiftet. Vid huvudgården, som senare kom att kallas Stora Kristineberg, redovisas en manbyggnad, 16 meter lång, av liggande timmer. Det är den gamla, röda 1700-talsbyggningen, som alltjämt står kvar. Gårdens mera sentida reveterade manbyggnad påstås i Gods och gårdar och Sveriges Bebyggelse ha uppförts på 1880-talet. Men att döma av skifteshandlingarna var huset inte byggt när de skrevs. Den av Johannes Jonsson söner som ärvde huvudgården sålde den snart till Johan Enok Johansson, en godsägare som redan ägde Nässjö, Björklida och Ås. Såväl denne som den följande blev kortvariga ägare. Annorlunda var det med de två generationer Axelsson som ägde Stora Kristineberg från 1916 till 1963. Arrendatorerna bytte av varandra efter fem eller tio år. Gamla byggningen vid Stora Kristineberg sägs vara uppförd i mitten av 1700-talet.	Mangårdsbyggnaden vid Stora Kristineberg. Den finns inte med i förteckningen över husen vid gården i skifteshandlingarnas från 1898. Antagligen byggdes det omedelbart efter att laga skiftet var klart och fastställt. Läsövning i frakturstil: Annonsen om Sven Svenssons konkursauktion i Östgöta Correspondenten, våren 1865. Hade Svensson satsat för stort på ”maschinsågen”? FRITIDSHUSOMRÅDEN 1963 såldes Stora Kristineberg till Linköpings stad, för att utnyttjas som fritidshusområde. Siste arrendatorn, Sigvard Karlsson, fick upphöra med lantbruket 1968. Första fritidshuset stod klart 1970, och så småningom hade 51 stugor vuxit upp i området med gemensam vacker badplats i Storsjön. Redan i mitten av 1950-talet öppnade Linköpings stad ett område med 30-talet tomter öster om Lilla Kristineberg. Det kallas numera Kristineberg Östra, men ligger egentligen på Sätra-mark. Området i fråga tillhörde fastigheten Tutebo, en tidigare utjord (väster om Sätrasjön) till Sätra by (öster om sjön). Tutebo köptes av staden i samband med övertagandet av Sätravallen, fritidsanläggningen som Skid- och friluftsfrämjandet hade startat på 1940-talet. Sätravallen är ett minne blott – som fritidsanläggning. Fritidshusområdena vid Kristineberg lever däremot vidare. Några husägare har till och med valt att bo där året om. VEINE EDMAN, september 2024 Källor: Paul Aineström: Kristineberg - Historien om en gammal gård, odaterat häfte. Paul Aineström: Vårdnäs socken, 1959. Paul Aineström: Torp och stugor i Vårdnäs socken, del I, 2002. Duvhult med anor från medeltiden Torp är oftast från 1700- och 1800-talet, ibland 1600-talet. Men Duvhult, liksom Bemelsbo, nämns i Vreta klosters jordebok från 1447 - som torp under Saxtorp. Sedan finns inga spår av Duvhult förrän i sockens dödsbok 1775. Torparen Johan Persson och hustrun Catharina hade fått ett dödfött barn. De följs av andra torparfamiljer till 1899, då Duvhult ”uppgraderas” till ett litet hemman – med hemmansägare. Kanske hade det medeltida Duvhult övergivits – för att återuppväckas två, tre hundra år senare, då det behövdes dagsverkstorp på Kristinebergs ägor? Två vägar till och från Kristineberg Till och från Kristineberg fanns till in på 1900-talet två vägar. Utöver den som gäller idag – norrut, via Skruvkulla och Bestorp – fanns västlig väg. Den tog man när man skulle till kyrkan eller åt Brokindshållet. Man kan ännu ta sig fram den vägen till fots eller med cykel. Den går över Bäck och soldattorpet Björkmo till Björklida, och vidare förbi Tarmgölen/Trollsjön mot Saxtorp. Även från torpet Långsbo, som tillhörde Kristinebergl kom man ut i världen den vägen. Idag finns utfart via Melskog och Kåtebo mot Brokind.
”Christineberg äger en Ypperlig och förträfflig Skog” I protokollet från sockenstämman 22 januari 1843 sägs att ”Christineberg äger en Ypperlig och förträfflig Skog, den största och snart den enda i Socknen.” Redan tidigare var gården känd för sin präktiga skog. I ”Vårdnäsboken” berättar Paul Aineström: ”När kyrkan byggdes i slutet av 1700-talet, hämtades de långa stockarna, som skulle bära upp läktaren, därifrån.” Under senare delen av 1800-talet gjordes väldiga avverkningar på Kristinebrerg, som därmed förlorade sin ställning som dominerande skogsgård. Många väldiga furor fälldes för att bli fartygsmaster. Vid sågen i Sätrasjöns södra ände lastades de långa stockarna på tre vagnar och fördes sedan på slingrande och dåliga vägar ut till landsvägen för vidare transport till Norrköping. På en karta över ”Tutebo utjord och Qvarnskogen”, 1786, ser man att det fanns två sågar där bäcken från Storsjön (vid Sjöholm) har sitt utlopp i Sätrasjön, intill f d soldattorpet Slottet. Den som ligger närmast torpet benämns ”Sättra Såg”. En bit uppströms finns ”Bersebo Såg”. (I andra källor framgår att den tillhörde Adelsnäs.) Det fanns också, åtminstone 1786, en ”Christinebergs Såg”. Den låg i närheten av Duvhult, vid den bäck som från Sundsjön rinner västerut mot Storsjön. Var det där Sven Svensson investerade i den nya ”maschinsåg”, som nämns i annonsen om ”Owilkorlig Fastighetsförsäljning”1865?