Torpet Sandvik fotograferat i 1890-talets början. Personerna t v är sannolikt Wilhelm och Lovisa Sandström. Skymd av buskarna står en gammal timrad bod, som i likhet med stugorna är kvar än idag. Det större huset är dock sedan 1968 tillbyggt. Se sidan Sandvik i Brokind – 2.
Sandvik i Brokind - 1 Tröskverksbyggarna Sandström
I århundraden hade det tröskats med slagor på logarna. Från tidiga morgontimmar hördes det taktfasta dunket då drängarna slog säden ur axen. Men i takt med ökad spannmålsodling skapades maskiner för ändamålet. Första tröskverket i Vårdnäs fanns på Brokinds gård, kan vi läsa i sockenboken. ”Gustaf i Kohagen” ägnade 14 dagar åt att laga verket år 1800, uppger Paul Aineström. 1806 byggdes ett nytt tröskverk i gårdens stenloge, som uppfördes vid samma tid. Ett vidunder, enligt Aineström. Det drevs av ett vattenhjul i forsen utanför och påstods vara ”ett af de bättre tröskverk i riket”. Tröskverk av olika slag och storlekar utvecklades under 1800-talet. En som gjorde sig känd som tröskverkskonstruktör var Anders Nilsson (1790-1870) i torpet Sandvik vid Brokind. Han hade flyttat dit 1817, nygift med Brita Kajsa Kinnander (1794-1861). Anders hade varit dräng hos sin far som brukade Tomåla, en av arrendegårdarna under Brokind. Brita Kajsa var dotter till mjölnaren i Brokinds kvarn. Som torpare skulle Anders göra dagsverken framme vid herrgården. Hans arbetsuppgifter var redan från början speciella, det framgår av ett vackert rekommendationsbrev som greve Falkenberg skrev tjugo år senare: Anders hade ”alltsedan 1817 tillsett och skött mitt större, vid Brokind varande, för vatten gående compliquerade Trösk- och SågWärk, med derunder visad mycken både fallenhet och skicklighet i Mechaniska ämnen.” Kanske hade Anders, såsom blivande måg hos mjölnaren fått tillfälle att visa sina tekniska färdigheter - och blivit ”headhuntad” av greven? Under 1820-talet började Anders kalla sig byggmästare. Han bytte dessutom namn - från Nilsson till Sandström. Troligen byggde Anders även hus, men det är för tröskverken han är ihågkommen. I Post- och Inrikes Tidningar meddelades 1837 att A. Sandströms sökt och fått 10 års patent på små, flyttbara tröskverk som var lätta att sätta upp och som drevs ”af 3 á 4 karlar som vefva”, eller av 2-3 oxar i en s k oxvandring. Se beskrivning i PoIT! Det var i anslutning till patentsökningen som greve Henric Falkenberg (1770-1837) skrev sitt rekommendationsbrev den 8 juni 1837. En månad senare var greven död. Anders Sandström vidareutvecklade sina tröskverk och sökte nya patent. Och han annonserade i tidningarna om sina Tröskmaschiner. Se annons från 1845 ovan! Tack vare ”kanallinien”, det vill säga Göta kanal, kunde även långväga leveranser utlovas. TRE I FADERNS FOTSPÅR Anders och Brita Kajsa fick fem barn. Tre av de fyra sönerna gick i faderns fotspår. Alexander (1821-1900) började en bana som ”tröskverksbyggmästare” i Tjärstad. 1857 fanns han vid Mormorsgruvan, några år senare vid Bersbo gruvor - ömsom kallad byggmästare, ömsom gruvarbetare. Längre fram noterades Alexander som lösdrivare och hustrun som fattighjon. Andreas August (1827-1896), kallad August, flyttade 1850 till Bolstad i Västra Tunhem, Västergötland. Dit flyttade också Clara Christina Westerdahl (1831-1912) från Karlstorp, ett granntorp till Sandvik. När de gifte sig 1851 på den nya hemorten hade de redan ett barn tillsammans. En släktforskare inom den stora Sandström-släkten menar att det kan ha varit skälet till att paret lämnade Vårdnäs. August, som sålde och uppförde tröskverk i Västergötland, arrenderade en gård, Lilleskog. På grund av dess läge vid Halleberg och Hunneberg blev han engagerad i de kungliga älgjakterna i trakten. 1860 flyttade familjen till Helsingborg i syfte att starta tröskverkstillverkning i större skala. 1863 sökte och fick August patent på ett tröskverk avsett att dras av 2, 4 eller 6 hästar. Mera kunde berättas om Augusts och Claras liv och verksamhet i Sverige – och i Amerika, dit de emigrerade – men det leder för långt från Sandvik och tröskverken. Den som fortsatte att bygga tröskverk i Vårdnäs var yngste sonen Wilhelm Ferdinand (1833-1913). Han kallades till vardags Wilhelm, men förkortade i skrift dopnamnen till initialerna, omkastade till FW. Även efter att han 1863 gift sig med Lovisa Åberg (1833-1919) från Arnebo blev han kvar i Sandvik. Torpets två stugor möjliggjorde generationsboende. Wilhelm och Lovisa fick fyra söner, varav tre blev vuxna. Se särskild ruta! I likhet med fadern annonserade Wilhelm flitigt om tröskverken i tidens många dagstidningar. Affärerna tycks länge ha gått bra – kanske till 1879, då ”Nedsatt pris” annonserades. Vi kan ana en allt svårare konkurrens från allt flera tröskverksfabrikanter. ÄRVDE GÅRD I ARNEBO Till bilden hör att Wilhelm och Lovisa nu blivit ägare till Lovisas barndomshem, en av de fyra postbondegårdarna i Arnebo. Eftersom gifta kvinnors egendom förvaltades av deras män stod Wilhelm som ägare till gården, som var på ett ¼ mantal. Den var tidvis utarrenderad, tidvis brukades den av Sandströms själva. Av kyrkböckerna att döma bodde de dock aldrig i Arnebo. När laga skifte inleddes i Arnebo i slutet av 1870-talet, tvingades Wilhelm ägna mycket tid åt detta. Två av fyra gårdar skulle flyttas ut		Annons ur Aftonbladet 1845. Observera formuleringen ”Linköping och Brokind” nedtill.Betyder den att Sandström hade en verkstad även i Linköping? från bykärnan, bestämdes det. Makarna Sandströms gård ”förvisades” och återuppstod som Arnebo Västergård, långt bort från byn. När skiftesprocessen avslutats sommaren 1880 överklagade Sandström till Kinda ägodelningsrätt. Markskiftena var belägna för långt från varandra, hävdade han. Och odlingsmarken bestod mest av kärrmark som måste dikas ut. Det hela slutade med en förlikning där övriga bydelägare åtog sig att betala 150 kr för dikning. Mangårdsbyggnaden till Arnebo Västergård, som makarna Sandström lät bygga kring 1880 efter laga skiftet i Arnebo. Några år senare tvingades de lämna gården. Foto ur Sveriges Bebyggelse, Östergötland, del VII, 1951. EKONOMISK KNIPA Att flytta en gård med hus och allt var ingen liten sak. Trots att hela ur byn skulle bidra enligt en taxa, så var det kostsamt. Sandströms råkade i allt större ekonomiska svårigheter. Om det främst berodde på utgifterna som följde med skiftet, eller på minskad tröskverksförsäljning, är inte lätt att veta. Utvecklingen kan följas i auktionsannonser och meddelanden i tidningarna. · December 1880 - ”Entreprenadauktion” gällande nybyggnation av bostadshus o s v på den nya gårdstomten. · Maj 1885 - Auktion vid gården inför dess utarrendering. Ett par oxar och fem kor ska säljas, men också snickeriverktyg, hyvelbänkar, fanérsåg och järnsvarv, bräder och plank, liksom skog för avverkning. Det får tolkas som att tröskverkstillverkningen ges upp. · September 1886 - Borgenärerna utlyser auktion på makarna Sandströms gård i Arnebo. Men inga bud (i alla fall inga antagbara) lades vid auktionen i Brokinds värdshus. · Senare i samma månad - Lösöresauktion vid Sandströms bostad i Sandvik. · Samma tid – Annonseras att gården i Arnebo är till försäljning under hand. · Oktober 1886 - Meddelas att gården sålts till smeden August Peterson i Målbäck för 10 000 kr. Borgenärsmöte ska hållas å Brokinds värdshus för beslut om utdelning av influtna medel till fordringsägare. POSTFÖRESTÅNDARE Tröskverksbyggandet var av allt att döma avslutat för den nu 53-årige FW Sandströms del. Han och makan bodde kvar i Sandvik. Vi får anta att Wilhelms färdigheter som snickare och byggmästare utnyttjades även om han hade havererat ekonomiskt. 1894 utsågs Sandström till föreståndare för Brokinds poststation, som var inhyst i Brokinds skola. Han skötte uppgiften fram till maj 1902, då ett nytt postkontor inrättades i Brokinds järnvägsstation. 1908 tvingades makarna Sandström lämna Sandvik till förmån för greve Falkenbergs skogvaktare Johan Sjöström och dennes familj. Sandströms hänvisades till stugan Granlund, där flera gamla och fattiga inhystes. Wilhelm dog 6 juni 1913. Lovisa flyttade därefter till ett av torpen i Bleckninge, där hon avled 1919. VEINE EDMAN, februari 2024 Källor: Paul Aineström: Vårdnäs socken, 1959. Tidningar. Kyrkböcker. Samtal med Torbjörn Johansson, Arnebo, Lennart Gidholm, Brokind, Lars Sandström, Kisa. Uppgifter från en släktforskare inom Sandström-släkten.
Makarna F.W. och Lovisa Sandströms gravsten på Vårdnäs kyrkogård. I samma grav ligger sonen som dog minderårig.	Wilhelm och Lovisa Sandström och deras söner Wilhelm och Lovisa Sandström fick fyra söner. En av dem - Bernt - dog vid 6 års ålder år 1883. Av de tre som blev vuxna kom två att slå sig ner i Borensberg, och en först i Horn, senare i Kisa. Axel (1865-1936) utbildade sig till mejerist. Strax efter sekelskiftet 1900 blev han föreståndare för Borensbergs andelsmejeri, som då startades av lantbrukarna i trakten. Gustaf (1868-1946) tog som ung värvning, för att sedan under femton år vara styrman på ångaren Brokind. Han och hustrun Ida bodde först i Kisa, därefter i ett tiotal år i Horn där de drev lanthandel. Som svåger till garvare Andersson i Kisa kom Gustaf att engagera sig i garveriföretaget och senare överta det. Garveriverksamheten lades ner, och snart även skotillverkningen. Men företagets skohandel fortsatte. Den drevs vidare av sönerna Bernt och Stig. Sedan 1977 har Stigs son Lars Sandström varit delägare och senare helägare av den välkända butiken ”Skon vid bron” i Kisa. Thure (1871-1947,) som tydligen ärvt faderns och farfaderns tekniska begåvning, blev urmakare. Han arbetade en tid hos en urmakare i Kisa, innan han startade egen rörelse i Borensberg. Kyrkornas tornur sägs ha varit hans särskilda specialitet. Thures son Sven Sandström (1904-1997), som drev urmakeri i mitt i Stockholm, startade urmakarutbildning i Borensberg. Urmakarskolan lever alltjämt, men finns numera i Motala. Svens son, i sin tur, Sven David Sandström (1942-2019), var en vittberömd kompositör av konstmusik och professor vid Musikhögskolan.