Ingemar Fhager har, frånsett under
värnplikten, bott i Bestorp under hela sitt liv. |
Frivilligbrandkårens brandbil som
den såg ut när Ingemar var ung. Eftersom han var med i brandkåren i hela 45
år, fick han uppleva en väldig utveckling av både brandfordon
och annan utrustning. |
|
Ingemar minns sitt Bestorp |
||
Ingemar Fhager föddes 1939 som son
till Sten och Ingrid. Han hade en äldre syster, Margareta. Familjen bodde i Bestorp, i Karlstorp, som numera ligger vid Spjuts väg.
Pappa Sten arbetade vid sågen i Bestorp. Ingrid var
mestadels hemmafru men hjälpte andra med städjobb och när det skulle bykas. När Ingemar var 5-6
år kunde barnfamiljer få hämta bananer hos handlare Lundqvist i affären i det
s k Kråkslottet. Ingemars mamma skickade honom att hämta bananer. När Ingemar
kom ut ur affären ville han genast smaka. Han tyckte inte det var gott, och
det sa han till sin mamma när han kom hem. Han hade inte förstått att bananen
skulle skalas. Sätra skola blev Ingemars skola i
sju år. När han gick i fjärde klass skulle klassen sjunga i kyrkan på
högmässan. Klassen övade för lärarinnan, Lena Carenbäck,
som också var kantor i kyrkan. Då tyckte lärarinnan att någon ”brummade”.
Ingemar blev utpekad och fick inte vara med och sjunga, men var välkommen
till kyrkan ändå. När Ingemar berättade det här för sina föräldrar sa de att
han inte behövde gå till kyrkan om han inte ville. Och det ville han inte. På
måndagen frågade lärarinnan varför Ingemar inte var i kyrkan. Han berättade
vad hans föräldrar sagt och så blev det inte mera prat om det. Efter den ordinarie skolgången blev
det fortsättningsskola som varade ca sex veckor. Då kunde man välja att gå i
skolkök i Sätra eller lantbruksskola i Bjärka-Säby.
Ingemar valde Bjärka-Säby där de fick så frön och
se hur de grodde. När jag frågar Ingemar vad de fick lära sig mer svarar han
”det vete fanken”. Det var ett gäng grabbar i Bestorp som höll samman och gjorde en del bus. Spela
hartsfiol på kvällarna hos äldre människor var populärt. Det fanns en skomakare som var lite argsint
av sej. En vinterkväll hällde grabbarna vatten på
skomakarens trapp. Vattnet frös snart till is och då var pojkarna framme och
knackade på dörren, skomakaren kom ut och halkade naturligtvis på trappen och
gjorde sej illa. Kanske var det en tumme han bröt,
Ingemar minns inte riktigt, men skomakaren kunde inte arbeta på en tid. Så
här efteråt tycker Ingemar att det var förskräckligt det de gjorde. JOBB I
FRANZÉNS MÖBELFABRIK Hösten innan Ingemar skulle fylla 14
år fick han hjälpa till som lite gårdskarl hos sommargäster. Efter
14-årsdagen började han arbeta på Franzéns möbelfabrik. Det blev mest
städjobb men så småningom fick han hjälpa till i möbeltillverkningen. Ingemar var kvar på möbelfabriken
till 1959 då han ”ryckte in i lumpen” på I 4 i Linköping. Han tillhörde ett
skyttekompani. Efter en vecka sa Ingemar till sina föräldrar att ska det vara
så här i 10 månader, då blir det inte roligt. Men det blev bättre och Ingemar
trivdes mycket bra. En gång sa Ingemar ”Hej” till en
kapten på kaserngården. Det var inte populärt. Saken var den att kaptenen
hade sommarboende i Bestorps by där Ingemar höll
till en del. Där ”hejade” Ingemar och kaptenen på varandra, men på
kaserngården var det annorlunda. Sommaren 1959 var väldigt varm och
det var gott om gräs- och skogsbränder. Då fick Ingemars pluton ligga i
beredskap för att delta i släckningsarbete. Han minns en stor gräsbrand i
Västervik då de fick vara med och släcka och sedan bevaka branden som drog sej in mot tätorten. Jag frågar om de fått någon
brandutbildning, men det hade de inte. Det var bara att hugga i. Ingemar hade
dock fördel av att ha varit med i Bestorps
frivilligbrandkår. FRIVILLIGBRANDKÅREN Förutom frivilligbrandkåren fanns en
resursbrandkår som hjälpte till när ”riktiga” brandkåren behövde
förstärkning, När Ingemar var 15 år fick han vara med i den senare, men i
praktiken var han redan med i frivilligbrandkåren. Jag frågar Ingemar om de
fick utbildning innan de började i brandkåren, men det fick de inte. ”Det
vara bara att följa med, rulla ut slang och spola vatten.” Vartefter blev det
övningar som gav mera utbildning. När Ingemar arbetade på
möbelfabriken var det bara ett par hundra meter att springa till
brandstationen när det kom ett larm. |
Utrustningen för brandmännen på den
tiden var en blårock och en bristfällig hjälm. När
man ryckte ut satt brandmännen på bänkar på utsidan av bilen med ett räcke
att hålla sig i. Utryckningshastigheten var inte lika
hög då som nu påpekar Ingemar. Man var ca 15 frivilliga brandmän.
Det var lättare då att få frivilliga eftersom så gott som alla arbetade i Bestorp. Med tiden blev det modernare utrustning och
modernare brandbil. Ingemar var med i brandkåren i 45 år. Han har både ljusa
och tragiska minnen från olika tillbud under åren. Ingemar som liten gosse tillsammans
med sin storasyster Margareta. SOLVIKENS
TVÄTT Efter lumpen fanns inget arbete på
möbelfabriken. Den skulle avvecklas. Ingemars pappa arbetade då vid Hovetorp
eftersom sågen i Bestorp lagts ned. Kanalen skulle
fördjupas och breddas för att få bättre flöde till Hovetorps kraftstation. Ingemar arbetade där ett halvår. Det
var mest att hänga på en spade och ta ett tag då och då, där maskinerna inte
kom åt, säger Ingemar lite skämtsamt. Jord och lermassor som togs bort
fraktades på pråmar som drogs med bogserbåt ut i Stora Rengen
där lasten tippades i sjön. Nu kom ägaren till Solvikens tvätt i Bestorp och
erbjöd Ingemar arbete. Det lät inte så lockande för en 20-årig kille, för där
arbetade ju bara ägaren och några fruntimmer. Ingemar följde dock med ägaren
en dag och tänkte att, ja kanske ändå …. Han arbetade där i åtta år, tills
det lutade åt att tvätteriet skulle upphöra. 36 ÅR
PÅ HJULSBRO STEEL Sista tiden på tvätteriet körde
Ingemar lastbil med tvätt till och från Linköping. Han passerade Hjulsbro och
Halmstad stål, och en dag stannade han och frågade om där fanns arbete för
honom. Jo då, han fick börja med en gång om han ville. Jag kan ju ingenting
om jobbet, sa Ingemar. Det lär vi dig, svarade förmannen. Företaget bytte så
småningom namn till Hjulsbro Steel. Ingemar kom att arbeta där i 36 år fram
till pensioneringen. TRÄFFADE
MARINA Allhelgonaafton 1962 var det dans i
Kisa Folkets Hus. Ingemar var chaufför åt ett gäng glada grabbar. På dansen
träffade de två flickor, Marina från Linköping och hennes kompis Barbro som
bodde i Bestorp. Flickorna bad om skjuts hem men
bilen var ju redan full. Dagen därpå kom grannfrun till Ingemars
föräldrar och sa att det var telefon till Ingemar. I hans hem fanns nämligen
inte telefon. Den som sökte Ingemar var Barbro, som ville att Ingemar skulle
komma hem till henne. Han gick dit och då visade det sig att även Marina var
där. Marina och Ingemar träffades veckan därpå och på den vägen blev det. De
gifte sej 1965 och bodde då 1,5 år i Brokind medan de byggde sej en
villa på Sjölundsvägen i Bestorp. PARKEN
OCH EKLUNDA Sedan 1924 har Byggnadsföreningen
Hemmet funnits i Bestorp. Privatpersoner köpte
andelar i föreningen som drev både Bestorpsparken och Eklunda. För andelsägarna blev
det mycket frivilligarbete i båda anläggningarna. Ingemars pappa och mamma
var båda aktiva i föreningen. När det var dans i Parken var det
mycket att göra. Där fanns skjutbana, lottstånd, |
korvförsäljning m m. Ingemars mamma arbetade under danskvällarna i
serveringen med att koka kaffe och breda smörgåsar. Många av de populära
dansorkestrarna i Sverige har spelat i Bestorpsparken. Efter gamla Eklunda som brann 1958
blev det efter återuppbyggnaden Eklunda Bio. Ingemar har varit maskinist i
biografen i 50 år. En av favoritfilmerna som han kört många gånger är Sound of Music. Längre tillbaka var det inte bara
att köra filmen. Filmerna kom i lådor eller kartonger och var i flera rullar
som man fick foga samman. Man fick för det mesta både hämta och köra tillbaka
filmen till bussgodset i Linköping. Ingemar har varit andelsägare och
frivillig kraft i föreningen i många år och är det fortfarande. Idag handlar
det mest om att köra popcornmaskinen när det är bio. Ingemars fru Marina var
också mycket aktiv i föreningen och många minns henne nog som Marina som
sålde godis i kiosken i Eklunda Bio. Marina avled i cancer 2017. BLOMSTRANDE
SAMHÄLLE När Ingemar ser tillbaka på sin
barn- och ungdomstid var Bestorp ett blomstrande
samhälle. Största arbetsplatsen var Bestorps Ångsåg
AB vid nuvarande småbåtshamnen.
Brädgården sträckte sej ända till nuvarande
Trygghetsboendet. Som mest var det 40 – 50 personer som arbetade på sågen. ”Sme´n i Bestorp” var en annan arbetsplats, so m startade på andra
sidan vägen, mitt emot Bestorps by. Till att börja
med var det en vanlig smedja där bl a lantbrukare kunde få sina maskiner reparerade. När
andra generationen Karlsson tog över började man tillverka oljecisterner, framförallt till lantbruk. Så småningom byggdes en ny modern
fabrik, där Bejkes numera håller till. Där
tillverkades den s k Bestorpsvagnen, en
eftertraktad traktorvagn. Man tillverkade också vagnar åt SAAB. Efter en tid
tog tredje generationen Karlsson över och man började tillverka truckar. Vid Lillsjön
fanns Gustaf Sjökvists tillverkning av fiskeredskap. Här tillverkades ett
alldeles speciellt blänke som blev mycket populärt och efterfrågat. Man
tillverkade också ”Sommenpirken”. Under Ingemars tidiga levnad fanns
tre möbelfabrikanter i Bestorp, nämligen Evert
Andersson, W H Franzén och Ivan Andersson. De sysselsatte ett 20-tal arbetare
ihop. TRE
LIVSMEDELSBUTIKER Här fanns också tre livsmedelsbutiker:
Konrad Pettersson Eftr som sålde allt från
livsmedel, charkuterier, tyger och spik. I ”Kråkslottet” fanns två butiker.
Där var Östen Karlssons köttaffär och Lundqvists specerier, där man trots att
affärsytan var liten kunde inhandla det mesta. I huset mitt emot Eklunda låg Solvikens tvätt. I källaren under tvätteriet kunde man
köpa mjölk och grädde. Ingemar minns inte vem som sålde mjölken men dit blev
han skickad av mamma att köpa mjölk i kruka och Gud nåde om han spillde ut
mjölk på vägen hem. På den här tiden fanns också café och bageri som Inga
Eriksson drev. Hennes gifflar och päronkakor var kulinariska. TAXI
OCH BENSINSTATION Det fanns taxi med tillhörande
bensinstation som Helge Svensson drev. Senare drevs den av Rune Andersson, ”Uja”, som blev välkänd inte bara i Bestorp.
Hustrun Elsie stod för mycket av servicen, både att köra taxin och tanka
bensin åt kunder. Bestorps Bilverkstad bredvid gamla
brandstationen drevs av Carl och Gunnar Nilsson. Brodern Sven innehade Radio
och TV-butik men sålde även gräsklippare,
båtmotorer m m. Sonen
Örjan tog så småningom över rörelsen. Förutom allt som har räknats upp
fanns också målare, skräddare, skomakeri, urmakare, fotograf, telefonväxel
och två frisörer. Idag finns egentligen bara Ica-affären, trygghetsboendet, brandkåren,
Eklunda bio, Bejkes Entreprenad och Vårdnäs Bygg kvar. Ica-affären
är idag en träffpunkt med ursprung från Östen Karlssons köttaffär. |
Flygfoto (beskuret)
från 1938. Huset nedtill t v är Karlstorp, där Ingemar växte upp. Snett
uppåt, vid vägen (nu Fagers väg) ligger Rosenlund där farföräldrarna Karl
Johan och Sofia Albertina Fager bodde. ”Kråkslottet” (Fridensborg), där
Lundqvists affär fanns, är det stora vita huset längst t h. |
Ingemar och Marina fick aldrig några
barn. Idag är det systersonen Jan och hans fru Annika Strömberg som är
Ingemars familj och ser till att han har det bra och bjuder på middag då och
då. Ingemar tar dagliga promenader och har mobiltelefonen med sej ifall han skulle ramla och behöva hjälp. Ingemar säger
att ensamheten inte gör honom så mycket. Han är dock aktiv i
pensionärsföreningen SPF Rengen. Jag är glad för att jag fått ha de
här samtalen med Ingemar, en man som jag alltid har hälsat på men inte vetat
så mycket om. Nu gör jag det och hoppas att ni som läser detta också lär
känna honom. Brokind 25 05 05, ELSE-MARIE PETERSON |