Barnamordet i Lilla Ängen

Texten, författad av Paul Aineström, är hämtad ur ”Torp och stugor i Vårdnäs socken”, del II.

Lilla Ängen, eller Lillängen, var torp under Västerby gård och är beläget nära Sjögesäter.

 

I husförhörslängden för åren 1831-1835 finns en notering i anmärkningskolumnen beträffande Catharina Andersdotter i Lilla Ängen: ”Dömd till dårhuset för barnamord 1834” och tillägget ”Bortförd till Vadstena dårhus 1834”.

 

Omständigheterna kring den fruktansvärda händelse, som göms bakom anteckningen, klarläggs mycket ingående i 1834 års dombok från Kinda häradsrätt. I protokollen från två rättegångar, den 15 februari och den 1 maj, redovisas förloppet i det hemska dramat.

Catharina Andersdotter, född 1802 i Ängen, var sedan 1825 gift med torparen Nils Nilsson. De hade barnen Jonas Gustaf, född 1826 men död året därpå, Anders Petter, född 1828, och Anna Sofia, född 1831.

 

Protokollet berättar att Catharina hade en visserligen klen men dock hjälplig kristendomskunskap. Mannen var fromsint och enfaldig, men i äktenskapet hade han levat stilla och sämja, och det fanns inga tvivel om att han varit rädd om sina barn. Hustrun hade, enligt mannen, ett makalöst glatt, livligt och lätt sinnelag och hade väl vårdat om hem och barn.

 

lillaängen

 

Torpet Lillängen. Foto av Paul Aineström, ur boken ”Torp och stugor i Vårdnäs socken”, del II.

 

Hustrun hade en tid besvär med gikt i sina ben. Fötterna svullnade, så hon knappast kunde bära några skor. Plötsligt och oförklarligt blev benen bra och i stället uppträdde värken i bröstet och huvudet. Samtidigt upphörde menstruationen och hon undrade om hon ”blivit med barn”. En undersökning senare visade, att så inte var fallet. Värken tilltog och blev särskilt besvärlig på nätterna.

 

För att få hjälp anskaffade mannen ”droppar” från förre nämndemannen och rusthållaren Petter Göransson i Kättestad i Nykil – en känd och ofta anlitad ”klok gubbe” – men värken släppte inte.

 

Catharina började plågas av grubblerier. Hon föreställde sig att folket i bygden tyckte illa om henne och beskyllde henne för tjuvnad och även för otukt med den snart sexårige sonen Anders Petter, som ofta låg hos henne på nätterna. Under lång tid hade hon dessutom plågats av oro över att hennes man varit otrogen mot henne med pigan, men hon hade inte vägrat mannen att dela den äkta sängen med henne förrän natten före mordet.

 

Protokollet konstaterar att båda makarna stod på en låg intellektuell nivå. De var båda övertygade om att pigans mor och mormor – allmänt kända för att kunna förhäxa och trolla – hade förstört makarnas sällhet och lycka, därigenom att de hade förgjort hustrun. Hennes oro drev henne till täta besök hos systern, Anna Maja Andersdotter i Stora Ängen.

 

Efter julen 1833 stegrades besvären. Oron tilltog. 4 januari 1834 förde mannen henne därför till Petter Göransson, som undersökte henne och gav henne direkt en dos av ”Hiernes Testamente”

och därutöver ”Hoffmans droppar” att ta in efterhand. Han föreslog därjämte, att Catharina efter hemkomsten borde åderlåta sig och även intaga kräkmedel.

 

Besöket hos ”Doctorn” hjälpte henne inte och inte heller ”medicinen”. Oron stegrades. Hon föreställde sig, att hon skulle arresteras för sina synder och att pojken skulle tvingas följa med henne och dela hennes straff.

 

På kvällen den 5 januari klädde Catharina på såväl sig själv som pojken dubbla och delvis tredubbla kläder. Trettondagens morgon tog mannen upp sonen ur sängen och placerade honom bredvid dottern intill ”spiselden”, innan han och pigan begav sig till ladugården för att ombesörja morgonsysslorna.

 

Catharina låg kvar i sängen. Under natten hade den rysliga tanken uppstått inom henne, att hon skulle ta pojkens liv för att rädda honom undan plågorna i fängelset. Ur ett klädskåp ”framtager hon en af sin aflidne faders, eljest sorgfälligt undangömda rakknifvar för gossen, och därmed skär 2ne djupa sår öfver dess hals, att han, efter blott yttrade ’aj’ och ett par flämtande synes död, och hon deraf fann sin önskan uppfyld, att genom ett kraftigt skärande bereda gossen en lätt död”.

 

En kort stund därefter kom en brorsdotter till mannen på besök till torpet och fick se den hemska scenen i stugan. Skräckslagen sprang flickan till ladugården efter torparen.

 

Kronofjärdingsman A Pettersson i Svartmåla och nämndeman Hans Nilsson i Arnebo tillkallades, utredning verkställdes, varefter Catharina arresterades och förpassades till kronohäktet i Linköping.

 

 

I samband med rättegången fördes hon till Kisa, där hon inför häradsrätten uppgav, att hon begått mordet för att frälsa pojken från ”Slottet”, dit han skulle föras tillsammans med henne ”för att lida för hennes synder och då plågas af köld m m”.

 

Provinsialläkare Westmans utlåtande, som förelåg vid rättegången den 1 maj, pekade på att mordet skett ”i den mest rubbade sinnesför-virring och vansinne”, varför hon ej borde ställas till sådant ansvar, som lagen i dylika fall krävde ”som ock de djupa samvetsqval hon nu redigt känner öfver sin missgerning med sannolikt skäl kan finnas fruktansvärdare i en förutseende längre lifstid än hon ser sig i stånd att uthärda, varför hon bör sättas ur framtida tillfälle att detta åstadkomma, hvarför endast dårhusvården kan förvissa är allt min fulla öfvertygelse …”.

 

Catharina Andersdotter var närvarande i rättssalen när utslaget avkunnades. Hon dömdes till ”intagning till wederbörlig vård” på ”Dårhuset” i Vadstena för att hindras från att begå självmord eller annan våldshandling i samband ”med nya utbrott af rubbad sinnesförfattning.”

 

Nils Nilsson erhöll 1835 skilsmässa från Catharina Andersdotter men stannade kvar som torpare i Lilla Ängen tillsammans med dottern Anna Sofia. Till sin hjälp hade han två pigor. År 1836 gifte han sig med en av dem, Stina Persdotter, som är 1834 inflyttat från Besebo under Kuseboholm. Med henne fick han barnen Johan Fredrik och Stina Maja. Anna Sofia dog redan 1847. I början av 1860-talet slutade Nils Nilsson som torpare men bodde kvar i Lilla Ängen till sin död 1870.