Ida Wall i soldattorpet Furusten berättar

Ida Wall (1902-1991) var yngsta dottern till siste knekten, eller livgrenadjären, i torpet Furusten – Johan Alfred Wall (1882-1931) och hans hustru Anna Lovisa (1861-1949). Efter många år på annan ort återvände Ida till torpet, som är beläget i närheten av Tråstorp i östra delen av Vårdnäs socken.

 

Texten nedan är hämtad ur en intervju med Ida Wall som Anna-Lisa Danielsson i Tråstorp gjorde i januari 1977 , och som finns i hembygdsföreningens arkiv, och kompletterad med utdrag ur en berättelse i ”Torp och stugor”, del 1.

 

Jag går upp på förstukvisten och knackar på, dörren öppnas av en liten sirlig dam. Det är Ida Wall, yngsta dottern till siste knekten på Furusten, Johan Alfred Wall och hans hustru Anna Lovisa. Ida har nu efter sin pensionering flyttat hem till sitt barndomshem. Under sina verksamma år har hon ”tjänat herrskap”. Var bl a under några år på 30-talet husmamsell på Bjärka-Säby. Säkert en pärla att ha i sin tjänst, noggrann och plikttrogen, dessutom en konstnär i matlagning.

 

Vi stiger på i den lilla stugan där allt är så rent och prydligt så det glänser. Köket är pyttelitet, största delen upptas av spiselmuren där den svartblänkande järnspiseln står med sin hemtrevliga spiskåpa. Sen är det kammarn som är rymlig men inte stor. Den har tidigare dominerats av en öppen spis som numera har murats igen och ändrats till en s k rörspisel.

 

Så låter vi Ida berätta:

 

”Min far kom till Furusten 1885 och hade då i fyra år ”stått” för torpet, för den dåvarande knekten Vallberg var så sjuklig och kunde inte fullgöra sin tjänst. Far och mor hade under de fyra åren varit bosatta i mors föräldrahem, knekttorpet Högåsa under Kögenäs.

 

Eftersom företrädaren på Furusten hette Vallberg fick min far namnet Vall. Min mor berättade många gånger hur det var när de flyttade in här. Möbler och annat var nästa obefintliga, då fanns det heller ingen järnspis, utan mor satt på en stubbe framför öppna spisen där några potatisar kokade och försökte hålla sina små barn varma.

 

Åtta barn växte upp i stugan. Så länge jag minns, jag är ju yngst, fanns det visserligen möbler men det var mest sängar och ett stort bord och så förstås en vävstol. Min mor var väldigt duktig, hon tog hand om både lin och ull från början och vävde och sydde allt åt hela familjen. Trots att hon hade så mycket arbete med familj och torp, för far var ju mycket borta, så hann hon också att gå bort till bönderna och laga till kalas, bröllop och begravningar.

 

Dessutom samlade hon örter, medicinalväxter, av olika slag. Så när böndernas husdjur blev sjuka skicka de alltid efter mor som då gjorde ett avkok på någon eller några örter och gav det sjuka djuret. Någon veterinär fanns ju inte på den tiden.

 

Så var det då knektbestyren. När det skulle sändas några brev från det ena kompaniet till ett annat, fick knektfamiljerna tjänstgöra som kurirer. Till Furusten kom sådana brev genom knekten Nelly i Mormorsgruvan, sen fick mor och senare vi barn vidarebefordra dem till knekten Berg i Slottet vid Sätrasjön. Var det en fjäder i brevet fick mor kasta allt arbete och springa iväg om det var så mitt i natten.

 

Vid mötena (på Malmen) samlades knektarna ibland i vårt hem. Bland annat berättade min mor att en knekt som hette Hell hade dött en tid före ett möte. Knektarna Lord, Kron, Nelly m fl kom en kväll. De skulle fortsätta till mötet på morgonen. Min mor satte fram

Furusten var soldattorp för rote nr 70 av Kinds kompani. I roten ingick byarna och gårdarna Tråstorp, Målen, Viggeby, Skår och Bemelsbo (Kristineberg). Foto: Paul Aineström, ur ”Torp och stugor”, del 1.

 

en stor gryta potatis i den öppna spiseln, sen hade de smörgåsar själva, knektarna, och de bänkade sig runt fällbordet och åt och pratade om den nyligen döda kamraten. Rätt som det var hördes ett kraftigt knytnävsslag i bordet. Alla knektarna skrek ”Nu har vi Häll

här!” Mor och ungarna bleknade, men knektarna lade sig så små-ningom på golvet med ränseln som huvudkudde och sov några timmar tills marschen började.

 

Gudsfruktan hörde till sederna i soldathemmet. Knekten måste varje söndag gå i kyrkan i full mundering- Även vid begravningar. Då fick knekten gå före likvagnen med korset, som sen skulle stå på graven. Han fick sätta sig på vagnen där det inte var bebyggt, annars var det att marschera en mil ibland. Då var han klädd i stor plym och vita handskar, stora uppborstade mustascher, och såg morsk ut. Hemma i torpet lästes var söndag i Luthers postilla eller Bibeln eller psalmboken och sjöngs psalmer.

 

Många barn växte upp i knekttorpen, här var det nio. Visst var det torftigt och bekymmersamt många gånger, men tack vare att mor var så duktig och omtänksam hade vi det nog bättre än många andra i samma situation. Far tog, på grund av ohälsa, avsked år 1902. Han hade då friköpt torpet och det bodde de sen på till sin död.

 

Om det kan vara av intresse så kan jag också nämna knekten som var här före Vallberg. Han hette Trosell och hans fru var dotter till knekten Berg i Slottet. Så det var riktiga knektsläkter alltigenom som bodde i Furusten. Min morfar, knekten Storm i Högåsa, han hade som närmaste knektgranne Svartz vid Älgbosätter (i Malmtorpet under Stensvassa). Han var morfar till Moa Martinson, som växte upp hos sina morföräldrar för hon var ju s k oäkta.

 

Jag minns när gamle kung Oscar II var död 1907, och min far fick bud därom. Då grät min far och stod framför kungens porträtt över sin säng. De var att lita på de gamla knektarna.”

 

Ja, hon hade mycket att berätta om, knektdottern.