Kinda kanal och sjösänkningen
Kinda kanal är både äldre och yngre än sin storasyster Göta kanal – beroende på hur man räknar. När det väldiga Göta kanal-bygget inleddes 1810, då stod redan en sluss färdig i forsarna i Brokind. Stora arbeten hade gjorts även vid Kvilla - i Stångåns smala ”tarm” mellan Lilla och Stora Rängen. Idén om en vattenled mellan Linköping och det svårtillgängliga Kinda var inte ny. Främsta drivkraften var att kunna utnyttja de rika tillgångarna på skog. Från mitten av 1700-talet blev planerna mer konkreta. Segslitna tvister om ål- och laxfisken och annat fördröjde dock det hela till omkring år 1800. 1805 påbörjades äntligen en sluss vid Brokind, i den mellersta strömfåran norr om slottet. Efter åtskilliga motgångar stod den färdig några år senare. Någon båttrafik att tala om blev det nu inte. Däremot utnyttjades slussen och kanalen för timmerflottning. Första slussens historia blev kort. Vid slussning 1813 rasade den och blev obrukbar. Först några årtionden senare fick båtledsplanerna liv igen. Och då med draghjälp av ett helt annat intresse. Genom att sänka vattennivån i sjösystemet med ca två meter skulle man vinna tusentals tunnland nya åker- och betesmarker. Detta var markägarna utmed sjöarna beredda att satsa pengar på. Efter att frågan väckts kallade landshövdingen till möte 3 januari 1852 på Rimforsa gästgivaregård. Dit kom ombud från de åtta berörda socknarna. Alla utom Vårdnäs-ombuden var positiva till sjösänkning och båtled. I fråga om båtled var det ännu bara fråga om Åsunden till Stora Rängen. En ny sluss vid Brokind skulle vara nog - om sjöarna sänktes 6-8 fot. Kostnaden beräknades till 168 000 riksdaler, inkl inlösen och förändringar av olika vattenverk i strömmarna. Bl a var det nödvändigt att riva kvarnen vid Kvilla. Summan visade sig snart vara för lågt tilltagen. Utöver en ny sluss vid Brokind - denna gång i södra strömfåran - skulle en lastbrygga anläggas vid Labbenäs i Stora Rängens norra ände. Därifrån var det hästtransporter som gällde för såväl gods- som persontrafik. För finansieringen svarade markägarna med hjälp av statliga lån. De var övertygade om en ökad	Passagerarfartyget Kinda på väg in för slussning i Brokind. Kinda trafikerade Kinda kanal i hela 85 år – ända till 30 augusti 1957, då hon var för hög för nya Tullbron i Linköping. Foto från omkring 1930 av Ivar Andersson, Brokind.
	avkastning som med råge skulle täcka deras amorteringar och räntor. För vissa kanske förväntningarna infriades, men inte för alla. På sina håll dög den nyvunna marken endast till bete. Våren 1855 påbörjades arbetena. Sänkningen av Stora Rängen krävde en fördjupning av Stångån nedströms Bjärka-Säby till fallen vid Skälstorp. Den nödvändiga torrläggningen för arbetet krävde ett annat utlopp från Stora Rängen. Det åstadkoms genom att gräva en flera kilometer lång ”primärgrav” i anslutning till en bäck fram till fallen vid Hovetorp, där Hovetorps slussar några år senare kom att byggas. 1861 kunde båtleden från Horn i söder till Labbenäs i norr tas i bruk. Ångbåten General Boy - döpt efter ordföranden i båtledsföretaget - började trafikera sträckan. Men att båttrafiken inte nådde fram till Linköping, Roxen och Göta kanal var ett stort minus. Därför planerade man redan kanalbyggets fortsättning. Eftersom denna andra etapp skulle kräva många slussar – fyra i Hovetorp, två i Hamra, enkla slussar vid Sturefors, Slattefors, Hjulsbro och Hackefors, tre slussar vid Tannefors och samt en vid Nykvarn - blev kostnaderna mycket större. Kungl. Maj:t gav dock 1862 sitt stöd för	projektet, bl a av det skälet att satsningen på första etappen inte skulle vara bortkastad. Projektet genomfördes enligt planerna. 1871 kunde seglationen inledas – lagom till att stambanan nådde fram till Linköping. Glansperioden för Kinda kanal blev de trettio åren fram till sekelskiftet 1900. Främst var det timmer och virke från många nya sågverk kring sjöarna nere i Kinda som fraktades. När Östra Centralbanan blev byggd och invigd 1902 rycktes stora delar av godsmängderna undan från kanalen. Efter Första världskriget fick Kinda kanal en viss uppblomstring, men från 1940-talet har den saknat betydelse som kommunikationsled. Men ännu lever den! Med knappa resurser som kanalbolagets ägare – landstinget, Linköpings och Kinda kommuner – ställer till förfogande kämpar den vidare som ett levande kulturminne och till glädje för turister och båtfolk. Vid slussen i Brokind finns ett litet kanalmuseum som kanalbolaget och Kinda Kanals vänner ställt samman.