Arnebos postbönder Av GÖRAN DAHMÉN Postgården i Arnebo - eller postgårdarna som de senare kom att heta - låg eller ligger fortfarande där vägen mot Västerby gör två tvära krökar. Ursprungligen var gården ett helt skattehemman, som på 1600 talet omvandlade sin skatt till skyldighet att transportera posten mellan Linnäs i Rimforsa och Åsmestad i Slaka, cirka tre mil. Postbefordran avsåg posten mellan Linköping och Kalmar och platser däremellan. Under tidens gång delas posthemmanet från en gård på ett mantal till fyra gårdar om vardera en fjärdedels mantal. Dessa fyra gårdar har att som skatt till kronan transportera posten på sin sträcka av Kalmarvägen. Detta gällde från början av 1600-talet till mitten av 1800-talet, då posten börjar transporteras med diligenser och inte av postbönder till häst. Arnebo postgård(ar) hölls samman som en enhet ända fram tills Laga skiftet 1880, då en utflyttning sker av två gårdar. Västergården och Östergården. I byn finns nu två gårdar. Begreppet Arnebo postgård är knappast längre i bruk. Och ingen förknippar längre Östergården och Västergården med begreppet Arnebo postgård. Posthorn och spjut Under den svenska stormaktstiden krävdes ett fungerande postväsen i ett av Europas till ytan största riken. I en skrivelse 1636 till alla landshövdingar, skriver rådet i Stockholm att de ska se till att” de bönder som vid allmänne vägarne och genstigarna boendes äre och dugligest vara kunne, måge till postbönder förordnade bliva”. Om inte postbondens drängar kunde ”löpa” skulle bonden själv vara ”förtänkt till att löpa” vid äventyr av fyra veckors fängelse. Postlöparen skulle vara försedd med en särskild bricka på bröstet, ett posthorn och ett spjut. Avståndet mellan postgårdarna skulle vara två eller högst tre mil alltefter hur vägarna var beskaffade. Posten skulle föras med ”gående bud ”, som borde ”hava två timmar uppå varje mil att löpa”. I postbönderna ansvar ingick att de skulle ”färdas genom natt och dag” och ”i vad väder vara kan”. När en postdräng nalkades skulle han blåsa i hornet och den som skulle föra breven vidare skulle göra sig klar. Som jag kan förstå det möttes postdrängarna från respektive poststation /postgård på halva vägen, halvvägs mellan Arnebo och Åsmedstad och halvvägs mellan Arnebo och Linnäs/Rimforsa. Var dessa möten skedde har inte gått att klara ut. Något säger mig att det borde ha skett vid Målbäcks gästgiveri och vid Brokinds slott. Två centrala platser på vägen. När postdrängen kom hem till postgården hade han rätt att vila i två timmar. Regeringen hade fastställt att postbönderna skulle vara fria från utskrivningen av knektar. Knektutskrivning var väl under stormaktstidens alla krig i princip ett dödsstraff. Upp på hästryggen Mycket snart bestämmer man att posten skall föras av ridande postbärare. En mängd bestämmelser införs också, bl a att postbäraren inte får ta emot brev och sticka in dem i postsäcken. Alla brev skall lämnas in på postkontoren så att rätt avgift kan tas ut. Skattefriheten och frihet från skjutsningar, gästgivning och utskrivningar tycks inte räcka, utan kronan får gå in med ekonomiskt stöd till postbönderna. För Östergötland med sina 21 postbönder är kronans utgifter 49:16 daler. Varav Kinda och Ydre härader får 13:16 daler. Om man sätter ett dagsverke till 6 öre - och en daler är 32 öre - så kostar postgången i dessa båda härader alltså 75 dagsverken för kronan - vilket verkar lågt. Statens ökade behov av ordning och reda under den karolinska tiden får till följd att postböndernas ställning stärks. I slutskedet av den karolinska tiden - 1718 – framhålls postböndernas betydelse i skrivelse efter skrivelse. Bl a förbjuds militärerna att rekvirera postböndernas hästar. Fanns postkontor? Jag har inte kunnat lista ut hur posten fungerade inom Vårdnäs socken under 1700 talet. Var posten kunde lämnas i Vårdnäs har inte gått att ta reda på. Man frågar sig också vilka som skrev brev – prästen, greven på Brokind och andra ståndspersoner, bränneriet … Troligtvis var postgången främst av myndighetskaraktär. Till och från maktens ombud i socknen - prästen. Fanns något egentligt postkontor? Under Västerby brännvinsbränneris tid 1776-1786 skickades mycket post nästan varje dag vid middagstid. Men inte någonstans finns noterat vem som skötte denna postgång. Jag har en känsla av att posten skickades med egna drängar fram till postgården i Arnebo, där man tog hand om den för vidarebefordran. Där fick man också hämta sin post. Jag vet sedan mina undersökningar av Västerby bränneri att postturerna kunde gå när som helst och att bråken mellan kronoinspektören och bränneriföreståndaren några gånger handlade om att posten hade gått utan att invänta post som skulle med. Gästgiverierna blev posthåll Karl XII tycks själv ha insett behovet av en reformering av postväsendet. En omfattande ny förordning kom ut 1718. Huvudtemat i denna är att varje gästgivargård hädanefter är ett posthåll. I vårt fall menas väl då Målbäcks gästgivaregård vid sockengränsen i norr, och söderut Rimforsa gästgivaregård. Dessa posthåll tjänstgör då som ombyten - eller skiften. Föreståndaren för ett posthåll kallas posthållare eller postmästare. På gästgivargården kan man byta hästar och vagnar. Posten är av sex slag: paketpost, ständig post, ryttarpost, rännpost, ridpost och extrapost. Alla postslagen har olika taxor. Dyrast är ryttarposten, för den får postbefordraren 26 öre per mil och häst. Billigast är paketposten som ersätts med ett halvt öre. Bestämmelserna är noga med vilken hastighet de olika postsorterna skall ridas. För paketposten gäller 1,5-2 timmar och för den ständiga posten ¾ till 1 timme o s v. För den snabbaste posten, ryttarposten, anges ingen minihastighet Förutom hastigheten så anges i förordningen hur de olika trumpetsignalerna skall låta när postryttaren börjar närma sig. Man undrar om bonddrängarna i Arnebo verkligen kunde blåsa trumpet. Och hur organiserade man de olika hastigheterna? I förordningen från 1718 framgår bl a att posthållaren bör förse sig med goda och tillräckliga matvaror samt vin/brännvin/gott dricka med mera, så att den resande till nöje mot betalning må bliva undfägnad och att ingen annan inom två mils håll från posthållet får sälja öl vin eller brännvin. Hur väl denna typiskt svenska detaljreglering verkligen genomfördes, har inte gått att finna ut. Det troliga är väl att allt mer eller mindre rann ut i sanden i ekonomiska oredan, som förvärrades efter att Karl XII blivit skjuten.

En del av en östgötakarta från 1779, med Vårdnäs och Kalmarvägen i centrum. Wij Christina medh Gudz Nådhe Sweriges/Göthes och Wendes uthkorade Drottning…. Rådets skrivelse till landshövdingarna om att postbönder skulle rekryteras utmed de allmänna vägarna. Framsidan på 1718 års kungliga förordning om Postwäsendets och Gästgifweriernas Sammanfogande. För dåligt betalt Men behovet av en fungerande post gjorde sig alltmer gällande och under frihetstiden, i mitten av 1700 talet, krävde bönderna i riksdagen en reformering av hela systemet. Tydligen hade postbefordran blivit en allt tyngre och tyngre ekonomisk börda och postbönderna krävde högre ersättning och en befrielse från alla olika dagsverksskyldigheter, exempelvis för vägbyggen och kyrkbyggen. Under hela 1700 talet försöker statsmakterna rycka upp postdistributionen genom att öka milersättningen för postbönderna och dessutom uttryckligen undanta dem från olika former av dagsverken m m. 1801 kom en kungörelse som gällde postböndernas ” löner och hästelegan” Ett utdrag: Post som fördes 4 gånger i veckan – 3 skilling per mil Sidopost som fördes 2 gånger i veckan - 2 skilling milen Tyska posten? - 3,5 skilling milen När postbönderna förde extrapost - 1 skilling extra per mil Man kan göra med litet räkneexempel jämföra postböndernas ersättning och ersättningen till skjutsbönderna som transporterade resanden mellan gästgiverierna. Om postgårdens drängar förde posten 1,5 mil, mellan Målbäck och Brokind, fyra gånger i veckan under ett år 52 veckor blir detta 312 mil. Efter 3 skilling milen blir sammanlagda lönen 19 riksdaler 24 skilling plus de 10 riksdaler om året som skattefrihet utgör. Alltså totalt runt 30 riksdaler om året. För skjutsbonden blev ersättningen, räknat på 8 skilling milen: 312 mil x 8 skilling = 52 riksdaler om året. Vilket motsvarar en drängs årslön. Alltså hade postbönderna alldeles för dåligt betalt. Slut efter 234 år Hela systemet med postbönder nådde under 1800-talet vägs ände. Kronan och allmänheten kan inte låta en så viktig sak som rikets postgång skötas av mer eller mindre likgiltiga bönder. 1860 beslöt riksdagen att hela postbefordringen skulle lyftas av jordbruket och att reguljära diligensförbindelser skulle upprättas mellan olika landsdelar där inte järnvägar och ångbåtar kunde sköta posttransporten. År 1870 upphörde hela postbondesystemet efter 234 år. I Laga skiftet 1876-1880 kallas alla Arnebo bys postgårdar (5 stycken) för skattegårdar. De betalar nu alltså skatt på samma sätt som andra självägande bönder. Det är svårt att få en klar bild av vad postbondebegreppet betydde i allmänhet och för Arnebo i synnerhet. Hur allt reglerades mellan de fyra gårdarna, vems dräng som red, var man möttes, vem som höll med hästen o s v. Jag har inte hittat något att ta på i arkiven. Förmodligen sker allt med muntlig överenskommelse postgårdarna emellan. Inga fysiska kvarlevor finns heller kvar mig veterligen i Arnebo. Efter en del kontakter med Postmuseet får man klart för sig att frågan är dåligt utforskad. ./.