Jon Swartepräst i Wardhanaes – med en gris på gravhällen
Slutet av 1300-talet och början av 1400-talet - som det nu ska handla om - var en tid då kristendomen hade ett starkt grepp om människorna. Farsoter drabbade många – och minnet av den allra värsta farsoten, digerdöden i mitten av 1300-talet, levde kvar och sågs som ett Guds straff. Man tycks ha levt mera i rädsla för skärselden än i hopp om uppståndelsen. De som hade råd sökte förbättra sina utsikter i livet efter detta genom botvandringar till heliga platser, genom att köpa avlatsbrev eller göra goda gärningar - som att skänka pengar eller donera gårdar till kyrkor och kloster. Heliga Birgitta återvände från Rom i en kista. Hennes klosterplaner i Vadstena var på väg att förverkligas. Och snart är Vadstena den viktigaste staden på östgötaslätten. Senare delen av 1300-talet präglades av långvariga inbördeskrig. Siste kungen av folkungaätten Magnus Eriksson trängs bort av Albrekt av Mecklenburg, som
lockats hit av Bo Jonsson Grip och andra stormän. Med Albrekt följer också många andra tyskar, eller garpar som de kallades. Mycket kretsar kring drotsen Bo Jonsson, död 1386. Det gäller inte minst i våra trakter där han var en helt dominerande jordägare. Bo Jonsson blir mot slutet av sitt liv ångerköpt då han ser hur tyskarna breder ut sig. Efter hans död tar danska drottning Margareta över även den svenska kungakronan. Vi blir en del av Kalmarunionen. Under den här tiden har vi här i Vårdnäs en präst som vi vet lite mera om än i fråga om andra medeltida präster i socknen. Hans gravhäll sitter i kyrkväggen vid ingången till sakristian – och den är prydd av en gris! Från början låg den förstås i golvet, över graven i kyrkans mittgång. På inrådan från antikvariskt håll togs den bort från kyrkgolvet vid förra sekelskiftet, och så småningom fick den sin nuvarande plats. Den latinska texten i rundeln lyder i översättning: ”Här önskar jag, Jon Swartepräst, ett lugnt slutligt mål för min kropp. Härifrån skall jag, o Maria, uppsöka min saliga själ.” I medeltida katolsk tro tänkte man sig att den döde bor kvar i graven fram till uppståndelsens dag. Antagligen hade Jon författat texten själv före sin död 1426. Jon (Jöns, Jonis, Johannes m fl namnformer förekommer också) Svartepräst är den näst äldste av vårdnäsprästerna som är kända till namnet. Han förekommer i en hel del skriftliga källor, och det beror på att han gjorde karriär. Han utsågs till kanik i domkyrkan, en ”domherre” med plats i domkapitlet. Jon bör ha fötts på 1350- eller 1360-talet. När han på äldre dagar förhörs i helgonprocessen för biskopen Nils Hermansson, så uppger Jon att han är sextio år och i sin barndom gått i skola i Skänninge i två år. Att gravstenen pryds av en vapensköld gör det troligt att Jon kom ur en frälsesläkt. Vilken släkt det var är inte känt. Historikern Herman Schück menar att den tidens kaniker kom från lågfrälseätter. Tillnamnet Svartepräst säger oss att Jon hade varit dominikanermunk innan han fick sina prästtjänster. Enda östgötska dominikanerklostret, eller konventet, fanns i Skänninge. Då förstår vi att det var där Jon fått gå i skola, och att det var där han kom in på munk- och prästbanan. Dominikanerna gick omkring i svarta kåpor (till skillnad från franciskanernas grå) och de kallades allmänt för svartbröder eller svartmunkar. Såväl dominikanerna som franciskanerna brukar benämnas tiggarordnar eller predikarordnar. Till skillnad från andra mera inåtvända klosterordnar skulle de ägna sig åt att predika, och vara ute bland folk, och de skulle leva på allmosor. Dominikanerna hörde till högst utbildade inom kyrkan. De hade ofta studerat inte bara i en domskola, som den i Linköping, utan också vid universitet söderut i Europa. Studierna gällde inte endast teologi. Jon hade börjat studera juridik i Prag är 1382. Eftersom kyrkan stod för stora delar av rättsskipningen under medeltiden, var det inte så konstigt som det kan låta. Hans blivande chef, biskop Knut Bosson, började juridikstudierna i Prag bara något år före Jon. Enligt Herman Schück (som skrivit om stiftets medeltidshistoria) hade flertalet kaniker i Linköping vid den här tiden fått sin högre utbildning i Prag - och flera av dem stod under Bo Jonssons beskydd. Knut Bosson ska t o m ha varit uppfostrad av Bo Jonsson. Dessa utvalda unga präster hade goda framtidsutsikter när de återvände. Men de stod förstås i ett beroendeförhållande till Bo Jonsson. Åter i hemlandet blir Jon utnämnd till kyrkoherde i Vårdnäs i Kinds härad. Vårdnäs var inte en socken vilken som helst. Där låg sätesgården Broo, tillhörig Bo Jonsson som ännu var i livet och i praktiken mäktigare än kung Albrekt. Högste ansvarig för utnämningen bör väl biskopen Nils Hermansson, eller Nicolaus Hermanni, ha varit. Han är ett av de mest lysande namnen i stiftets historia och blev t o m helgonförklarad. Biskop Nils och drotsen Bo Jonsson ska ha varit nära vänner. Säkert lyssnade biskopen på drotsen, som ville ha en av sina skyddslingar som kyrkoherde i socknen som mer eller mindre var hans egendom. Äldsta uppgiften om att Jon/Jöns utsetts till kanik i Linköpings domkyrka är från 1395. Som kanik var han medlem av domkapitlet och en av de främsta under biskopen. Biskop Nils hade avlidit 1991 och efterträtts av Knut Bosson, som skulle stanna på sin post ända till sin död 1436. Han var av ätten Natt och Dag och hade fått sin uppfostran och utbildning genom sin frände Bo Jonssons försorg. Men även om Knut Bosson var biskop i nästan ett halvsekel, hade han inte samma starka ställning som företrädaren. Tidvis pågick en maktkamp mellan domkapitlet och biskopen, som beskylldes för att krypa för landets nya regent, drottning Margareta. Katolska kyrkan ville gärna ha inflytande på de världsliga makthavarna, men blev det tvärtom, då blev det tal om bannbullor från Rom. Domkapitlet, som alltså bestod av ett antal kaniker/domherrar, skulle svara för gudstjänstlivet i domkyrkan. Kapitlet skulle också sköta prästutbildningen och vara biskopens rådgivare. Kanikerna stod var och en för en altarstiftelse där man tillbad ett visst helgon. I domkyrkan fanns under den katolska tiden en lång rad olika altaren – vart och ett ägnat åt ett helgon. För att finansiera verksamheten kring altaret med dess kanik och biträdande präster hade inrättats prebenden. Prebendet bestod av en socken där kaniken skulle vara kyrkoherde. Ibland ingick också annexförsamlingar. Till prebendet kunde också höra en eller flera gårdar, beroende på hur många och hur stora donationer som skänkts till helgonet och altaret i fråga. På tomten där Nationernas Hus (tidigare Folkets Hus) är beläget, uppfördes under 1300-talet S:ta Katarinas gård. Där residerade Jon Svartepräst när han inte tjänstgjorde som kyrkoherde i Vårdnäs. Foto: Veine Edman.	Ovan: Jon Svarteprästs gravhäll, inmurad i kyrkväggen till vänster om dörren till sakristian. Fram till förra sekelskiftet låg stenen i kyrkans mittgång. Kanikernas residensgårdar byggdes i en krans runt domkyrkan. S:ta Katarinas gård, där Jon Svartepräst residerade är markerad med siffran 7. Kartan hämtad ur Göran Tagessons avhandling ”Biskop och Stad”, 2002. Att vara både kanik med tjänstgöring i domkyrkan och kyrkoherde i en sockenkyrka var förstås inte lätt att förena. Det fanns inget snabbare transportmedel än hästryggen. Därför fick ofta en vikarie sköta sockenkyrkan. Kaniken betalade vikariens lön, som var lägre än hans egen. Men varken de vikarierna eller sockenborna gillade att en fet kanik, som sällan eller aldrig visade sig, skulle leva på dem och dessutom ha goda inkomster från sin tjänst i domkyrkan. När kanikerna i ett skede fick fortsätta vara kyrkoherdar, samtidigt som de skötte en altarstiftelse i domkyrkan – ja då kunde problemet bli det motsatta. Under sent 1300-tal och tidigt 1400-tal sker ännu en förändring i kanikernas balansgång mellan sockenkyrkan och domkyrkan. En förändring som satt tydliga spår i Linköpings stads historia. Kanikerna skulle nu bli bofasta i domkyrkans närhet. Stadsgårdar med stenhus byggdes i en ring kring domkyrkan. De flesta av dessa gårdar är direkt knutna till någon av altarstiftelserna. Det här var ett led i en medveten kraftsamling från kyrkans sida. Digerdöden i mitten av 1300-talet och det långvariga inbördeskriget under Magnus Eriksson tid och därefter hade drabbat kyrkan hårt – både ekonomiskt och i fråga om inflytande. Det var bakgrunden till satsningen på residerande kaniker. Socknarna, där kanikerna var kyrkoherdar, fick åter nöja sig med vikarier eller präster i lägre tjänsteställning. Om Jon formellt slutade vara kyrkoherde i Vårdnäs – eller om han bibehöll inkomsterna därifrån och själv avlönade en vikarie – det vet vi inte. Men att han trettio år efter sin utnämning till kanik väljer att bli begravd i Vårdnäs kyrka, det borde väl ändå tala för att han såg sig som kyrkoherde i Vårdnäs? Altaret i domkyrkan som Jon hade ansvaret för var S:ta Catharinas. Stadsgården som hörde till S:ta Catharinas prebende - och där Jon residerade - var belägen där Hunnebergsgatan blir Ågatan, på tomten där Nationernas hus (f d Folkets hus) nu ligger. Jon verkar ha varit driftig och enligt Schück den främste i fråga om att locka frälseätterna att göra stora donationer. I början av 1400-talet har man efter ett 80-årigt uppehåll åter börjat bygga på den ofärdiga domkyrkan. Det gäller östkoret. Där inrättar Jon ett Capella Visitacionis Marie, som under ett tiotal år får stora donationer av de högsta kretsarna. Enligt de gamla handlingarna var kapellet som Jon Svartepräst ”nu byggt och funderat haver” helgat åt Marias besök hos Elisabet. Senare sammanförs kapellet med S:ta Catharinas altarstiftelse. Andra residensgårdar som byggdes i anslutning till altarstiftelser var ”Stenhusgården” vid Storgatan (för S:t Andreas altare) och Rhyzeliusgården vars stora stenhus felaktigt har kallats ”Klostret” (Allhelgonaprebendet). De flesta stenhusen och gårdarna i fråga är sedan länge försvunna, men tack vare arkeologiska utgrävningar som gjorts i det här området, har utvecklingen under 1300-talets slut/1400-talets början blivit klarlagd. Arkeologen Göran Tagesson (som skrivit avhandlingen ”Biskop och stad” om just detta) har pekat på att denna satsning i domkyrkans närhet gav en rejäl skjuts i utvecklingen i det annars rätt sömniga medeltida Linköping. I gamla dokument som undkommit domkyrkobränder och andra olyckor finns ett antal spår av Jon Svartepräst. Ofta följer han biskop Knut på dennes visitationer. Eftersom Vadstena kloster förde noggrann minnesbok vet vi säkert att Jon var där med biskopen 1402, 1409 och 1415. I Linköpings stiftsbibliotek finns ett pergamentbrev från 1403, där bl a Jon Svartepräst bekräftar att Ingeld Gislason säljer jord i Arnebo och Västerby i Vårdnäs till riddaren Knut Bosson (troligen avses Bo Jonssons son, inte biskopen). Det äldsta spåret av Jon som kanik är som sagt från 1395. Då deltog han tillsammans med biskopens bror, riddaren Sten Bosson, och lagmannen i Östergötland m fl stormän samt tolv bönder vid en syn på biskopsgården Munkeboda (vid nuvarande Norsholm). Där påstods drottningens hårdföre fogde Esbjörn Djäken ha åsamkat skador på biskopens fiskeverk i Motala ström. Drottning Margareta tycker att de svenska adelsmännen tagit sig för stora friheter och genomför flera räfster för att ta tillbaka gods och gårdar som under Albrekts tid gjorts till frälsejord och därför inte kan beskattas. Detta innebär återkommande tvister mellan Esbjörn Djäken och biskopen, som ju tillhör såväl det andliga som världsliga frälset. Även Bo Jonsson efterlevande hustru Margareta Dume och dottern Margareta tycks ha haft stort förtroende för Jon. När den tyskättade änkan, som gifte sig på nytt med riddaren Bengt Nilsson, under 1409 känner döden nalkas kallar hon bl a Jon till sitt sjukläger i Västervik. I närvaro av dottern med sin tyske make Detlef Bülow, samt kyrkoherden i Lofta Peter Gunvidson, kanik i Linköping också han, upprättas Margareta Dumes testamente. Jon Svartepräst nämns inte bland vittnena, men han är en av dem som satt sitt sigill under testamentet. Alltså bör han ha varit närvarande. Kanske var det han som betroddes att upprätta testamentshandlingen med sin fjäderpenna? Förmögenheten efter Margareta Dume var inte stor. Varken hon eller dottern hade fått särskilt mycket i arv efter Bo Jonsson. Hustrun hade antagligen stått kung Albrekt och de tyska kretsarna för nära i makens smak. Sonen Knut Bosson (ej att förväxla med biskopen) nämns inte i Margareta Dumes testamente, men dottern Margareta Bülow får gården Broo och en del dyrbara ting ur kistorna på Stäkeholm. I arv efter fadern hade hon fått gården Säby i grannsocknen Vist. VEINE EDMAN Källor: Herman Schück: Ecclesia Lincopensis, 1959 Göran Tagesson: Biskop och stad, 2002 Göran Tagesson: Kaniker, kyrkor och residensgårdar, 2009 L Fr Läffler / Personhistorisk Tidskrift 1905 Tjustbygden 1989 / En dam värd att minnas