Gunnar Granberg:
Min fars fädernesläkt |
||
Gunnar
Granberg var folklivsforskare och senare diplomat. Han
föddes 1906 i Vireda och avled 1983. Hans grav
finns på Vårdnäs kyrkogård. Efter studier i Uppsala
och Stockholm blev Gunnar Granberg docent 1936 och museilektor vid Nordiska
museet. Inom sitt ämne, folklore, skrev han bl a en
internationellt uppmärksammad avhandling om skogsrået, en studie av en
folktros psykologiska och ekologiska bakgrund. Granberg fick en rad offentliga uppdrag och var åren
1940-1944 pressattaché i Helsingfors och därefter 1945-1954 chef för Svenska
Institutet. 1954-1965 var han ambassadråd i Bonn och åren 1965-1972 Sveriges
ambassadör i Reykjavik. (Ur Wikipedia). I
Östergötlands läns museums årsbok 1983/84 skriver Gunnar Granberg om sina
östgötska släktrötter. Här återges de delar av texten som rör Vårdnäs socken. Granberg är också författare till dikten
”Sätra”, daterad november 1953. |
Sätra Norrgård på en vintrig bild
från 1915. En av gårdarna i Sätra by som tillhört släkten Granberg. Fram till
1920 fanns två bostadshus, ett minne av att
två gårdar slagits samman till en. Upp till vänster ligger Sätra gamla skola.
Bakom foto- grafen ligger ”Granbergs loge” -
vid avfarten mot Åtvidaberg från vägen genom Sätra. |
|
…..
Även om mitt släktintresse var nära noll frågade jag vid ett tillfälle min
faster (Klara, född 1857), om vårt släktnamn Granberg. Hon berättade då att när
Karl Johan ämnade ta Norge, så var min farfars far Anders Larsson 18 år; han
blev uttagen som ”varjering” och fick marschera med
mot Norge. Under detta tämligen oblodiga krig fick han namnet Granberg
tilldelat. Det var antagligen ett överflöd på Larssöner, Anderssöner etc i den truppstyrka han tillhörde. När jag ganska snart
efter detta samtal började forska i Vårdnäs
kyrkböcker, så fann jag det nya namnat för första gången i dödboken för 1833,
då det står att ”Rusthållaren Anders Larsson Granberg” dött av slagden 18 april 1833. Man bör komma ihåg att det
tidigare endast var knektar och del ”löst folk” som hade familjenamn. Ur bondesynpunkt var sonnamn – d v s att man var sin fars
son – det riktiga. Anders
Larssons gård omfattade endast 1/6 i byn men han lyckades till hustru komma
över enda barnet till en grannbonde. Generation efter generation var kampen
mot ägosplittringen av avgörande vikt för gårdens framtid – även om ju syster
ärvde hälften mot broder och det vid arvsskifte
ansågs självklart att jorden gick
till broder eller bröder om sådana fanns. Giftermålet ägde rum 1823 och
enligt faster var äktenskapet lyckligt. En grannhustru hade gett honom det
betyget ”att han va en så snäll karl, så han va
sörjd i hele byn, när han do”.
Belysande för fasters iakttagelseförmåga, intresse och minne är att
hon långt tillbaka kände till förfädernas hår- och ögonfärg, sångförmåga m m. Fem barn föddes i äktenskapet och de tre sönerna,
äldst min farfar, överlevde. Juldagen
1833 kände sig Anders Larsson inte riktigt kry och han satt i stugan –
gårdens enda egentliga rum, frånsett en liten kammare innanför förstugan –
hos hustrun, som märkligt nog på juldagen höll på att varpa för nästa väv.
”Han satt å räknede banna” (det varpade indelades i
band). ” – Om ja skulle dö unna nu, sä bleve dä fälle bra svårt för dä mä di små pöjka”, sa han plötsligt liksom inför en föraning, en
känsla, som dock inte spred sig till hustrun, ty hon svarade bekymmerslöst
att ”dä finge väl gå”. ”Så vart han tyster å när farmor så ätter, så va
han döer”. Det var samma snabba och väl också lätta
död som äldste sonen, min farfar, liksom också en sonson skulle få. Jag har
återgett detta så utförligt därför att det är just till detta tillfälle som
mitt släkt- och släktforskningsintresse på allvar hänför sig. Anders
Larssons far, Lars Andersson, f 1760, hade ett tungt kors att bära, i det att
han var svårt ofärdig, särskilt anmärkt i kyrkoböcker och mantalslängder, och
det ledde till att det 1/3 hemman, som han och brodern Samuel gemensamt ärvt,
länge skrevs på denne broder. Min
farfars släkt bakåt i leden hörde till de stillsamma, dess bönder bodde
oföränderligt på denna lilla gård, som de visserligen strävade att behålla
men utöver de möjligheter som beräknat kloka giften gav försökte de inte genom
köp och processer utvidga sitt område. Min farfar blev visserligen nämndeman
och han kom med i ”det kommunala” men allt utan yttre åthävor. Den
stora dagen i denna släkts tillvaro var när Jon Jönsson, f 1660, år 1714
friköpte gården. I likhet med mycket annan bondejord hade den genom
förläningar kommit i adlig ägo, men den 6 nov 1714 satte Jonas Lagergren och
Margareta Christina Klinthe sina namn under ett
dokument, som bekräftade att de upplåtit och försålt ”Rusthållet sätra i Kinds härad och wålnas
socken – till åboarne uti sätra
Daniel Larsson och Jon Jönsson för 300 rd sölf mt, 1 tunna hvete och 2 tr råg –”. De båda köparna var halvbröder. Nu
var det vid denna tid inget större ekonomiskt svalg mellan att vara
skattebonde och betala arrende till ett adelsherrskap, men köpesumman vittnar
dock om att man ansåg det värt en stor ansträngning att ”komma loss”. Jon
Jönssons (Jonssons) far Jöns Jonsson, d 1672, var gift med Elin Eriksdotter, 1638-1698, som var omgift med en Lars
Danielsson, far till den ene av ”friköparna”, och det är intressant att se
hur dessa två släkter till långt fram i tiden inom byn stått i en särskilt
nära kontakt med varandra, |
SÄTRA Detta är Sätra, släktens hem, Granbergars strävan, glädje och
oro, fädernebyn, vars öde jag följt, ärvd sedan urtid med gårdar och
marker, Knarrkullas magra och steniga
lindor, Mörkskogens klyftor och Tutebo äng, Här bodde Sörgårds
kronskatte-åbor, Mellan- och Norrgårds
befryndade bönder, Lötternas
fattiga backstugefolk. Detta är Sätra, min egen by, innerligt kär och nära
förtrogen, hem
för min släkt och min längtan. …………….. Liv steg ur liv. I ändlösa
släktled Anders- och Larssöner byggde sin
gård, togo sin
del av livsdagens öden, vardagens möda, festtid och dans. Liv blev till stoft, och namnen försvunno, omärkligt stilla som skriften på
korsen; gravar som glömdes, gömma dem
alla hemma i Vårdnäs
kyrkogårds hägn. Varsamt ur kyrkobok och
kärleksfullt minne ville jag skildra fädernas
gärning; rik eller fattig, ljus eller
skuggad ger
jag den del av mitt korta liv.
Gunnar Granberg
November 1953 utan att känna historien. Med Elins far Erik Persson,
1611-1689, är vi nära forskningsmöjligheternas slut. Det äldsta årtalet jag
har gäller den ”Per i Sätra”, som i förteckningen över Älvsborgs lösen 1571
omtalas som frälse landbo (arrendator) åt ”Fru Karin på Säby”, en av det Gripska godskomplexets större domäner. För
att kunna kontrollera ägolängderna i byn har jag
följt upp alla de gamla släkterna i Norr-, Mellan- och Sörgårdarna,
och funnit att de med få undantag varit mycket bofasta, fram till den stora
”förödelsen” i vår tid. Min egen fädernesgård
såldes på 1970-talet, inte till den som jag och mina syskon önskat utan genom
Lantbruksnämndens diktat till godset Sturefors. |
Jag
har en gång drömt att jag träffat Per i Sätra och många gånger har jag
fantiserat om ett sådant möte, helst också med en ”faster Klara” på den
tiden, med levande berättelser ur vardagslivet. Den över allt annat bestående
känslan är dock: ”Av jord är jag kommen ….”. Jag
behöver inte gå till Vårdnäs kyrkogård för att inom
mig höra fortsättningen. Under
rubriken ”Briteborgarna” berättar Gunnar Granberg
om sin farmors släkt. Ur detta avsnitt gör vi följande utdrag: ……. När det gällde att skaffa sig en
”ståndsmässig” hustru följde Göran sin äldste brors exempel. Midsommardagen
1836 sammanvigdes han i Skruvkulla i Vårdnäs sn med Karin Persdotter, dotter
till den myndige ”bergsnämndemannen” Petter Jonsson, om vilken man i bygden
sade: ”Två ljus på boart (bordet) å en dank ve döra när bärsnämman kommer”. Både
brudgum och brud tillhörde förmögna och ansedda hem, och det bröllop som
bergsnämndemannen gav lär till fullo ha motsvarat den ställning i samhället
som han gjorde anspråk på. Bruksmusikkåren från Åtvid
och varma kräftstjärtar, en högreståndsnymodighet, var det, berättade faster
Klara…… ……..
Äldste sonen Petter, min farmors far, f 1801, arbetade givetvis hemma på den
gemensamma gården, och det berättas att det var fadern som styrde med
giftermålet. Den utvalda Brita, f 1805, var liksom sin svägerska, ”moster
Kari i Briteborg”, dotter till Petter Jonsson i
Skruvkulla. Bröllopet ägde rum i Skruvkulla i juli 1826 – i Sätra Norrgård (??). Moderns arvegård
i Sätra, den Wåhlstrandska delen av Sätra Södergård
hade arrendator. Först
då gick modern med på att ”Petter Göransson får uti arfstäckt
nu genast erhålla 1/6 mantal uti Kronoskatte auguments hemmanet Sätra Södergård – oqwalt
ewederligen Begagna såsom hans wälfångna
egendom”. Det
blev dock inte länge som Petter var okvald ägare till sin går, en tid som i
övrigt fördystrades av fiendeskap med bror Göran rörande
en ”skogspark” (skog men inte mark) vid Briteborg.
Redan i juli 1839 rycktes han bort av en svår lunginflammation. Under slåtter
fördrack han sig ur ”Asplunne källe”,
berättade faster Klara. Närmaste
arvinge var förutom änkan den 10-årige sonen Göran och den lilla sexåriga
Inga Stina. Hon växte upp i Skruvkulla hos modern och morfadern, i ett
synnerligen välbärgat hem, och det är väl i förstone närmast förvånande, att
morfadern inte fann ett bättre objekt till äkta man än ”hemmansägaren och änkomannen Lars Petter Granberg”. ”Änkomannen”,
ty han hade för att, som han trodde, komma över litet pengar i syfte att
kunna lösa ut sin bror ur fädernegården, gift sig 1849 med en gårdsägande
änka i byn. Hon dog dock i lungsot redan 1852. Han såg sig alltså om efter en
ny hustru …. ….
Bröllopet stod i Skruvkulla midsommardagen 1853 och kalaset varade i två
dagar. ”Di danste båe
daga, å dä va (även nu)
musikanter ifrå Åtve”.
Statussymbolen kräftstjärtarna var med och av morfadern fick hon en klänning
av kattun, av brudgummen en ”anndasklänning å sånt tyg di kaller mohär nu.” Fastän
gården var liten, 1/6 endast, fick Inga Stina två pigor till hjälp, och det
behövdes snart, ty barnen dröjde ej att komma. Den
förste, en son föddes redan den 21 februari och jag skulle tro att vetskapen
om vad som var på väg övervann bergsnämndemannens ev
sista motstånd. Fram
till 7/9 1874, då den sistfödde, min pappa, kom till världen, föddes i
familjen elva barn, en stor påfrestning för farmor som redan tidigt började
bli sjuklig. Alla barnen var dock friska och livsdugliga, flera blev mycket
gamla. Hos många av dem kan jag mer eller mindre skönja det dubbla arvet från
riksdagsmännens Briteborg och den myndige
bergsnämndemannen i Skruvkulla ……. Gunnar Granberg Inom
släkten Granberg finns också ett kompendium, ”Granbergarna
i Sätra från år 1550”, daterat 1977. Där redovisas Lars Petter Granbergs och
Inga Christina (Inga Stina) Persdotters respektive
rötter i rakt nedstigande led. |