En bild som visar träd, person, klädsel, Människoansikte

AI-genererat innehåll kan vara felaktigt.

Ingemar Fhager har, frånsett under värnplikten, bott i Bestorp under hela sitt liv.

 

 

En bild som visar fordon, hjul, däck, transport

AI-genererat innehåll kan vara felaktigt.

Frivilligbrandkårens brandbil som den såg ut när Ingemar var ung. Eftersom han var med i brandkåren i hela 45 år, fick han uppleva en väldig utveckling av både brandfordon och annan utrustning.

 

Ingemar minns sitt Bestorp

Ingemar Fhager föddes 1939 som son till Sten och Ingrid. Han hade en äldre syster, Margareta. Familjen bodde i Bestorp, i Karlstorp, som numera ligger vid Spjuts väg. Pappa Sten arbetade vid sågen i Bestorp. Ingrid var mestadels hemmafru men hjälpte andra med städjobb och när det skulle bykas.

 

När Ingemar var 5-6 år kunde barnfamiljer få hämta bananer hos handlare Lundqvist i affären i det s k Kråkslottet. Ingemars mamma skickade honom att hämta bananer. När Ingemar kom ut ur affären ville han genast smaka. Han tyckte inte det var gott, och det sa han till sin mamma när han kom hem. Han hade inte förstått att bananen skulle skalas.

 

Sätra skola blev Ingemars skola i sju år. När han gick i fjärde klass skulle klassen sjunga i kyrkan på högmässan. Klassen övade för lärarinnan, Lena Carenbäck, som också var kantor i kyrkan. Då tyckte lärarinnan att någon ”brummade”. Ingemar blev utpekad och fick inte vara med och sjunga, men var välkommen till kyrkan ändå. När Ingemar berättade det här för sina föräldrar sa de att han inte behövde gå till kyrkan om han inte ville. Och det ville han inte. På måndagen frågade lärarinnan varför Ingemar inte var i kyrkan. Han berättade vad hans föräldrar sagt och så blev det inte mera prat om det.

 

Efter den ordinarie skolgången blev det fortsättningsskola som varade ca sex veckor. Då kunde man välja att gå i skolkök i Sätra eller lantbruksskola i Bjärka-Säby. Ingemar valde Bjärka-Säby där de fick så frön och se hur de grodde. När jag frågar Ingemar vad de fick lära sig mer svarar han ”det vete fanken”.

 

Det var ett gäng grabbar i Bestorp som höll samman och gjorde en del bus. Spela hartsfiol på kvällarna hos äldre människor var populärt.  Det fanns en skomakare som var lite argsint av sej. En vinterkväll hällde grabbarna vatten på skomakarens trapp. Vattnet frös snart till is och då var pojkarna framme och knackade på dörren, skomakaren kom ut och halkade naturligtvis på trappen och gjorde sej illa. Kanske var det en tumme han bröt, Ingemar minns inte riktigt, men skomakaren kunde inte arbeta på en tid. Så här efteråt tycker Ingemar att det var förskräckligt det de gjorde.

 

JOBB I FRANZÉNS MÖBELFABRIK

Hösten innan Ingemar skulle fylla 14 år fick han hjälpa till som lite gårdskarl hos sommargäster. Efter 14-årsdagen började han arbeta på Franzéns möbelfabrik. Det blev mest städjobb men så småningom fick han hjälpa till i möbeltillverkningen.

 

Ingemar var kvar på möbelfabriken till 1959 då han ”ryckte in i lumpen” på I 4 i Linköping. Han tillhörde ett skyttekompani. Efter en vecka sa Ingemar till sina föräldrar att ska det vara så här i 10 månader, då blir det inte roligt. Men det blev bättre och Ingemar trivdes mycket bra.

 

En gång sa Ingemar ”Hej” till en kapten på kaserngården. Det var inte populärt. Saken var den att kaptenen hade sommarboende i Bestorps by där Ingemar höll till en del. Där ”hejade” Ingemar och kaptenen på varandra, men på kaserngården var det annorlunda.

 

Sommaren 1959 var väldigt varm och det var gott om gräs- och skogsbränder. Då fick Ingemars pluton ligga i beredskap för att delta i släckningsarbete. Han minns en stor gräsbrand i Västervik då de fick vara med och släcka och sedan bevaka branden som drog sej in mot tätorten. Jag frågar om de fått någon brandutbildning, men det hade de inte. Det var bara att hugga i. Ingemar hade dock fördel av att ha varit med i Bestorps frivilligbrandkår.

 

FRIVILLIGBRANDKÅREN

Förutom frivilligbrandkåren fanns en resursbrandkår som hjälpte till när ”riktiga” brandkåren behövde förstärkning, När Ingemar var 15 år fick han vara med i den senare, men i praktiken var han redan med i frivilligbrandkåren. Jag frågar Ingemar om de fick utbildning innan de började i brandkåren, men det fick de inte. ”Det vara bara att följa med, rulla ut slang och spola vatten.” Vartefter blev det övningar som gav mera utbildning.

 

När Ingemar arbetade på möbelfabriken var det bara ett par hundra meter att springa till brandstationen när det kom ett larm.

 

Utrustningen för brandmännen på den tiden var en blårock och en bristfällig hjälm. När man ryckte ut satt brandmännen på bänkar på utsidan av bilen med ett räcke att hålla sig i.

Utryckningshastigheten var inte lika hög då som nu påpekar Ingemar.

 

Man var ca 15 frivilliga brandmän. Det var lättare då att få frivilliga eftersom så gott som alla arbetade i Bestorp. Med tiden blev det modernare utrustning och modernare brandbil. Ingemar var med i brandkåren i 45 år. Han har både ljusa och tragiska minnen från olika tillbud under åren.

 

Ingemar som liten gosse tillsammans med sin storasyster Margareta.

 

SOLVIKENS TVÄTT

Efter lumpen fanns inget arbete på möbelfabriken. Den skulle avvecklas. Ingemars pappa arbetade då vid Hovetorp eftersom sågen i Bestorp lagts ned. Kanalen skulle fördjupas och breddas för att få bättre flöde till Hovetorps kraftstation.

 

Ingemar arbetade där ett halvår. Det var mest att hänga på en spade och ta ett tag då och då, där maskinerna inte kom åt, säger Ingemar lite skämtsamt. Jord och lermassor som togs bort fraktades på pråmar som drogs med bogserbåt ut i Stora Rengen där lasten tippades i sjön.

 

Nu kom ägaren till Solvikens tvätt i Bestorp och erbjöd Ingemar arbete. Det lät inte så lockande för en 20-årig kille, för där arbetade ju bara ägaren och några fruntimmer. Ingemar följde dock med ägaren en dag och tänkte att, ja kanske ändå …. Han arbetade där i åtta år, tills det lutade åt att tvätteriet skulle upphöra.

 

36 ÅR PÅ HJULSBRO STEEL

Sista tiden på tvätteriet körde Ingemar lastbil med tvätt till och från Linköping. Han passerade Hjulsbro och Halmstad stål, och en dag stannade han och frågade om där fanns arbete för honom. Jo då, han fick börja med en gång om han ville. Jag kan ju ingenting om jobbet, sa Ingemar. Det lär vi dig, svarade förmannen. Företaget bytte så småningom namn till Hjulsbro Steel. Ingemar kom att arbeta där i 36 år fram till pensioneringen.

 

TRÄFFADE MARINA

Allhelgonaafton 1962 var det dans i Kisa Folkets Hus. Ingemar var chaufför åt ett gäng glada grabbar. På dansen träffade de två flickor, Marina från Linköping och hennes kompis Barbro som bodde i Bestorp. Flickorna bad om skjuts hem men bilen var ju redan full.

 

Dagen därpå kom grannfrun till Ingemars föräldrar och sa att det var telefon till Ingemar. I hans hem fanns nämligen inte telefon. Den som sökte Ingemar var Barbro, som ville att Ingemar skulle komma hem till henne. Han gick dit och då visade det sig att även Marina var där. Marina och Ingemar träffades veckan därpå och på den vägen blev det. De gifte sej 1965 och bodde då 1,5 år i Brokind medan de byggde sej en villa på Sjölundsvägen i Bestorp.

 

PARKEN OCH EKLUNDA

Sedan 1924 har Byggnadsföreningen Hemmet funnits i Bestorp. Privatpersoner köpte andelar i föreningen som drev både Bestorpsparken

och Eklunda. För andelsägarna blev det mycket frivilligarbete i båda anläggningarna. Ingemars pappa och mamma var båda aktiva i föreningen.

 

När det var dans i Parken var det mycket att göra. Där fanns skjutbana, lottstånd,

korvförsäljning m m. Ingemars mamma arbetade under danskvällarna i serveringen med att koka kaffe och breda smörgåsar. Många av de populära dansorkestrarna i Sverige har spelat i Bestorpsparken.

 

Efter gamla Eklunda som brann 1958 blev det efter återuppbyggnaden Eklunda Bio. Ingemar har varit maskinist i biografen i 50 år. En av favoritfilmerna som han kört många gånger är Sound of Music.

 

Längre tillbaka var det inte bara att köra filmen. Filmerna kom i lådor eller kartonger och var i flera rullar som man fick foga samman. Man fick för det mesta både hämta och köra tillbaka filmen till bussgodset i Linköping. Ingemar har varit andelsägare och frivillig kraft i föreningen i många år och är det fortfarande. Idag handlar det mest om att köra popcornmaskinen när det är bio. Ingemars fru Marina var också mycket aktiv i föreningen och många minns henne nog som Marina som sålde godis i kiosken i Eklunda Bio. Marina avled i cancer 2017.

 

BLOMSTRANDE SAMHÄLLE

När Ingemar ser tillbaka på sin barn- och ungdomstid var Bestorp ett blomstrande samhälle. Största arbetsplatsen var Bestorps Ångsåg AB vid nuvarande småbåtshamnen.  Brädgården sträckte sej ända till nuvarande Trygghetsboendet. Som mest var det 40 – 50 personer som arbetade på sågen.

 

Sme´n i Bestorp” var en annan arbetsplats, so m startade på andra sidan vägen, mitt emot Bestorps by. Till att börja med var det en vanlig smedja där bl a lantbrukare kunde få sina maskiner reparerade. När andra generationen Karlsson tog över började man tillverka oljecisterner, framförallt till lantbruk.

 

Så småningom byggdes en ny modern fabrik, där Bejkes numera håller till. Där tillverkades den s k Bestorpsvagnen, en eftertraktad traktorvagn. Man tillverkade också vagnar åt SAAB. Efter en tid tog tredje generationen Karlsson över och man började tillverka truckar.

 

Vid Lillsjön fanns Gustaf Sjökvists tillverkning av fiskeredskap. Här tillverkades ett alldeles speciellt blänke som blev mycket populärt och efterfrågat. Man tillverkade också ”Sommenpirken”.

 

Under Ingemars tidiga levnad fanns tre möbelfabrikanter i Bestorp, nämligen Evert Andersson, W H Franzén och Ivan Andersson. De sysselsatte ett 20-tal arbetare ihop.

 

TRE LIVSMEDELSBUTIKER

Här fanns också tre livsmedelsbutiker: Konrad Pettersson Eftr som sålde allt från livsmedel, charkuterier, tyger och spik.

I ”Kråkslottet” fanns två butiker. Där var Östen Karlssons köttaffär och Lundqvists specerier, där man trots att affärsytan var liten kunde inhandla det mesta.

 

I huset mitt emot Eklunda låg Solvikens tvätt. I källaren under tvätteriet kunde man köpa mjölk och grädde. Ingemar minns inte vem som sålde mjölken men dit blev han skickad av mamma att köpa mjölk i kruka och Gud nåde om han spillde ut mjölk på vägen hem. På den här tiden fanns också café och bageri som Inga Eriksson drev. Hennes gifflar och päronkakor var kulinariska.

 

TAXI OCH BENSINSTATION

Det fanns taxi med tillhörande bensinstation som Helge Svensson drev. Senare drevs den av Rune Andersson, ”Uja”, som blev välkänd inte bara i Bestorp. Hustrun Elsie stod för mycket av servicen, både att köra taxin och tanka bensin åt kunder.

 

Bestorps Bilverkstad bredvid gamla brandstationen drevs av Carl och Gunnar Nilsson. Brodern Sven innehade Radio och TV-butik men sålde även gräsklippare, båtmotorer m m. Sonen Örjan tog så småningom över rörelsen.

 

Förutom allt som har räknats upp fanns också målare, skräddare, skomakeri, urmakare, fotograf, telefonväxel och två frisörer.

Idag finns egentligen bara Ica-affären,

trygghetsboendet, brandkåren, Eklunda bio, Bejkes Entreprenad och Vårdnäs Bygg kvar. Ica-affären är idag en träffpunkt med ursprung från Östen Karlssons köttaffär.

 

Flygfoto (beskuret) från 1938. Huset nedtill t v är Karlstorp, där Ingemar växte upp. Snett uppåt, vid vägen (nu Fagers väg) ligger Rosenlund där farföräldrarna Karl Johan och Sofia Albertina Fager bodde. ”Kråkslottet” (Fridensborg), där Lundqvists affär fanns, är det stora vita huset längst t h.

Ingemar och Marina fick aldrig några barn. Idag är det systersonen Jan och hans fru Annika Strömberg som är Ingemars familj och ser till att han har det bra och bjuder på middag då och då. Ingemar tar dagliga promenader och har mobiltelefonen med sej ifall han skulle ramla och behöva hjälp. Ingemar säger att ensamheten inte gör honom så mycket. Han är dock aktiv i pensionärsföreningen SPF Rengen.

 

Jag är glad för att jag fått ha de här samtalen med Ingemar, en man som jag alltid har hälsat på men inte vetat så mycket om. Nu gör jag det och hoppas att ni som läser detta också lär känna honom.

 

Brokind 25 05 05,

 

ELSE-MARIE PETERSON