Ida Wall i
soldattorpet Furusten berättar Ida
Wall (1902-1991) var yngsta dottern till siste knekten, eller livgrenadjären,
i torpet Furusten – Johan Alfred Wall (1882-1931) och hans hustru Anna Lovisa
(1861-1949). Efter många år på annan ort återvände Ida till torpet, som är
beläget i närheten av Tråstorp i östra delen av Vårdnäs socken. Texten
nedan är hämtad ur en intervju med Ida Wall som Anna-Lisa Danielsson i Tråstorp gjorde i januari 1977 ,
och som finns i hembygdsföreningens arkiv, och kompletterad med utdrag ur en berättelse
i ”Torp och stugor”, del 1. |
|
Jag går upp på
förstukvisten och knackar på, dörren öppnas av en liten sirlig dam. Det är
Ida Wall, yngsta dottern till siste knekten på Furusten, Johan Alfred Wall och
hans hustru Anna Lovisa. Ida har nu efter sin pensionering flyttat hem till
sitt barndomshem. Under sina verksamma år har hon ”tjänat herrskap”. Var bl a under några år på 30-talet husmamsell på Bjärka-Säby. Säkert en pärla att ha i sin tjänst,
noggrann och plikttrogen, dessutom en konstnär i matlagning. Vi stiger på i den
lilla stugan där allt är så rent och prydligt så det glänser. Köket är
pyttelitet, största delen upptas av spiselmuren där den svartblänkande järnspiseln står med sin hemtrevliga spiskåpa. Sen är det
kammarn som är rymlig men
inte stor. Den har tidigare dominerats av en öppen spis som numera har murats
igen och ändrats till en s k rörspisel. Så låter vi Ida
berätta: ”Min far kom till
Furusten 1885 och hade då i fyra år ”stått” för torpet, för den dåvarande
knekten Vallberg var så sjuklig och kunde inte fullgöra sin tjänst. Far och
mor hade under de fyra åren varit bosatta i mors föräldrahem, knekttorpet Högåsa under Kögenäs. Eftersom företrädaren
på Furusten hette Vallberg fick min far namnet Vall. Min mor berättade många
gånger hur det var när de flyttade in här. Möbler och annat var nästa
obefintliga, då fanns det heller ingen järnspis, utan mor satt på en stubbe
framför öppna spisen där några potatisar kokade och försökte hålla sina små
barn varma. Åtta barn växte upp i
stugan. Så länge jag minns, jag är ju yngst, fanns det visserligen möbler men
det var mest sängar och ett stort bord och så förstås en vävstol. Min mor var
väldigt duktig, hon tog hand om både lin och ull från början och vävde och
sydde allt åt hela familjen. Trots att hon hade så mycket arbete med familj
och torp, för far var ju mycket borta, så hann hon också att gå bort till
bönderna och laga till kalas, bröllop och begravningar. Dessutom samlade hon
örter, medicinalväxter, av olika slag. Så när böndernas husdjur blev sjuka
skicka de alltid efter mor som då gjorde ett avkok på någon eller några örter
och gav det sjuka djuret. Någon veterinär fanns ju inte på den tiden. Så var det då
knektbestyren. När det skulle sändas några brev från det ena kompaniet till
ett annat, fick knektfamiljerna tjänstgöra som kurirer. Till Furusten kom sådana
brev genom knekten Nelly i Mormorsgruvan, sen fick mor och senare vi barn
vidarebefordra dem till knekten Berg i Slottet vid Sätrasjön. Var det en
fjäder i brevet fick mor kasta allt arbete och springa iväg om det var så
mitt i natten. Vid mötena (på Malmen)
samlades knektarna ibland i vårt hem. Bland annat berättade min mor att en
knekt som hette Hell hade dött en tid före ett möte. Knektarna Lord, Kron,
Nelly m fl kom en kväll. De skulle fortsätta till
mötet på morgonen. Min mor satte fram |
Furusten
var soldattorp för rote nr 70 av Kinds kompani. I roten ingick byarna och
gårdarna Tråstorp, Målen, Viggeby,
Skår och Bemelsbo (Kristineberg). Foto: Paul Aineström, ur ”Torp och stugor”, del 1. en stor gryta potatis
i den öppna spiseln, sen hade de smörgåsar själva, knektarna, och de bänkade
sig runt fällbordet och åt och pratade om den nyligen döda kamraten. Rätt som
det var hördes ett kraftigt knytnävsslag i bordet. Alla knektarna skrek ”Nu har
vi Häll här!” Mor och ungarna
bleknade, men knektarna lade sig så små-ningom på
golvet med ränseln som huvudkudde och sov några timmar tills marschen
började. Gudsfruktan hörde till
sederna i soldathemmet. Knekten måste varje söndag gå i kyrkan i full
mundering- Även vid begravningar. Då fick knekten gå före likvagnen med
korset, som sen skulle stå på graven. Han fick sätta sig på vagnen där det
inte var bebyggt, annars var det att marschera en mil ibland. Då var han
klädd i stor plym och vita handskar, stora uppborstade mustascher, och såg
morsk ut. Hemma i torpet lästes var söndag i Luthers postilla eller Bibeln
eller psalmboken och sjöngs psalmer. Många barn växte upp i
knekttorpen, här var det nio. Visst var det torftigt och bekymmersamt många
gånger, men tack vare att mor var så duktig och omtänksam hade vi det nog
bättre än många andra i samma situation. Far tog, på grund av ohälsa, avsked
år 1902. Han hade då friköpt torpet och det bodde de sen på till sin död. Om det kan vara av
intresse så kan jag också nämna knekten som var här före Vallberg. Han hette
Trosell och hans fru var dotter till knekten Berg i Slottet. Så det var
riktiga knektsläkter alltigenom som bodde i Furusten. Min morfar, knekten
Storm i Högåsa, han hade som närmaste knektgranne
Svartz vid Älgbosätter (i Malmtorpet under
Stensvassa). Han var morfar till Moa Martinson, som växte upp hos sina
morföräldrar för hon var ju s k oäkta. Jag minns när gamle
kung Oscar II var död 1907, och min far fick bud därom. Då grät min far och
stod framför kungens porträtt över sin säng. De var att lita på de gamla
knektarna.” Ja, hon hade mycket
att berätta om, knektdottern. |