|
Sågarholmen i Bestorp
var Linköpings första markförvärv i Vårdnäs i syfte
att underlätta för stadsbor att idka friluftsliv. Foto: Rune Almqvist, 1960 |
|
|||
|
Sågarholmen,
Sätravallen, Kristineberg …. Linköpings stads ”friluftskolonier” i Vårdnäs |
||||
|
Tillgång till bad
och friluftsliv – och tomter till sommarstugor! Det bör Linköping erbjuda
sina invånare, tyckte stadsfullmäktige år 1946. Krigsåren var förbi och
stadens ekonomi hade förbättrats. Med SAAB som motor hade Linköping vuxit
rejält de senare åren. Makten låg hos Socialdemokraterna som ville fortsätta
att bygga på ”folkhemmet”. Övriga partier tycks ha varit med på noterna.
Något motstånd syns inte till i de kommunala protokollen i de här frågorna. En ”Kommitté för
utredning om fritidsreservat med friluftsbad för staden” tillsattes. Efter
två år levererades de första förslagen för ökade möjligheter till bad och
friluftsvistelser. Blickarna hade med nödvändighet fått riktas mot områden
utanför stadens gränser - dels kring Roxen, dels utmed Stora Rengens stränder i Vårdnäs
kommun. (Som
till nyåret 1952 var Vårdnäs socken. 1952-1970 var Vårdnäs storkommun
(!) ihop med Vist och Skeda. Och fr o m 1971 är Vårdnäs
en del av Linköpings kommun.) SKAGGEBO
blev för dyrt Vid Stora Rengen var det Skaggebos
strandängar som först stod i fokus. Gården gränsar till Bjärka-Säbys
domäner, men tillhör Sturefors fideikommiss. Området var enligt kommittén
”det bästa för bad och camping som står att uppbringa inom rimlig närhet”.
Ett preliminärt 15-årigt arrendeavtal tecknades med fideikommisset. Att Hultsfredsbanan
(numera Stångådalsbanan) passerade nära stranden var en fördel – men också en
försvårande omständighet. Järnvägsbolaget var först helt avvisande till
tanken på extra tågstopp, sommartid. Skulle man trots allt gå med på det,
fick staden stå för plattform, vänthall, stängsel kring spåren o s v - och
dessutom täcka bolagets eventuella förluster. Dessutom skulle det
byggas serveringskiosk, byggas bilväg från landsvägen och anläggas parkering.
Kommittén skrev det inte rätt ut i sin redovisning våren 1949, men verkade
ändå ha gett upp i fråga om badplats och camping vid Skaggebo.
Det skulle bli för dyrt, helt enkelt.
SÅGARHOLMEN
förvärvades I stället riktades
blickarna lite längre söderut, mot Sågarholmen, inom gångavstånd från Bestorps station. ”Ett synnerligen naturskönt område om
21,2 hektar med goda badmöjligheter.” Markägare var även här Sturefors
fideikommiss, som i detta fall var berett att sälja. Affären, som klubbades
av stadsfullmäktige på hösten 1948, gjordes i form av markbyte. I utbyte mot
Sågarholmen fick Sturefors fideikommiss gården Lilla Wisäter
i Skeda. Halvön Sågarholmen
hade före sjösänkningen på 1860-talet varit en ö, Bestorpsön.
Om somrarna betade här kor tillhöriga bönderna i Bestorps
by. Hur Sågarholmen skulle utnyttjas i stadens ägo ville kommittén återkomma
om, men att där kunde bli såväl sommarstugebebyggelse som barnkoloni och
mödrahem var uppenbart, skrev man och tillade: ”Det bör också observeras, att
enskilda spekulanter ha sökt förvärva området. Det är givetvis ur allmän
synpunkt mest lämpligt, att staden kommer i besittning av detta område.” |
Det blev
sommarstugeområde av Sågarholmen och inget annat. En badplats finns förstås,
men inte av den storleken att den lockar badgäster utifrån. Tomterna, som
utarrenderades på 25 år, var omkring 75 till antalet och relativt små till
storleken. Nu, drygt 75 år efter stadsfullmäktiges beslut, är tomterna
friköpta och området (sedan 2008) anslutet till kommunens vatten- och
avloppsnät. Förändringar som fått till resultat att flera valt att bo här året runt. SÄTRAVALLEN
övertogs Även Sätravallen
togs upp i kommitténs utlåtande i maj 1948. Denna anläggning för idrott och
friluftsliv startade 1941 av Skidfrämjandets lokalavdelning i Linköping.
(Fullständiga namnet var Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets
främjande i Sverige.) Den var välordnad och välskött, skrev kommittén, men
antalet besökare var mindre än förväntat. Dyra resor och avståndet (3 km)
från Bestorps station ansågs vara orsaker. För planerad
utbyggnad av Sätravallen hoppades Skidfrämjandet på bidrag från Linköpings
stad. Kommittén tänkte föreslå stadsfullmäktige att delfinansiera
semesterstugor för familjer, och möjligen också en utbyggnad av restaurangen.
Det blev mer än så.
Samtalen mellan kommittén och Skidfrämjandet vintern 1949 ledde fram till att
Linköpings stad skulle överta Sätravallen med dess fastighet Tutebo 1:6, 120 tunnland stor, väster om Sätrasjön.
Drätselkammaren (som städernas kommunstyrelser hette på den tiden) ställde
sig bakom förslaget i mars månad, och detsamma gjorde stadsfullmäktige i juni
1949. En av fördel med att förvärva, i stället för att stötta, anläggningen,
var att staden fick värdefull skog på köpet. En styrelse med fem
ledamöter utsågs för Sätravallen. Två av de fem utsågs av Skidfrämjandet.
Staden ville dra nytta av organisationens ”goodwill” och kontakter. Dess
tidning nådde många med intresse för friluftsliv. Till ny föreståndare utsågs
Leo Blomér. Han och hustrun, som blev husmor på
stället, stod i många år i spetsen för anläggningen och den fortsatta
utbyggnaden. Allt fler idrotter kunde förlägga träning och tävlingar till Sätravallen- samtidigt som allmänheten i allt större
omfattning utnyttjade slalombacken, skid- och motionsspåren, badet och
campingen o s v. Några decennier
senare hade tiden gått ifrån Sätravallen. Efter ett antal år av sotdöd lades
verksamheten ner. På platsen där så mycket idrott och friluftsliv utövats bor
nu en hel del folk i ombyggda och nybyggda hus. Om ”Sätravallen från
början till slutet” planeras en särskild sida.
|
KRISTINEBERG
ÖSTRA 1953 lades förslag i stadsfullmäktige om en
”semesterby” på Tutebo 1:6, som Linköpings stad blivit
ägare till vid övertagandet av Sätravallen. I nedre hörnet, intill Storsjön
och Lilla Kristineberg, tänkte man sig ett område med dels arrendetomter för
enskilda stugbyggare, dels kommunalt ägda stugor för uthyrning. Arkitekt
Lennart Ekenger hade upprättat en byggnadsplan med
38 tomter á 600 kvm. I ärendets beredning ifrågasattes om inte
hela planområdet borde utnyttjas för uthyrningsstugor. Så blev det inte. Det
blev i slutändan tvärtom – inga uthyrningsstugor, utan endast tomter för
stugbyggare. Enligt en berättelse, författad 1999 av Kurt Hagström, en av
stugbyggarna i mitten av 1950-talet, var det de bofasta i trakten som sade
ifrån. Stugbyggare välkomnades, men inte tillfälliga stughyrare.
Det blev heller inte 38 stugor. ”Vårt
område planerades av en arkitekt, som (…) ritade in tomter på en karta utan
att ha sett verkligheten,” skrev Kurt Hagström. Endast 26 tomter var
byggbara, ”och en del av dem efter mycket hårt arbete med bångstyriga stenbumlingar”. Stugområdet som gränsar till Lilla
Kristineberg kallades till en början just Lilla Kristineberg, trots att det
låg på mark som hört till Sätra by. Numera benämns området Kristineberg
Östra. Under 1984 erbjöds stugägarna att friköpa
sina tomter. STORA KRISTINEBERG Linköpings stads köp av Stora Kristineberg
år 1963 var inte hastigt påkommet. Redan 1954 uttrycktes i Sätravallens
styrelse en önskan om ett sådant förvärv, enligt protokoll. Om det förekommit
”trevare” under de mellanliggande åren är obekant. Affären omfattade 120
hektar mark – 10 hektar åker och i övrigt skog – ett äldre och ett yngre
bostadshus samt ladugård och andra ekonomibyggnader. Även här var avsikten att erbjuda
stadsborna fritidshustomter på mångårigt arrende. I förslaget till
stadsfullmäktige förespråkar intendent Lindskog på stadens idrotts- och
fritidskontor förvärv även av grannfastigheterna Bäck och Lilla Kristineberg,
som ”på goda grunder väntas salubjudas”. Staden gör sig ingen brådska med att
förvandla Stora Kristineberg till stugområde. Först vid 1960-talets slut
upphör lantbruksarrendet på gården. En plan för 50-talet stugtomter utarbetas
och ladugården rivs för att kunna räta vägen. År 1970 byggs första
fritidshuset på området. Efter att ytterligare ett område, med ca 25
tomter, tillkommit många år senare, finns nu ca 75 fritidshus på Stora
Kristineberg. Något köp av Bäck och Lilla Kristineberg blev det aldrig för
stadens/kommunens del. (Linköpings stad blev 1 januari 1971 tillsammans med Vårdnäs och övriga s k kranskommuner Linköpings
kommun.) Det blev tvärtom så att Linköpings kommun
under 1990-talet sålde en stor del av skogsarealen på Stora Kristineberg till
ägarna av Lilla Kristineberg. I kommunens ägo återstår nu främst mark intill
fritidshusområdena och badet. Även vid Stora Kristineberg är
fritidshustomterna numera friköpta. VEINE EDMAN, 2025 – 12 - 13 |
||
