Gunnar Granberg: Min fars fädernesläkt

Gunnar Granberg var folklivsforskare och senare diplomat. Han föddes 1906 i Vireda och avled 1983. Hans grav finns på Vårdnäs kyrkogård. Efter studier i Uppsala och Stockholm blev Gunnar Granberg docent 1936 och museilektor vid Nordiska museet. Inom sitt ämne, folklore, skrev han bl a en internationellt uppmärksammad avhandling om skogsrået, en studie av en folktros psykologiska och ekologiska bakgrund.

Granberg fick en rad offentliga uppdrag och var åren 1940-1944 pressattaché i Helsingfors och därefter 1945-1954 chef för Svenska Institutet. 1954-1965 var han ambassadråd i Bonn och åren 1965-1972 Sveriges ambassadör i Reykjavik. (Ur Wikipedia).

I Östergötlands läns museums årsbok 1983/84 skriver Gunnar Granberg om sina östgötska släktrötter. Här återges de delar av texten som rör Vårdnäs socken. Granberg är också författare till dikten ”Sätra”, daterad november 1953.

 

granberg

Sätra Norrgård på en vintrig bild från 1915. En av gårdarna i Sätra by som tillhört släkten Granberg. Fram till 1920 fanns

två bostadshus, ett minne av att två gårdar slagits samman till en. Upp till vänster ligger Sätra gamla skola. Bakom foto-

grafen ligger ”Granbergs loge” - vid avfarten mot Åtvidaberg från vägen genom Sätra.

….. Även om mitt släktintresse var nära noll frågade jag vid ett tillfälle min faster (Klara, född 1857), om vårt släktnamn Granberg. Hon berättade då att när Karl Johan ämnade ta Norge, så var min farfars far Anders Larsson 18 år; han blev uttagen som ”varjering” och fick marschera med mot Norge. Under detta tämligen oblodiga krig fick han namnet Granberg tilldelat. Det var antagligen ett överflöd på Larssöner, Anderssöner etc i den truppstyrka han tillhörde. När jag ganska snart efter detta samtal började forska i Vårdnäs kyrkböcker, så fann jag det nya namnat för första gången i dödboken för 1833, då det står att ”Rusthållaren Anders Larsson Granberg” dött av slagden 18 april 1833. Man bör komma ihåg att det tidigare endast var knektar och del ”löst folk” som hade familjenamn. Ur bondesynpunkt var sonnamn – d v s att man var sin fars son – det riktiga.

 

Anders Larssons gård omfattade endast 1/6 i byn men han lyckades till hustru komma över enda barnet till en grannbonde. Generation efter generation var kampen mot ägosplittringen av avgörande vikt för gårdens framtid – även om ju syster ärvde hälften mot broder och det vid arvsskifte ansågs självklart att jorden gick till broder eller bröder om sådana fanns. Giftermålet ägde rum 1823 och enligt faster var äktenskapet lyckligt. En grannhustru hade gett honom det betyget ”att han va en så snäll karl, så han va sörjd i hele byn, när han do”.  Belysande för fasters iakttagelseförmåga, intresse och minne är att hon långt tillbaka kände till förfädernas hår- och ögonfärg, sångförmåga m m. Fem barn föddes i äktenskapet och de tre sönerna, äldst min farfar, överlevde.

 

Juldagen 1833 kände sig Anders Larsson inte riktigt kry och han satt i stugan – gårdens enda egentliga rum, frånsett en liten kammare innanför förstugan – hos hustrun, som märkligt nog på juldagen höll på att varpa för nästa väv. ”Han satt å räknede banna” (det varpade indelades i band). ” – Om ja skulle dö unna nu, bleve fälle bra svårt för di små pöjka”, sa han plötsligt liksom inför en föraning, en känsla, som dock inte spred sig till hustrun, ty hon svarade bekymmerslöst att ” finge väl gå”. ”Så vart han tyster å när farmor så ätter, så va han döer”. Det var samma snabba och väl också lätta död som äldste sonen, min farfar, liksom också en sonson skulle få. Jag har återgett detta så utförligt därför att det är just till detta tillfälle som mitt släkt- och släktforskningsintresse på allvar hänför sig.

 

Anders Larssons far, Lars Andersson, f 1760, hade ett tungt kors att bära, i det att han var svårt ofärdig, särskilt anmärkt i kyrkoböcker och mantalslängder, och det ledde till att det 1/3 hemman, som han och brodern Samuel gemensamt ärvt, länge skrevs på denne broder.

 

Min farfars släkt bakåt i leden hörde till de stillsamma, dess bönder bodde oföränderligt på denna lilla gård, som de visserligen strävade att behålla men utöver de möjligheter som beräknat kloka giften gav försökte de inte genom köp och processer utvidga sitt område. Min farfar blev visserligen nämndeman och han kom med i ”det kommunala” men allt utan yttre åthävor.

 

Den stora dagen i denna släkts tillvaro var när Jon Jönsson, f 1660, år 1714 friköpte gården. I likhet med mycket annan bondejord hade den genom förläningar kommit i adlig ägo, men den 6 nov 1714 satte Jonas Lagergren och Margareta Christina Klinthe sina namn under ett dokument, som bekräftade att de upplåtit och försålt ”Rusthållet sätra i Kinds härad och wålnas socken – till åboarne uti sätra Daniel Larsson och Jon Jönsson för 300 rd sölf mt, 1 tunna hvete och 2 tr råg –”. De båda köparna var halvbröder.

 

Nu var det vid denna tid inget större ekonomiskt svalg mellan att vara skattebonde och betala arrende till ett adelsherrskap, men köpesumman vittnar dock om att man ansåg det värt en stor ansträngning att ”komma loss”.

 

Jon Jönssons (Jonssons) far Jöns Jonsson, d 1672, var gift med Elin Eriksdotter, 1638-1698, som var omgift med en Lars Danielsson, far till den ene av ”friköparna”, och det är intressant att se hur dessa två släkter till långt fram i tiden inom byn stått i en särskilt nära kontakt med varandra,

 

 

 

SÄTRA

Detta är Sätra, släktens hem,

Granbergars strävan, glädje och oro,

fädernebyn, vars öde jag följt,

 

ärvd sedan urtid med gårdar och marker,

Knarrkullas magra och steniga lindor,

Mörkskogens klyftor och Tutebo äng,

 

Här bodde Sörgårds kronskatte-åbor,

Mellan- och Norrgårds befryndade bönder,

Lötternas fattiga backstugefolk.

 

Detta är Sätra, min egen by,

innerligt kär och nära förtrogen,

hem för min släkt och min längtan.

……………..

Liv steg ur liv. I ändlösa släktled

Anders- och Larssöner byggde sin gård,

togo sin del av livsdagens öden,

vardagens möda, festtid och dans.

 

Liv blev till stoft, och namnen försvunno,

omärkligt stilla som skriften på korsen;

gravar som glömdes, gömma dem alla

hemma i Vårdnäs kyrkogårds hägn.

 

Varsamt ur kyrkobok och kärleksfullt minne

ville jag skildra fädernas gärning;

rik eller fattig, ljus eller skuggad

ger jag den del av mitt korta liv.

 

                                                         Gunnar Granberg

                                                          November 1953

 

utan att känna historien. Med Elins far Erik Persson, 1611-1689, är vi nära forskningsmöjligheternas slut. Det äldsta årtalet jag har gäller den ”Per i Sätra”, som i förteckningen över Älvsborgs lösen 1571 omtalas som frälse landbo (arrendator) åt ”Fru Karin på Säby”, en av det Gripska godskomplexets större domäner.

 

För att kunna kontrollera ägolängderna i byn har jag följt upp alla de gamla släkterna i Norr-, Mellan- och Sörgårdarna, och funnit att de med få undantag varit mycket bofasta, fram till den stora ”förödelsen” i vår tid. Min egen fädernesgård såldes på 1970-talet, inte till den som jag och mina syskon önskat utan genom Lantbruksnämndens diktat till godset Sturefors.

 

 

 

Jag har en gång drömt att jag träffat Per i Sätra och många gånger har jag fantiserat om ett sådant möte, helst också med en ”faster Klara” på den tiden, med levande berättelser ur vardagslivet. Den över allt annat bestående känslan är dock: ”Av jord är jag kommen ….”. Jag behöver inte gå till Vårdnäs kyrkogård för att inom mig höra fortsättningen.

 

Under rubriken ”Briteborgarna” berättar Gunnar

Granberg om sin farmors släkt. Ur detta avsnitt gör vi följande utdrag:

 

……. När det gällde att skaffa sig en ”ståndsmässig” hustru följde Göran sin äldste brors exempel. Midsommardagen 1836 sammanvigdes han i Skruvkulla i Vårdnäs sn med Karin Persdotter, dotter till den myndige ”bergsnämndemannen” Petter Jonsson, om vilken man i bygden sade: ”Två ljus på boart (bordet) å en dank ve döra när bärsnämman kommer”.

 

Både brudgum och brud tillhörde förmögna och ansedda hem, och det bröllop som bergsnämndemannen gav lär till fullo ha motsvarat den ställning i samhället som han gjorde anspråk på. Bruksmusikkåren från Åtvid och varma kräftstjärtar, en högreståndsnymodighet, var det, berättade faster Klara……

 

…….. Äldste sonen Petter, min farmors far, f 1801, arbetade givetvis hemma på den gemensamma gården, och det berättas att det var fadern som styrde med giftermålet. Den utvalda Brita, f 1805, var liksom sin svägerska, ”moster Kari i Briteborg”, dotter till Petter Jonsson i Skruvkulla. Bröllopet ägde rum i Skruvkulla i juli 1826 – i Sätra Norrgård (??). Moderns arvegård i Sätra, den Wåhlstrandska delen av Sätra Södergård hade arrendator.

 

Först då gick modern med på att ”Petter Göransson får uti arfstäckt nu genast erhålla 1/6 mantal uti Kronoskatte auguments hemmanet Sätra Södergård – oqwalt ewederligen Begagna såsom hans wälfångna egendom”.

Det blev dock inte länge som Petter var okvald ägare till sin går, en tid som i övrigt fördystrades av fiendeskap med bror Göran rörande en ”skogspark” (skog men inte mark) vid Briteborg. Redan i juli 1839 rycktes han bort av en svår lunginflammation. Under slåtter fördrack han sig ur ”Asplunne källe”, berättade faster Klara.

 

Närmaste arvinge var förutom änkan den 10-årige sonen Göran och den lilla sexåriga Inga Stina. Hon växte upp i Skruvkulla hos modern och morfadern, i ett synnerligen välbärgat hem, och det är väl i förstone närmast förvånande, att morfadern inte fann ett bättre objekt till äkta man än ”hemmansägaren och änkomannen Lars Petter Granberg”. ”Änkomannen”, ty han hade för att, som han trodde, komma över litet pengar i syfte att kunna lösa ut sin bror ur fädernegården, gift sig 1849 med en gårdsägande änka i byn. Hon dog dock i lungsot redan 1852. Han såg sig alltså om efter en ny hustru ….

 

…. Bröllopet stod i Skruvkulla midsommardagen 1853 och kalaset varade i två dagar. ”Di danste båe daga, å va (även nu) musikanter ifrå Åtve”. Statussymbolen kräftstjärtarna var med och av morfadern fick hon en klänning av kattun, av brudgummen en ”anndasklänning å sånt tyg di kaller mohär nu.”

 

Fastän gården var liten, 1/6 endast, fick Inga Stina två pigor till hjälp, och det behövdes snart, ty barnen dröjde ej att komma. Den förste, en son föddes redan den 21 februari och jag skulle tro att vetskapen om vad som var på väg övervann bergsnämndemannens ev sista motstånd.

 

Fram till 7/9 1874, då den sistfödde, min pappa, kom till världen, föddes i familjen elva barn, en stor påfrestning för farmor som redan tidigt började bli sjuklig. Alla barnen var dock friska och livsdugliga, flera blev mycket gamla. Hos många av dem kan jag mer eller mindre skönja det dubbla arvet från riksdagsmännens Briteborg och den myndige bergsnämndemannen i Skruvkulla …….

                                                                                                                                   Gunnar Granberg

 

Inom släkten Granberg finns också ett kompendium, ”Granbergarna i Sätra från år 1550”, daterat 1977. Där redovisas Lars Petter Granbergs och Inga Christina (Inga Stina) Persdotters respektive rötter i rakt nedstigande led.