Vid mitten av 1950-talet kunde man ännu promenera på den gamla Sandebovägen i närheten av Kojtet. Foto: Paul Aineström. Sandebo- vägen och stenbron som fick ett nytt liv Börje Johansson berättar för deltagarna i hembygdsföreningens vårutflykt 2016 om brorenoveringen. Den genomfördes som Leader-projekt. På en rejäl informationstavla visas i text och bild hur arbetet gick till. Bron över gränsen mellan Vårdnäs och Tjärstade socknar innan renoveringen påbörjades.

Den ny renoverade stenvalvsbron inspekterades under hembygdsföreningens vårutflykt till Hulta 24 maj 2016. Fram till början av 1800-talet var vägarna i mycket dåligt skick, närmast som diken. Under delar av året var de oframkomliga. På vintrarna skapades ofta särskilda vintervägar över tillfrusna sjöar och vattendrag. Ansvaret för en väg bestämdes av till vilken kategori den hörde. Av den översta kategorin, landsvägar, fanns bara en i Vårdnäs socken, nämligen Kalmarvägen. De övriga kategorierna var häradsvägar, sockenvägar (ibland kallade kyrkvägar), kvarnvägar och by-/utfartsvägar. På Luciadagen 1807 beslöt Vårdnäs sockenstämma att bl a Sandebo- och Dänskebovägarna skulle räknas som sockenvägar. För sockenvägar var alla hemman i församlingen skyldiga att medverka i skötseln. Räknades vägen som en byväg fick de närmast berörda själva svara för underhållet. Att genomföra sockenstämmans beslut var inte lätt. Hemmansinnehavarna utmed Sandebovägen hade svårt att komma överens. En uppfattning var att vägen utnyttjades också av Nykils- och Ulrikabor, bl a för transporter till och från kvarnen i Hallsta, och därför borde få rangen av häradsväg. Åren gick och vägens skick blev bara sämre. · 1821 skrev bönderna i Sonebo (i Tjärstad socken) till Landshövdingeämbetet om vägen från Rimforsa över Törnevik, Hulta, Sandebo till Skeda. Något måste göras åt saken, hävdade de, och föreslog att vägen fick bli häradsväg, vilket avslogs. Sandebovägen förblev byväg att underhållas av de hemman som var närmast beroende av den. · 1836 var ärendet uppe igen inför Landshövdingeämbetet - med utslaget ”att ofördröjligen försätta vägen från Rimforsa förbi Sonebo till Skeda sockengräns i fullkomligt farbart skick”. Trots detta hölls ej vägen i stånd. · 1874 behandlades frågan vid tinget i Kisa. Där beslutades att vägens underhåll skulle delas mellan Tjärstad och Vårdnäs socknar, vilket Landshövdingeämbetet fastställde året efter. Alla väghållningsskyldiga i socknarna skulle delta i underhållet, men de direkt berörda skulle stå för dubbla andelar. · 1877 överklagade Tjärstads sockenmän beslutet hos Kungl Kammar Kollegium. De ansåg att de inte hade så stor användning för vägens fortsättning genom Vårdnäs och ville inte delta i ett gemensamt underhåll. Beslutet blev att vägen skulle indelas som sockenväg. · Efter många turer i Vårdnäs, med bl a en utredningskommitté 1882, började man förbereda iordningställandet av Sandebovägen från gränsen mot Tjärstad till gränsen mot Skeda. Sandebovägen delades in i 14 lotter. Entreprenaden för de olika lotterna auktionerades bort till den lägstbjudande vid en förrättning som hölls vid Sandstugan under Dänskebo 17 april 1884. De som åtog sig arbetet var alla från trakten. Vägen skulle göras 12 fot bred, förses med en fot djupa och två fot breda diken. Välvda broar av sten skulle byggas där så erfordrades. Nu kommer vi in på ”Dammebron” över ”Ån”. Ån, som benämns just så i trakten, utgör här gräns mellan Vårdnäs och Tjärstads socknar. Den kommer från sjön Limmern i Nykil och mynnar ut i Järnlunden vid Törnevik) Det är osäkert om bron byggdes som stenvalvsbro på 1880-talet. Bron och dämmet finns nämligen med på storskifteskartan från 1769. Det betyder att sprängningen för ån måste ha varit gjord redan då. Grus och fyllnadsmaterial fick tas från ägorna där vägen löpte fram. Vägen skulle vara klar till 1 maj 1885. Finansieringen skedde genom uttaxering av 26 kronor per mantal i hela socknen. Hemmansägarna i Hulta, Sandebo och Dänskebo fick betala dubbel avgift. · 4 juni 1885 avsynades vägen, och därmed var den första egentliga sockenvägen i Vårdnäs iordningställd. · 1924 tog vägkassan över underhållet. · Den nuvarande vägen, med en ny bro, byggdes genom beredskapsarbete under det tidiga 1930-talet. Stenvalvsbron drogs in från allmänt underhåll 1932. Fyrtio år senare, 1973, överläts den gamla bron till Sven Johansson, Hulta, i egenskap av ägare av fastigheten Hulta 1:10, utan ersättning. Sedan dess har bron genom gåva av fastigheten överlåtits till sonen Börje Johansson 1981 och till sonsonen Björn Pihl 2011. 2014 beslöt Hultabygdens Kretsloppsförening att restaurera bron och lyfta fram dess kulturella värde och skönhet genom att anlägga en rid/vandringsled över den, fri från biltrafik. ”Vi började med en förstudie i form av ett Leader-projekt,” berättar Börje Johansson, som tillsammans med Björn Pihl, Christer Afzelius, Carl-Johan Sandberg och Maria Taberman ingick i arbetsgruppen. Åtgärdsförslag, kostnadsberäkning och finansieringsmöjligheter bearbetades med konsultation av Svevia. Det verkställande projektet leddes av Börje Johansson, Hulta med stor hjälp av Olle Johansson, Dammen, Björn Pihl, Hulta Norrgård och Mikael Danielsson, Sandebo. Restaureringen av stenvalvbron finansierades genom Leaderstöd på 30 000 kr, Kinda Ydre Sparbank 15 000, Törneviks skifteslag 5 000 och Hultabygdens Kretsloppsförening 3815 kr + invigningskostnader. Totalt 53 815 kronor. 25 oktober 2014 kl 14.00 återinvigdes stenvalvsbron. Texten bygger på underlag från Börje Johansson, samt Paul Aineström: Vårdnäs socken.