Ovan: Den missvisande minnestavlan över kyrkporten. Foto: Paul Aineström, 1950-talet. T h: Flygfoto från 1930-talet eller tidiga 1940-talet över kyrkan som 1790-talets Vårdnäsbor med stora uppoffringar åstadkom. Ungdoms-gården (nu Stiftsgården) är ännu inte på plats norr om kyrkan. Inte heller församlings-hemmet mitt emot kyrkan. Stugan som varit Komministergårdens arrendatorbostad har inte flyttats till läget den haft som socken-museum 1958-2022. Sommaren 2022 har den flyttats på nytt, till Komministergårdens trädgård.
1797 - 2022 Vårdnäsbornas storverk – kyrkan – 225-år
1997 firades Vårdnäs kyrkas 200 år. 2022 har den fått ytterligare 25 år på nacken. På en tavla över stora kyrkporten kan man läsa att ”Thenna Wårdnäs Kyrkia” är en bland de äldsta i Östergötland. Det stämde bättre 1765, då tavlan sattes upp på det då nybyggda tornet intill gamla kyrkan. Men inte efter 1797, då en helt ny kyrka togs i bruk. Om det i Vårdnäs, som i en del andra socknar, funnits en träkyrka under kristendomens genombrottstid, det vet inte. Men att en första stenkyrka byggdes, troligen under 1200-talet, är ganska säkert. (Många östgötska stenkyrkor kom till på 1100-talet.) Allt eftersom befolkningen ökade byggdes kyrkan om och ut. Som nämns på tavlan hade det senast skett 1739. Innan 1765 hade Vårdnäs kyrka inget torn, utan klockorna hängde i en trästapel placerad utanför kyrkogårdsmuren. Stapeln hade många år på nacken och krävde återkommande reparationer. Det var skälet till att det torn, som står där ännu idag, byggdes till ”hela församlingens gemensamma kostnad”. Efter tillbyggnaden 1739 var kyrkan ca 30 meter lång och 10 meter bred, med en 6 meter bred kordel i öster. Tack vare två läktare kunde omkring 600 besökare få plats. Men de satt trångt, och värre blev det, för befolkningen växte snabbt i antal. Vid slutet av 1700-talet fanns nära 2 000 vårdnäsbor. NYBYGGE FÖR DYRT På sockenstämmorna diskuterades hur man skulle kunna bereda plats åt alla. Antingen skulle man bygga ny kyrka, eller utöka den gamla. Men en ny kyrka skulle bli alldeles för dyr, ansåg de flesta. De ville hellre bygga ut kyrkan åt öster. Det kunde ge plats åt ytterligare 300 gudstjänstbesökare. På sockenstämman 21 september 1794 var självaste biskopen Jacob Lindblom med. Visst blev det billigare att bygga till gamla kyrkan, medgav han, och fortare skulle det gå. Men det fanns mycket som talade emot: Byggnaden skulle få konstiga proportioner – bli mer än 40 m lång, men endast 10 m bred. Den skulle inte rymma mer än hälften av sockenborna, och snart bli alldeles för liten, hävdade han. Biskopen ansåg att ”et i tidens smak värdigare och rymligare tempel” borde byggas. Han underströk att sockenborna nu hade ett utmärkt tillfälle att visa sin nit till Guds ära - och att uppföra en Herrans helgedom som stod sig väl i tävlan med grannsocknarna. Man skulle också slippa förebråelser från barnen, att de endast tänkt på sig själva. LÅNG ÖVERLÄGGNING Biskopsorden gjorde säkert intryck, men många tvekade ändå inför de väldiga åtaganden som en nybyggnad skulle föra med sig. Socknens herremän avstod från att försöka påverka allmogen. Men greve Falkenberg på Brokind lovade släppa till allt tegel, järn och kalksten som behövdes,	oavsett om man byggde ny kyrka eller nöjde sig med att utöka den gamla. En lång överläggning följde. Någon av sockenmännen talade för att man skulle ”åtaga sig det behövliga sammanskottet till nybyggnad.” Men löjtnant von Rohr på Hamra tyckte att kyrkobygget skulle dra för stora kostnader och tynga invånarna under lång tid. Yttrande stärkte de ovilliga och tveksamma. En tillbyggnad skulle lösa problemet för lång tid framåt, menade de, och proportionerna var inget bekymmer. Ny kyrka kunde byggas någon gång i framtiden, när ekonomin tillät. Biskopen Jacob Lindblom (1746-1819) talade för en ny kyrka. Han var född i Blackebo i Skeda sn och blev 1805 ärkebiskop. Målning av C F von Breda. Foto: SPA. Stämmans beslut blev att kyrkan skulle byggas till. Biskopen uttryckte sin glädje över församlingsbornas enighet och nit för Herrens hus, men manade dem att ånyo”sig besinna och ytterligare samråda” i denna viktiga fråga. CASPER SEURLING En bråd tid följde. Casper Seurling, känd kyrkobyggare, kallades till Vårdnäs. Efter sina undersökningar av kyrkans tillstånd gjorde han i ett skriftligt utlåtande klart: En tillbyggnad skulle innebära många svårigheter. Eftersom kyrkan byggts i flera omgångar hade väggarna förskjutits och stora sprickor uppstått. En del av de gamla väggarna måste rivas. Taket var dåligt och behövde förstärkas i sin helhet. Och det skulle bli svårt att foga samman taket på tillbyggnaden med det gamla utan fula skarvar. Seurling rådde församlingen att bygga en ny kyrka. Han bifogade dessutom ett förslag på en sådan, med en lista över allt byggnadsmaterial som krävdes och en kostnadskalkyl för byggnadsarbetet. Sockenborna kallades till ny stämma den 16 november 1794. Byggmästare Seurlings skrivelse och förslag föredrogs, och en lång överläggning följde. Ingen av socknens herremän var närvarande, men de gav sina synpunkter tillkänna genom skrivelser eller ombud. Greve Falkenberg ville nu efter noggrannare överväganden förorda en nybyggnad. Liknande uttalanden hördes från övriga herremän. När nu de församlade sockenborna tillfrågades ropade Lars Svensson i Sätra	med hög röst: ”Nybyggnad!”. Hans granne Jöns Andersson hävdade att han hela tiden talat för nybygge. Den ena efter den andre instämde. På ordförandens fråga om någon var emot nybyggnad, svarades det allmänt ”Nej!”. Så blev det avgjort att ny kyrka skulle byggas i Vårdnäs. När beslutet väl var fattat, visade sockenborna en otrolig välvilja och beredvillighet att hjälpa till. Och det behövdes, för ett kyrkobygge av den här storleksordningen var ett väldigt företag. KÖRSLOR OCH MATERIAL Församlingsborna måste utföra alla körslor (transporter med häst och vagn) och skaffa fram allt behövligt material. I sockenstämmans protokollsbok finns en förteckning över de kvantiteter sten och virke o s v som socknens hemman skulle leverera till byggnadsplatsen. Se Materialåtgången. Pengar till företaget skulle tas ur kyrko-kassan. När den var tömd fick man låna. Insamlingar vid t ex bröllop och barnsöl (barndop), som annars brukade tillfalla fattigkassan, gick nu till byggnadskassan. Komministern lovade avstå från kollekterna som beviljats honom på de stora årshögtiderna. Många andra gåvor och tjänster lämnades under byggnadstiden. HERTIGEN FASTSTÄLLDE Om enigheten och den goda viljan som rått under sockenstämman skulle stå sig under kyrkobyggets genomförande, då skulle ”genom Guds nåd alt blifva lätt”, sade kyrkoherde Wikblad, enligt protokollet, när stämman avslutades. Om byggnadskassan förvarades i den gamla skattkistan i kyrkan är obekant. Den behövde hur som helst fyllas på med både insamlade och lånade pengar. Foto: Paul Aineström, 1980-talet. Ritningarna justerades skyndsamt i enlighet med sockenstämmans synpunkter. Tack vare greve Melcher Falkenbergs inflytande som riksråd kunde ritningarna redan 19 december fastställas av hertig Karl (sedermera Karl XIII, men vid den här tidpunkten förmyndare för gossekonungen Gustav IV Adolf). Den 3 maj 1795 skrevs kontrakt med byggmästare Seurling, som åtog sig kyrkobygget för 15 000 daler kopparmynt. Församlingen skulle hålla honom med allt material. Kostnaderna steg så småningom till över 35 000 daler, enligt ett sammandrag från 1799. Redan 26 maj påbörjades arbetet med grunden, som lades utanför den gamla kyrkan. Efter nio dagar var det momentet klart. Det dröjde sedan ett år innan det	Melcher Falkenberg (1722-1795), greve på Brokind, riksråd m m, lovade stå för allt tegel och järn. Han avled några månader efter sockenstämmans beslut Målning av G Lundberg. Foto: SPA. egentliga byggnadsarbetet kom igång. Grunden skulle ha tid att sätta sig först. Under tiden gjordes andra förberedelser. Material forslades fram. Kalksten hämtades från ett kalkbrott i Vreta kloster och brändes i en nyuppförd kalkugn. Takresningen skräddes, hophöggs och lades upp till torkning. Varje söndag läste man från predikstolen upp hur många dagsverkare som behövdes kommande vecka, och vilka sockenbor som var i tur. De flesta tycks ha fullgjort de ålagda uppgifterna utan knot. FRÅN KL 5 TILL 19 Klockan 5 varje morgon klämtade kyrkklockorna. Då skulle dagsverkarna vara på plats. Först hölls morgonbön. Arbetet pågick sedan med avbrott för måltider till kl 7 på kvällen. Då hölls aftonbön, ledd av byggmästaren eller någon medhjälpare. Under hela 1795 och in på 1796 fortsatte förberedelserna. 25 april 1796 började man riva gamla kyrkan. Efter två veckor kunde uppmurningen av väggarna sättas igång. Man var mån om att hinna få murarna färdiga till skördetiden, och att hela byggnaden kom under tak före vinterns ankomst. 3 december avslutade man 1796 års arbete. Betinget var gjort och dessutom en stor del av inredningen klar. Följande år avslutades kyrkobygget. Inredningen målades, väggarna vitmenades in- och utvändigt. Även tornet rappades och vitmenades för att inte bryta av för mycket mot den nya vita kyrkobyggnaden. Ringmuren omkring kyrkogården fick en översyn och nya portaler i muren uppfördes. 8 september 1797 besiktigades kyrkan som var tydligt präglad av tidens ljusa, sengustavianska stil. Den befanns vara färdig att tas i bruk. Den tidens vårdnäsbor hade nu – om än inte frivilligt – genomfört det största gemensamma projektet någonsin i socknen – och gett oss vårt vackraste och viktigaste kulturarv. VEINE EDMAN, juli 2022. Texten är grundad på jubileumsskriften ”Vårdnäs kyrka 200 år”, 1997, författad av PAUL AINESTRÖM.
			Från 1790-talets kyrkobygge finns tyvärr inga fotografier. Men när kyrkan genomgick en grundlig invändig renovering i början av 1920-talet, då var IVAR ANDERSSON, son till slussvaktaren i Brokind, på plats med sin kamera. På den här bilden pågår uppförande av byggnadssställningarna som krävdes för arbetet.