En stenhög är det som återstår av den östra tegelugnen. Foto: Veine Edman, 2026.	Vid den nu helt förfallna tegelladan ligger en och annan tegelpanna kvar. Foto: Veine Edman, 2021.		Den vita byggnaden som varit förrådslokal till lanthandeln i Värdshuset hyste från början en tegelugn. Foto: Gunnar Lindgren, 2005.
Socknens första industri TEGELBRUKET I BROKIND
”Brokindstegel!” har det ofta sagts i våra trakter om takpannor som varit med länge. Teglet från Brokind var särskilt starkt, har det påståtts – möjligen med inslag av lite lokalpatriotism. Tillverkningen av murtegel upphörde omkring 1890, medan taktegel- och rörproduktionen pågick till omkring år 1905. När man började producera tegel vid Brokind är däremot obekant. Äldsta kända omnämnandet i skrift av tegelbruket är från år 1728. Det var då Brokinds säteris nutida huvudbyggnad uppfördes. Den gamla hade brunnit året innan. I – och på - alla säteriets äldre byggnader återfinns tegel från egna tegelbruket. Brokindstegel var också en viktig beståndsdel även i socknens genom tiderna största bygge – kyrkan – på 1790-talet. Paul Aineström uppger i sockenboken att allt tegel som	Byggnaden som rymde ugnen kom senare att utnyttjas som förrådslokal till affärsrörelsen som startade i den f d värdshusbyggnaden kring år 1900. I Östergötland fanns i 1800-talets mitt 52 tegelbruk, som väl vart och ett främst verkade i sitt närområde. Med de förbättrade transportmöjligheter som följde med först kanalsjöfarten, och senare järnvägarna, skärptes konkurrensen. Tidningarnas ökade spridning gav tegelbruken möjlighet att annonsera om sina produkter. ”Vid Brokind finns till afsalu 1:ma taktegel á 45 rdr pr 1000”, löd en anspråkslös liten annons i ÖC år 1860. Små tegelbruk, som Brokinds, utkonkurrerades vartefter av de större. För Brokinds tegelbruks del sägs också begränsad tillgång till lämplig lera ha bidragit till avvecklingen omkring förra sekelskiftet.				Leran hämtades från ett lertag inte långt från tegelbruket, i Åsmedstadsängen. (Åsmedstad, en sedan mycket länge avhyst by söder om gamla skolan som gett namn åt ekängarna på båda sidor av gamla Kalmarvägen, från gamla skolan och ner mot bron och slussen). I ett vattenverk, kallat ”lerpina” eller ”lerbråka”, vid forsen i östra strömfåran blandades leran med sand från ett sandtag norr om torpet Kohagen. Den färdiga ler- och sandblandningen förflyttades sedan, antagligen med skottkärra, till tegelbruket där den formades till taktegel, murtegel eller tegelrör. VEINE EDMAN, mars 2026 Källor: Paul Aineström: Vårdnäs socken, 1959, tidningsuppgifter m m.
behövdes i det projektet skänktes av greve Falkenberg på Brokind. Tegelrör tillverkades i Brokind från 1859, med hjälp av en införskaffad maskin. Kanske såg den ut som maskinen på den tecknade bilden nedan? Det var den ökande täckdikningen av åkrarna, i syfte att öka skördarna, som satte fart på rörtillverkningen vid tegelbruken runtom i landet. Möjligen var det för rörtillverkningens skull som det vid Brokinds tegelbruk anlades ytterligare en tegelugn, i andra änden av huslängan, alldeles intill värdshuset.					Tegelladan i Brokind medan den ännu stod upp. Foto: Gunnar Lindgren, 2000.
Klipp ur Häradsekonomiska kartan, utarbetad 1868-1877. Brokinds tegelbruk låg öster om dåvarande Kalmarvägen och likaså värdshuset, som kring år 1900 blev lanthandel. Söder om tegelbruket syns gamla vägen mot Melskog. Norr om brukets byggnader ligger Nya trädgården, vilken anlades under 1700-talet. De båda tegelugnarna är markerade med röd pil, lerbråkan med grön och stugan Basta med blå pil. Nutida Kalmarvägen, 34:an, är ungefärligt inritad i öster.
BASTA – badstugan som blev svinvaktarbostad
Stugan Basta vid Brokind passeras dagligen av tusentals människor. Men alla har nog inte lagt märke till den, trots att den står rätt nära 34:an, på en kulle vid avtagsvägen till Brokinds gård, Delvis skymd av träd, såväl ikullfallna som upprättstående. Vad är det för ett ”torp” som står där i backen?, har en och annan undrat. Torp i egentlig mening – ett litet ställe med en plätt jord som en torpare fått bebo och bruka mot dagsverken vid gården – det har Basta aldrig varit.		Det är nu många år sedan Basta utnyttjades som fritidsbostad. Foto: Veine Edman, 2026.		Till skillnad från flertalet gamla stugor har Basta ingång på gaveln.
Sitt namn har stugan fått av att den från början var badstuga för gårdens arbetsfolk. Hur lång tid den fyllt den uppgiften är obekant. I alla fall så länge att namnet Basta blev bestående. Dock slutade Basta vara badstuga 1892. Just det året nedmonterades ett par uthus intill statar-bostaden norr om Brokinds ladugård, för att återuppföras vid Basta som gårdens svinhus. Källa grävdes och pumpledning anlades, och en del av ängen hägnades in åt svinen att böka och umgås i. Att svinen flyttades en bit bort från gården var säkert för luktens skull. Stugan Bastas uppgift blev nu att vara svinvaktarens bostad. Han, och hans eventuella familj, fick stå ut med lukten. Uppgifterna om svinhusbygget hittades av Paul Aineström i greve Melker Falkenbergs anteckningar, bevarade i Brokindsarkivet. Aineström skrev i sitt utkast till sockenboken att svinhuset revs, troligen under 1930-talet. Basta utnyttjades nog som lantarbetarbostad ännu ett antal år, och senare som fritidsbostad. Nu har den dock stått övergiven i många år, sommartid i sällskap av de kor som betar i Åsmedstadsängen. Taket, av 1-kupigt Brokindstegel, producerat knapp hundra meter bort, är ännu någorlunda intakt. VEINE EDMAN, mars 2026 Källa: Paul Aineströms första, otryckta version av boken om Vårdnäs socken, daterad 1957.		Svinhuset vid Basta fotograferat på 1920-talet i samband med en pågående reparation. Byggnaden revs ett tiotal år senare. Foto: Ivar Andersson.