Det söps förskräckligt i Vårdnäs – och i hela landet – på 1700- och 1800-talen. Paul Aineström konstaterar i sin bok om Vårdnäs socken att superiet ofta gör sig påmint i protokoll och kyrkböcker. Fattigdom, sjukdom, osämja, lidande - och död – följde med drycken-skapen. Inte minst i byn Sätra skördade brännvinet liv i 1800-talets mitt.

Peter Wieselgrens kamp mot rusdryckerna fick vi läsa om i skolan. 1858 förbjöds hem-bränningen. Och nykterhets-rörelsen växte fram.

Man kan tycka att nykterhets-föreningarna – särskilt Blå bandet som stod på en uttalad kristen grund – skulle ha välkomnats av kyrka och överhet. Så var det inte alltid.

Att det uppmanades till ett nyktert leverne sågs nog som vällovligt, men många präster varnade för att det kunde smygas in politik och frireli-giositet i nykterhetstalarnas budskap. Kanske var det för att ”mota Olle i grind” som det 1889 bildades en lokal nykterhetsförening i Vårdnäs, en förening ledd av prästerna.

Blåbandister samlade i ängen vid Brokind en sommar omkring år 1900. Slottet skymtar i bakgrunden. Foto: Jacob Bergin.

När föreningarna kom till Vårdnäs

Misstänksamhet mötte nykterhetsrörelsen

Det hindrade inte Blå bandet från att något år senare bilda en förening i socknen. Första mötet ska ha hållits 1891, i Sundsmåla. Enligt matrikeln skrevs dock att ett stort antal medlemmar in redan 1890. Intresset var stort, men alla medlemskap blev inte långvariga. ”Många bruto sitt nykterhetslöfte snart nog, men en hel del höllo troget ut som aktiva nykterhetskämpar till sin levnads afton”, skrevs det vid 50-årsjubi-leet 1941.

Blåbandsföreningen gick ut hårt och begärde 1893 förbud mot ölutskänkningen vid Brokinds värdshus. Kommunalstämman avvisade kravet med hänvisning till att länsstyrelsen redan utfärdat förbud. Öl kunde nu säljas endast för avhämtning, samt till ”spisande gäster vid dukadt bord”. Ett svar som blåbandisterna knappast var nöjda med.

”Oordningar”

Föreningen tilläts ha möten i sockenstugan - om de gällde nykterhet, utan inblandning av ”politiska eller religiöst-separa-tistiska tendenser”. 1894 beslöt kommunalstämman ”af förekom-men anledning” att blåbands-mötena måste avslutas minst en timme innan mörkrets inbrott.

Folkskollärarna J V Janssén ( t v) i Brokind och Axel Ekstam i Sätra tycks ha stått i var sitt läger. Janssén var också kantor och ”sockenpamp”, och rapporterade dessutom från Vårdnäs i tidningarna. Ekstam, blåbandist och idog nykterhetstalare, protesterade mot socknens njugga inställning till nykterhetsrörelsen.

’

Elimkapellet uppfördes 1903-1904 intill Brokinds station. Kallades först ”Blåbandslokalen” men blev snart baptistkapell. Kapellet finns numera i Gamla Linköping.

Folkbildning

Med folkrörelserna och inte minst nykterhetsrörelsen följde också folkbildningsinsatser. Förutom föredrag erbjöds medlemmarna bl a studiecirklar, och det startades bibliotek. Även på detta område tycks socknens ”överhet” ha känts sig manad att försöka hålla nykterhetsrörelsen stången.

1896 bildades i Vårdnäs en filial till Kinda föreläsningförening. I dess styrelse invaldes förutom en arbetare, Törn från Viggeby idel överhetspersoner; greveparet Falkenberg, riksdagsman A E Pettersson i Hamra, kantor Janssén, pastor Dahlberg samt kyrkoherde kyrkoherde Westerlund hustru.

Föreningshus

blev kapell

Sjukkasseföreningen utsåg 1901 en kommitté för att undersöka möjligheten att köpa tomt och bygga föreningshus vid Brokinds blivande station. Men när Östra Centralbanan invigts och tomter intill stationen börjat säljas på våren 1903, var det i stället Axel Gustafsson, mjölnare i Brokind, Anders Petter Pettersson i Melskog som köpte tomt för det ändamålet. De förskotterade dessutom kostnaderna för den lokal som byggdes på tomten. Båda var ledande inom Vårdnäs Blåbandsförening.

Byggnaden omnämndes först som

Skälet angavs inte, men var troligen detsamma som i ett skolrådsprotokoll från 1896. Föreningen ville då ha möten i skolhusen, vilket avslogs.

Det hänvisades till ”ledsamma erfarenheter” pga ”oordningar” och att föreningen ”ej lämnat någon garanti för hvilka talare den vid sina möten ämnar anlita, allrahelst som det ofta visat sig, att de s.k. blåbandsföreningarne vid valet af talare tagit sådana för hvilka nykterheten i sjelfva verket varit en bisak, under det att religiöst proselytmakeri och politisk agitation varit för dem hufvudsak.”

För ”oordningen” stod främst de som med eller utan sprit i kroppen samlades utanför lokalen för att häckla nykteristerna. Var detta busliv verkligen ett större bekymmer för socknen än superiet och dess följder? Det undrade Axel Ekstam, skollärare i Sätra, i ett tidningsinlägg. Ekstam, socknens kanske främste nykterhetskämpe, anlitades som talare runtom i bygderna. Han verkade inom Blå bandet, men också inom IOGT som omkring 1895 startade loger i både Sätra och Brokind.

Rösträttsföreningen

Det som i fråga om politik kunde oroa överheten i en landsbygds-socken under tidiga 1890-talet, det var rösträttsrörelsen. Den var stark i Östergötland, organiserad av Östgöten och dess redaktör

Isidor Kjellberg. Rörelsens mål var allmän och lika rösträtt - för män! - i val till riksdagens 2:a kammare. Längre än så sträckte sig ännu inte kraven.

Långa rader av rösträttsföreningar bildades. Vårdnäs rösträttsförening föddes vintern 1890-9 - vid samma tid som Blåbandsföreningen. Bland medlemmarna fanns flera indelta soldater många hantverkare. Vid ett ”andra årsmöte” i augusti 1891 valde föreningen hemmansägaren Anders Petter Pettersson i Melskog till ordförande.

Kanske var han inte tillfrågad? Kanske ansågs det att han som var kassör och ledande i Blåbands-föreningen borde avstå? Pettersson avsade sig och rösträttsföreningen utlyste nytt möte för val av ordförande. Blåbandsföreningen höll vid samma tid ”Stor Nykterhetsfest” hos just Pettersson i Melskog. Den var ursprunget till de blåbandsfester som i många år hölls i ängarna vid Brokind.

Om rösträttsrörelsen kan tilläggas att den snart dog ut. Rösträtt för män i andrakammarvalen slogs fast, med vissa begränsningar, i riksdagsbeslut 1907, för att sedan tillämpas första gången i 1909 års val.

Sjukkasseföreningen

Sommarfester med tal, musik och trevligheter arrangerades också av Vårdnäs Sjuk- och begrafnings-kassa. En ekonomisk förening, som även den uppstod omkring 1890.

Sjukkasseföreningarna grundlade

det som senare blev ett statligt sjukpenningsystem. Konkurrens uppstod kring sekelskiftet. då Nykterhetsfolkets sjuk- och begrafningskassa bildade en lokalavdelning i Vårdnäs.

Se sidan ”När sjukkassan var en lokal förening”.

Åter till sommarfesterna som samlade stora skaror – ofta med hjälp av särskilda ångbåtsturer. Med en veckas mellanrum hölls 1897 Blå Bandets och sjukkasse-föreningens fester i samma äng vid Brokind. Ett eller flera rejäla föredrag ingick i programmet. Hos Blå bandet var ämnet givet – den fortsatta kampen mot supandet.

Vid sjukkasseföreningens fester talade ofta komminister Dahlgren, föreningens ordförande, eller sekreteraren (senare ordföranden) kantor J V Janssén. Den senare både talade och skrev gärna och mångordigt. Dessutom skickade han referat till tidningarna. Vid 1901 års fest talade Dahlgren (då avflyttad, men inbjuden), inför tusentalet åhörare. Föredraget, som blev ”med uppmärksamhet avhört”, enligt Janssén, berörde föreningsväsendet – ”särskildt betonades dess mörka sidor.”

Nykterhetsrörelsen sågs ännu med misstänksamhet. Kanske blev det annorlunda när Dahlgrens efterträdare som komminister, A Pettersson, valts till Blåbands-föreningens ordförande.

”Blåbandslokalen”, men snart därefter som ”Elimkapellet”. Från 1905 förekom där söndagsskola, ungdomsmöten, syförening o s v i frikyrklig, baptistisk, regi. Verksamheten drevs som en ”utpost” av Tjärstad baptistförsamling. Åtminstone ungdomsverksamheten i leddes av pastor Oskar Pettersson. Han var son till A P Pettersson och brukade också en tid Melskog.

A P Pettersson lämnade under 1904 Blåbandsföreningen, där han varit medlem och kassör i många år. Det samma gjorde sönerna Oskar (pastorn) och Ture. Detta leder till frågor som vi knappast får svar på: Hade kapellbygget orsakat konflikt i Blåbandsföreningen? Fick APP klä skott för att föreningshuset, som man hoppats på, visade sig bli ett baptistkapell?

Kyrkoherde J A Westerlund, skrev i sin ämbetsberättelse för 1898: ”Såvidt jag känner, finnes inom socknen endast 1 baptistiskt sinnad familj, hvilken för ett par år sedan hitflyttat.” När han flyttade från Vårdnäs 1908 hade baptisterna blivit betydligt flera. 1915 bildades Brokinds baptistförsamling, som övertog Elimkapellet i egen ägo.

VEINE EDMAN, januari 2026

Källor: Paul Aineström: Vårdnäs socken, 1959 – Vårdnäs Blåbands-förenings arkiv i Linköpings Föreningsarkiv - Notiser och annonser i ÖC och Östgöten (tidningar.kb).