Eklandskapet – skapat av liar, bevarat av mular

De många ekarna i dessa trakter har tjusat människor långt före vår tid. Se citaten här intill från Margareta Grip på 1500-talets Broo och 1800-talsromantikern Adolph Törneros. Samtidigt har trädslaget under århundraden varit en plåga för bygdens bönder. Ekarna var kungens egendom. Även när de stod mitt i åkern. Straffet var hårt för den som tog sig friheten att såga ner en ek.

När de självägande bönderna äntligen, i mitten av 1800-talet, fick bestämma över ekarna på sin mark, då avverkades tusentals grova träd som varit till hinder i jordbruket.

När vi nu talar om det unika ”Eklandskapet söder om Linköping” så är det främst de stora godsens tidigare ängsmarker som avses. De har i större utsträckning stått emot förändringen. Men hur länge till? Lantbrukets ekonomiska villkor avgör eklandskapets framtid. Utan betande djur i markerna kan natur- och kulturvård inte uträtta mycket.

ekl1

 

  Utan betesdjur i ekhagarna kommer landskapet snabbt att ändra karaktär och den biologiska mångfalden att påverkas.

 

Det ekrika landskapet som sträcker sig från Linköping mot Kinda och Åtvidaberg är numera uppmärksammat både nationellt och internationellt för sina natur- och kulturvärden. Kärnområdena är som sagt till stor del knutna till de stora godsen – Brokind, Bjärka-Säby, Sturefors och Adelsnäs – som sedan medeltiden dominerat i dessa bygder. De vackra hagarna är minnen

av forna dagars boskapsskötsel, där ängsslåtter och även lövtäkt var av avgörande betydelse. Även om det idag är betesdjur som håller hagarna öppna, var det inte mular utan i stället liar som skapade dem.

Många av ekarna är gamla och ihåliga. För den biologiska mångfalden är de med sitt myller av liv rena skattkistorna. Över ett tusen olika arter av insekter, lavar och svampar - många av dem sällsynta eller rentav hotade – lever på ekar och främst på gamla, grova exemplar. Flera ”rödlistade” arter har sin främsta förekomst här i detta eklandskap. Det gäller inte minst dårgräsfjärilen, ekoxen och läderbaggne liksom gammelekslaven och rödbruna knappnålslaven. Läderbaggen finns på EU:s lista över särskilt skyddsvärda arter.

Men trots sin skönhet och biologiska rikedom är eklandskapets framtid osäker. Det är länge sedan ängsbruk med slåtter tillämpades. Och betesdriften som sedan dess hållit hagarna öppna har stora problem med lönsamheten. Alltför ofta väljer vi den billigare importerade köttbiten framför den närproducerade eller svenska.

Blickar vi bakåt ser vi att eken haft en särskild ställning alltsedan kungariket Sverige kom till och lagarna sattes på pränt. Redan i landskapslagarna fanns bestämmelserna om ekarna, men då främst med tanke på ollonens betydelse som djurfoder.  På 1500-talet, och ännu tydligare under 1600-talet, förbjöds avverkning av ekar utan särskilt tillstånd. Detta gällde självägande bönderna, skattebönderna. Frälset, adelsmännen, fick avverka men var förpliktade att erbjuda virket till kronan för flottans behov.

 

 

Ur Adolph Törneros Bref , 24 augusti 1827:

”… Vid Målbäcks gästgifvaregård lemnade vi det flataste landet med sin ymniga men enformiga bördighet bakom oss, och inom kort voro vi inne i den mest angenäma skogstrakt. I nejden af Brokind, grefve Falkenbergs egendom, mötte oss sjön Jernlund så vänlig och blå, tvärt emot hvad vi på kartan sett honom. I en stor äng med ekskog hoppade vi in, drifna af oemotståndlig lust och gamman, och tumlade oss der en stund i det mjuka, blomsterrika gräset. Fram vid gården och vidare bortåt utbredde sig naturen i den mest slösande yppighet sin fägring. Jag har aldrig sett något mera förtjusande. Jag kan ej beskrifva de stora ängarna med sina lurfviga holmar af idel ek, eller vikarne, uddarne, näsen och bergsstränderna i sin mångfaldiga gruppering”…

ekl2

 

Ekinventeringen i mitten av 1700-talet visade att antalet stora ekar var mångdubbelt större än antalet sockenbor.

 

Ur Margareta Grips bok (M G levde 1538-1586):

”… och af mig en god man och hus och hem och lustigaste plats att bo på som någon kristen kunde bekomma, med all god lägenhet, som jag kunde önska med på denna värld, med stenhus, trähus, lustelig ekeskog och strömmar och holmar, sköna blomsterängar och sköna rådjur, både tama och vilda.”

 

Fram till slutet av 1800-talet var ängsslåttern avgörande för allt jordbruk. Talesättet att ”ängen är åkerns moder” gällde alla. Mängden vinterfoder man kunde bärga bestämde antalet djur i ladugården och därmed mängden gödsel att lägga på åkern.

På häradskartan från 1875 ser man att ängsmarkerna är 5-10 gånger större än åkerarealen. Förutom gräsväxten bidrog också löv från träden i hagarna till foderskörden.

Men med skiftesreformarna och jordbrukets successiva modernisering - och övergång från liar till slåttermaskiner - blev det effektivare att producera vinterfodret på åkarna i stället för på ängen.

För Vårdnäs socken finns intressanta uppgifter från en ekinventering 1750 på krono- och skattegårdarna. Det ska då ha funnits 5 456 ”odugliga gamla” och 8 641 ”fullgoda gamla” ekar på dessa gårdar. Till detta kommer alltså all ekarna på den omfattande frälsejorden i socknen.

Idag räknas antalet grova ekar i socknen vara 280. Även om definitionerna av ”grov” kanske inte är densamma nu som då, så pekar siffrorna på stora förändringar i landskapet.

I Anders Wångs avhandling ”Från slåtteräng till beteshage”, LiU, 1997, redovisas antalet ekar för de olika byarna i 1700-talsinventeringen. I den boken (som är en del av underlaget för denna text) finns mycket att hämta för den som vill läsa mera om eklandskapets historia och utveckling i Vårdnäs.

Se även ”Eklänet Östergötland – naturinventering och ekmiljöer”, utgiven av Länsstyrelsen, 2006.

Mycket information om eklandskapet och dess natur- och kulturvärden – och om ansträngningarna för att bevara dessa värden – finner man också på Eklandsfondens hemsida – www.eklandskapet.nu