Samtal med

en greve

Henric Falkenberg

på Brokinds Gård

Henric Falkenberg i 20-årsåldern, 1960. Privat foto.

Brokinds slott från ovan. Henric Falkenberg höll själv

i kameran.

En mycket kulen dag i november 2021 sitter jag i salongen i en av flyglarna till Brokinds gård och samtalar med greve Henric Falkenberg, som numera bor här med sin hustru Ewa.

 

Henric är ett av fyra barn till greve Göran Falkenberg och grevinnan Bertha Falkenberg, båda födda 1904. Bertha var född With och kom från Köpenhamn. Hon var dotter till en generalmajor som 1939 hade det tveksamma nöjet att få handhälsa på Adolf Hitler. Henric föddes 1940, storasyster Anna Maria 1933, lillasyster Christina 1943 och Melcher 1945.

 

Samtalet är mycket avspänt och grevetiteln gör inte Henric till någon högtravad person, tvärtom. När jag påpekar detta tackar han för att jag säger det.

 

Jag undrar hur hans barndom varit, grevebarn och uppväxt på ett slott. Henric menar att han fått vara som vilket barn som helst. Han lekte med de anställdas barn och kanske framför allt med rättare Svenssons barn, de var inte mindre än tio stycken. ”Jag var väl inte Guds bästa barn” säger han i förbigående. Vad han nu menar med det får jag inte veta.

 

När Henric var barn var slottets kök beläget i källar-våningen med mathiss upp till andra våningen. Åt han inte upp maten skickades den ner till köket igen, och han fick gå ner till Stina Jarl, som var kokerska, och snällt äta upp, under bannor.

 

DET BRINNER!

 

När Henric var nio år vaknade han en natt av något ljud som gav honom känslan av oro. Han tittade in i matsalen. Den var helt övertänd. Han väckte sina föräldrar med orden ”Det brinner!”. Grevinnan satte sina tre hemmavarande barn i säkerhet, de fick ge sig ut i bara nattdräkterna. Greven sprang upp till tredje våningen där 15-åriga hembiträdet Ulla Svensson bodde för att rädda henne. Hon var vaken men så medtagen av rökskador att hon inte kunde ha räddat sig själv.

 

Slottet fick omfattande skador ut- och invändigt, och mycken värdefull inredning gick till spillo. Förutom möbler förstördes värdefulla konstverk, bl a familjeporträtt. Det värdefullaste konstverket som förstördes var en takmålning av Slaget vid Lützen. Branden omskrevs både i Östgöta Correspondenten och Stockholmstidningen.

 

Det tog tio år att sanera och bygga upp slottet igen och under tiden fick familjen bo i en av flyglarna, den som Henric och jag nu sitter och samtalar i. Branden har satt djupa spår i Henric som är ytterst noggrann med eld och gärna tittar både en och två gånger i stolar och fåtöljer när rökande gäster gått hem, så att inget ligger och pyr.

 

Tillbaka till Henrics barndom. När det blev dags att börja skolan gick han de två första åren i småskolan, som då var inrymd i det hus på Vinkelvägen i Brokind som ofta kallas för ”Älenmarks hus”. De två kommande åren fick han gå i Brokinds skola, för att efter årskurs 4 börja i Linköping på Högre Allmänna Läroverket som idag heter Katedralskolan. Det var en femårig utbildning. Under de åren fick Henric bo inackorderad på inte mindre än tre olika ställen i sta’n.

 

Henric berättar med ett snett leende att det var under den här tiden han kom i kontakt med alkohol och lärde sig röka. Tidigare hade han tjuvrökt med rättarens barn i ladan på gården.

 

KUNDE SLUTA TJUVRÖKA

 

Efter fyra år på läroverket skickades han till England för att förbättra på sina betyg, inte minst i engelska. När Henric konfirmerades i Linköpings domkyrka tillsammans med andra pojkar från läroverket, fick han i konfirmationspresent av sin far ett mycket vackert och tungt cigarettetui i silver med inskription. Etuiet ligger idag på spiselfrisen i salongen. När greve Göran gav det till Henric var det med orden att ”nu behöver du inte tjuvröka”. Det var en annan syn på nyttjande av tobak på den tiden.

 

1956 började Henric på Solbacka internatskola i Sörmland där han tog studenten 1960. Efter internatskolan kom värnplikten på S 1 i Uppsala. Efter det var det dags för jordbrukspraktik. 1961-62 praktiserade han på Lindö gård utanför Nyköping och 1962-63 följde en utbildning på lantmannaskolan i Vreta kloster.

 

Den 20 januari 1962 satt Henric med några vänner i en lägenhet på Gärdet i Stockholm och spelade poker. Då ringde det på dörren och två unga damer kom på besök. Den ena var Ewa Hellbing. Sällskapet gick på Kårhuset och dansade. Det sa ”klick” och Henric och Ewa blev ett par. Det sa inte bara ”klick” utan blev också en bra pokervinst menar Henric.

 

Medan Henric gick på lantmannaskolan gick hans blivande hustru Ewa på Borghamns lanthushållsskola. 1963-64 blev det ytterligare jordbrukspraktik. Andra året var praktiken förlagd till Hagbyberga Gård i Sörmland, ett så kallat mönsterjordbruk. Vid en avtackningsfest för anställda 1963 minns Henric att de fick besked om att John F Kennedy blivit mördad. 1964 kom Nikita Chrusjtjov

 

 

Taxen Bond och husse Henric Falkenberg. Foto: Else-Marie Peterson.

 

 

OM HENRICS FAR GÖRAN

 

Återigen slås jag av hur lätt och trevligt vårt samtal är. Vi har blivit tvungna att träffas ytterligare en dag för det finns så mycket att berätta. Här går vi tillbaka i tiden och pratar om Henrics far Göran. Han var en äventyrare. Vid 18–19 års ålder begav han sig till Australien på en tremastad bark. Det blev ingen nöjesresa. Det var ofta hårt väder och han fick bl a klättra upp i masten och reva segel i full storm. Han har också berättat att köttet de skulle äta ruttnade.

 

Väl framme i Australien luffade Göran runt och hade många tillfälliga arbeten, bl a på sågverk och med kaninfångst. När han arbetade på sågverket utkämpade han en boxningskamp som enligt ett tidningsurklipp var mycket dramatisk och sånär kostade honom livet. Han besegrade dock till slut sin man. Under sin vistelse fick Göran tillbringa fem veckor på sjukhus i Sydney för blodförgiftning i ett ben. Fyra år var han på luffen i Australien. Släkten härhemma hade ingen kontakt med honom under den tiden.

 

Göran Falkenberg (1904-1965) letades upp i Australien och uppmanades komma hem för att bli fideikommissarie på Brokind. Privat foto.

 

1926 avled Henrics farfar, som också hette Henric. Han hade varit major på I 4 i Linköping. Genom en byrå i Amerika lyckades man spåra Göran, så han kunde komma hem. Han var ju den rättmätige fideikommissarien och skulle överta gården. Enligt Henric var hans far mycket praktiskt lagd och deltog mer eller mindre i arbetet på gården, om inte annat med goda råd. Han hade en förvaltare vid namn Linge. När vi pratar om Henrics far säger Henric vid ett par tillfällen med handflatorna tillsammans, som han höjer med blicken upp mot skyn, ”tack pappa”.

 

 

 

SETT SIG SOM VANLIG BONDE

 

Det var meningen att Henric skulle vidareutbilda sig på Alnarp i Skåne och bli lantmästare, men faderns sjukdom och död gjorde att det inte blev så. Greve Göran avled 1965. 1964 avskaffades fideikommissen, men lagen om arv av fideikommiss gällde tills fideikommissarien avled. Det innebar att Henric ärvde hälften, medan andra hälften tillföll syskonen.

 

Trots grevetiteln har Henric ansett sig som en vanlig ”bonne”. Han har arbetat hårt med alla de sysslor som finns att göra på en gård. Trots anställda har han suttit på traktorn, mekat med maskiner, mjölkat innan automatik infördes. Han har också bokstavligen mockat skit med grep och dyngkärra innan det installerades automatisk utgödsling. Han har uppskattat det dagliga umgänget med sina anställda där var och en hade sina sysslor. När det var dåligt väder kunde han ligga sömnlös och fundera på vilka arbetsuppgifter han skulle ge dem för att hålla dem sysselsatta.

 

Det har många gånger varit tufft att driva en gård som Brokind.

Bäst tycker han att det var på 1970-talet när priserna på det producerade var goda. Trots det strävsamma bondelivet har han och Ewa kunnat göra utlandsresor, bl a långresor till Kina och Västindien.

Henric och Ewa har begåvats med tre barn; Henrietta född 1967, Göran född 1969 och Catharina född 1974. Henric är mycket fästad vid sina barn och numera också fem barnbarn. 2015 tog sonen Göran över gården.

 

JAKT OCH VILTVÅRD

 

Vid sidan om gården har jakt och viltvård varit Henrics stora intresse. Han har jagat med vänner och bekanta på gårdens marker. Genom Buhls resebyrå i Danmark har han tagit emot 4- 5 gäster i taget för att jaga mot ganska bra betalning. Men det har också kostat, säger han.

 

Genom samma resebyrå har Henric haft möjlighet att företa jaktresor både till Polen och Sydafrika. Han har fått se alla de stora vilda djuren. Han har mest skjutit hjortdjur själv, och man kan se en del troféer på väggen i hans arbetsrum. Han tyckte mycket om människorna och kulturen i Sydafrika där han även kom i kontakt med den färgade befolkningen. Minnena är många från de här resorna.

 

Henric och Ewa har haft många hundar, alltid strävhårig tax. Taxen som de har idag heter Bond och är en skällig men snäll liten jycke.

 

Åren 1994-95 skedde en stor upprustning utvändigt av alla ekonomibyggnader på gården. Henric fick 700 000 kronor i ersättning från Länsstyrelsen för naturreservatet på gårdens marker, en ersättning för förlorad inkomst av virke som inte kunde avverkas i reservatet. Han samlade sina barn för att höra deras åsikt om idén att för de pengarna rusta upp ekonomibyggnaderna. Förslaget föll i god jord men renoveringen kom att kosta två miljoner. Upprustningen ser Henric delvis som ett tack till fadern som 1933 köpte tillbaka Brokinds gård.

 

Henric hade en hel del hjälp, men det mesta arbetet gjorde han själv. Allt målande och all kalkning kom att kosta honom både slemsäcksinflammation i axeln och tennisarm.

 

När han en långfredag höll på att kalka trädgårdsmästarbostaden gick några turister förbi och kommenterade att ”här håller ni på att jobba fast det är långfredag”. Henric kunde inte hålla sig utan svarade att ”greven här är för jävlig”. Hakorna föll ner på turisterna som snabbt gick därifrån. Arbetet kostade på för Henrics kropp, men fint blev det!

 

FOTO OCH HOCKEY

 

Henric är en mycket duktig naturfotograf. Han har alltid haft med sig kameran vare sig han varit ute i skogen, åkt bil eller suttit på traktorn. Det har resulterat i en mängd fina bilder. Yngsta dottern Catharina har sett till att hans foton samlats i flera fina fotoböcker med bilder från både svensk natur och från hans jaktresor. Henric har också haft en fotoutställning i Gamla Linköping.

 

För sju år sedan, i januari, fick Henric en stroke, och ett år senare ytterligare en.  Detta har förändrat Henrics liv avsevärt. Jakten liksom en hel del annat har han fått överge, men han är ändå tacksam. Hustru Ewa är ett stort stöd för honom.

 

Henric är en stor ishockeyfantast. Laget han håller på är naturligtvis LHC, Linköpingslaget. Förr var han i ishallen på så gott som alla matcher, men nu får han nöja sig med att sitta i TV-fåtöljen och följa matcherna. För några år sedan hade han hela hockeylaget på besök i slottet, där han berättade om gårdens historia.

 

 Jag tittar in i Henrics arbetsrum där pärmar i bokhyllan och papper på skrivbordet visar att han bl a sysselsätter sig med att dokumentera vad som rör gården och hans familj.

Våra samtal närmar sig sitt slut. Jag känner att jag kommer att sakna de här pratstunderna med Henric. Han har varit mycket tillmötesgående och öppenhjärtig. Allt vi samtalat om sätter jag dock inte på pränt.

 

Henrics sista ord när vi pratar blir att ”svårigheter är till för att övervinnas”.

 

ELSE-MARIE PETERSON, november – december 2021

med fru Nina till detta mönsterjordbruk på sitt Sverigebesök. Det var en stor händelse med Säpo och allt vad ett sådant besök innebar.

 

Efter jordbrukspraktiken hade Henric en kortare anställning på Jöhnckes maskinverkstad i Vikingstad för att lära sig mer om jordbruksmaskiner.

 

Den 20 januari 1965 gifte sig Henric och Ewa i Seglora kyrka på Skansen. Ewa var stockholmsflicka. Efter bröllopslunchen flög de nygifta till Köpenhamn och tillbaka dagen därpå. De tog taxi från Linköping till Brokinds Gård. Där hade de anställda på gården klätt med äreport och björkar. Henric blir fortfarande rörd när han berättar om det.

 

Måndagen efter att de nygifta kommit till Brokind var det bara att kavla upp ärmarna, säger Henric. Då började vardagslivet. Det blev ingen smekmånad.

Nu tog Henric och Ewa över gården. Förutom själva godset fanns s k utgårdar, bl a Eggeby och Viggeby. På greve Görans tid fanns ca 25 anställda. Då fanns på gården mejeri, kvarn, smedja, sågverk och musteri. Detta försvann dock på 50-talet. När Henric tog över hade han fem anställda kvar. Ett par av de mycket trogna medarbetarna var Torsten Samuelsson och Erik Axelsson.

 

 

Henric Falkenberg med en nedlagd gnu under en jaktresa till Sydafrika. Privat foto.