Arnebo
för 100 år sedan – Knut Arneback (1915-2003) berättar: Min
uppväxt och skolgång på 1920-talet Texten
är något avkortad och lätt redigerad, 2023-11-08. |
||
Knut Arneback
berättar inledningsvis att han föddes 1915 på Fettjestad Mellangård i
Gammalkil - och att hans cancersjuka mor – Hilma, född 1874 - avled året
därpå. Att han hade många syskon framgår av berättelsen - men inte hur många.
Knut var nummer 14 i syskonskaran. Från 1899 till 1915 utökades familjen i
stort sett varje år. Från
åren i Fettjestad minns Knut bl a att fadern – Johan Karlsson, född 1870 - uppvaktades med
en lampkrona när han fyllde 50 år. Han minns första bussen från Gammalkil
till Linköping. ”Det var en man i Nykil som hade en lastbil. På den hade
han satt fast trädgårdssoffor och gjort ett tak av en presenning som skydd.”
Sommaren
1922 tog systern Lydia med Knut på en promenad till kyrkbyn för att visa
skolan där han skulle börja till hösten. ”Jag gick inte hela första
skolåret där. Den 14 mars 1923 flyttade vi till Arnebo i Vårdnäs.” Men
enligt Gammalkils och Vårdnäs församlingsböcker var det 12 juni som familjen
Karlsson noterades som ut- respektive inflyttad. Allt lösöre
hade flyttats till Arnebo i förväg. ”Kvar fanns bara ett 10-tal kor ute i
ladugården. Min bror Rickard tog en grimma, satte fast den på en ko, ledde ut
den, efter följde de andra kossorna och efter gick min bror Hugo med en käpp
i handen (…). Det var den tidens
djurtransporter. De hade två mil att gå, men det fungerade bra. Sedan spände
Far hästen framför fjädervagnen, vi satte oss i och lämnade den gård där jag
var född (…). När vi kom fram till Arnebo hälsades vi välkomna (…) av en
grannfamilj som hade ett kaffebord framdukat (…). I den familjen fanns en
son, som hette Erik. Vi blev kompisar och satt i samma skolbänk under hela
skoltiden. Arnebo
Postgård, som var namnet enligt köpekontraktet, låg kvar där den var byggd på
1700-talet. Andra gårdar i byn hade flyttats omkring då skiftena ändrades.
Mangårdsbyggnaden innehöll fyra rum och kök, den var tillbyggd med två rum,
som kom att användas till förråd och magasin. Ett mindre rum intill köket
blev skafferi. Övre våningen hade kvar sin ursprungliga inredning, försedd
med blyfönster i järnramar, låga breda dörrar så man fick bocka sig för att
passera dem. Det fanns en undantagsstuga på tre rum och kök. Till denna var
det en mindre ladugård som vi använde till vedskjul, snickarbod, magasin och
vagnsskjul. Ladugård och loge till gården var inte i så bra skick, och låg
för nära huvudbyggnaden. Ny ladugård uppfördes på 40-talet, bättre placerad. Fångade
fisk med händerna I
utskogen låg förr ett torp som hette Stenberget (Ska vara Svedberget). Det (…)
hade flyttats ned till gården och användes som tvättstuga. Dörren in var
mycket låg, så far tog upp en ny dörr på gaveln. Varför många torp var så
lågt byggda berodde på att om huset timrats över sju skift timmerstockar,
blev det skatt på huset. Den här tvättstugan byggde far till med ett svinhus,
hönshus och dass. Han var en duktig snickare. I mangårdsbyggnaden bodde tre
av mina systrar. I undantagsstugan bodde Far och jag och fem av mina bröder.
1926 gifte sig min syster Lydia och min bror Nils emigrerade till Amerika. (…) En
dalgång med kärr och vattendrag (ledde)
ned till sjön (Lilla Rängen). På våren då fiskarna lekte var i regel
vattenståndet så högt att man kunde plocka upp mört och gäddor med bara
händerna. På gården var det en stor trädgård med många olika äppelträd. Det
fanns en till efter en gård som flyttats, den kallade vi för ”gamla trägårn”.
I skogarna runt byn fanns det sju ödetorp. Alla var gråa, ingen färg på dem
på ytterväggarna. När hösten kom fick jag hjälpa till och plocka ned äpplen.
(…). Man fick lägga dem i trälådor och sedan åkte far till Linköping och
sålde dem. Samma sak var det med blåbär och lingon. (…). En gång
då far åkte till Linköping köpte han tidningen Allers, den var populär då. I
tidningen var en följetong som hette ”Hispanola”, som var en båt. Jag och min
bror Birger fick idén att bygga Hispanola på land. Den blev ganska stor,
säkert fyra meter lång, försedd med höga master, och ganska lik vår förebild
Hispanola. Vi byggde en lekstuga (…), en väderkvarn, en liten bil (…). Synd
att vi inte hade tillgång till kamera, det skulle varit trevligt att i dag
haft bilder på detta. (…). Bra badplats hade vi vid Västerby gård, det hände
att man fick åka med en äldre bror när han cyklade dit. På sommaren var det
ofta logdans på olika gårdar i byn. Det var två som spelade dragspel. Min
bror Ernst var bra på att spela både dragspel och fiol. Sjögsäters
skola (Skolan
var… ) ganska nära och hette Sjögsäter. Min lärarinna hette Ruth Norman.
Här fick man gå två år i småskolan och fyra år i storskolan. Skolgången var
varannan dag, ena dagen gick första klass i småskolan och första och andra
klass i storskolan. Dagen efter var det andra klass i småskolan och tredje
och fjärde klass i storskolan. Detta berodde troligen på att det bara fanns
två lärosalar. Det var ett gemensamt omklädningsrum, där man även satt och åt
sina medhavda smörgåsar. Vår lärare i storskolan hette Gustaf Johansson, en
mycket bra lärare, mycket duktig i slöjd. Han hade tillverkat sina egna
möbler själv, även hyvlar som användes i slöjden och en hel del andra saker.
Jag äger två hyvlar som han tillverkat (…). Vi hade slöjdundervisning två
gånger i veckan, då användes omklädningsrummet som slöjdsal. Då fick vi ta
fram hyvelbänkar och verktyg. När undervisningen var över, fick vi städa
rummet och återställa allt (…). I skolsalarna stod en stor gjutjärnskamin,
som man fick bära in ved till och hjälpa till och elda. (…) det var torrdass,
skilda åt för flickor och grabbar. På gårdsplanen stod en gårdspump och på
den hängde en skopa, fastsatt med en kedja, så dit gick man om man blev
törstig. |
(…). Jag
hade ett bra förhållande med läraren, det hände att när en elev inte kunde
svara på en fråga, att läraren sa ”Knut, tala om vad jag vill ha svar på”.
Aga förekom i skolan. Vi skrev mest med blyertspenna, men vid välskrivningar
användes bläckpenna, på skolbänken fanns ett bläckhorn. En nyhet kom, skolan
fick en pennvässare, som var fastsatt på lärarens bord. Om man behövde vässa
en penna, fick man icke göra det själv, det utfördes av läraren. Skolkort
från Sjögsäters skola, men osäkert från vilket år. Lärarinnan är dock
densamma som på Knuts tid – Rut Norman. Hon var småskollärare i Sjögsäter i över
40 år, från 1905 till 1946. Vid
examen var det många anhöriga närvarande. (Likaså vid) en julfest där många av elevernas
anhöriga hjälpte till. Mitt i skolsalen var en julgran uppsatt. I granen
hängde godispåsar. Det var dans runt granen, och när juldansen var över fick
varje elev en godispåse. (…). Det var för de flesta det enda godis de fick
under året. Vad som var roligt var att det fanns ett apelsin i påsen. I
affärerna hemma fanns inga apelsiner att köpa. Fram på kvällen kom många av
byns invånare till skolan där de blev bjudna på kaffe, en julfest för alla
som bodde i närheten. (…). I slutet på 1920-talet köpte vår lärare en bil, en
Cheva. När jag och min skolkamrat var på väg hem, kom han och körde om oss
och sa att vi skulle få åka med hem, verkligt trevligt. I framsätet satt
lärarens fru. Vi kom fram till en kurva på vägen, då sa Frun: ”Gustaf kör
inte så fort, hjulen kan slinta”. Hastigheten var väl 30 km/h, så var det då.
Gården
som familjen Karlsson flyttade till år 1923. Idag heter den Arnebo Skattegård,
men har som Knut skriver kallats Arnebo Postgård. I två hundra år, till
1870-talet, svarade gårdarna i byn postförseln mellan gästgivargårdarna i
Målbäck och Rimforsa. (Det mesta
av arbetet utfördes för hand (…). Vad jag minns från mitt hem var en
slåttermaskin och en hästräfsa. Det var bra hjälpmedel vid höskörden. På den
tiden slog man av gräset på väg- och dikesrenar med lie (… Det)
kallades för renhö och användes som foder till fåren. Den här slåttern
började i regel första veckan efter midsommar. Sedan återstod att skörda
första- och andraårsvallen. En del av åkermarken låg i träda vart fjärde år.
(Året efter att man skördat råg och vete) var det förstaårsvallen som skördades
med slåttermaskin, året därefter andraårsvallen och tredje året användes
marken för odling av rotfrukter, potatis och havre m m. När åkern låg i träda
utfördes mycket där. Man grävde täckdiken för hand (…). På botten i diket
lades ett skikt av småsten, som man plockade från åkern, ovanpå lades granris
och sedan fylldes diket igen. Hade man inte tillräckligt med sten
ersattes detta med träslanor (…) Det fanns (ännu) inte tillgång till
tegelrör, som sedan kom att användas. De som hade får släppte ut dem på
trädan (…). Vägstycken
att sköta Varje
gårdsägare hade ett vägstycke att sköta och underhålla (… Det) var i regel den sträcka
av landsvägen som gick genom gårdens marker. När det gällde snöröjning av de
allmänna vägarna var det ett byalag som gemensamt utförde (den). (…).
I slutet på 20-talet övertog Vägstyrelsen skötseln av vägarna. Då kom det
väghyvlar som jämnade till vägarna. Massor av torv, som hyvlats bort på
vägrenar, fick transporteras bort. Mycket vägmaterial behövdes, så då fick
man nytta av stenrösena på åkrarna. Stenarna slogs sönder i lagom storlekar
så det gick att mata in dom i stenkrossen. Vad man fick i ersättning för sten
som levererades vet jag icke. Stenkrossen lånades och byalaget krossade sedan
sten till makadam som sedan användes för upprustning av vägarna. (…). Drivrem
över vägen På
hösten, då skörden bärgats, var det dags för tröskning. Bysamfälligheten ägde
tröskverk och råoljemotor. (…) Då tröskningen pågick var det fast anställda,
som fick fast lön för sitt arbete. För övrigt var det i regel bytesjobb. Jag
deltog gärna i dessa jobb, därför att man fick så väldigt bra mat. Det var
som om bondmororna ville överträffa varandra, rena kalasen var framdukade. På
den gård (i
Gammalkil) där jag bodde till jag var sju år, användes ångmaskin vid
tröskning. Jag minns att man gick till skogen och körde hem ved och ris att
elda ångmaskinen med. (…). Jag vill
nämna en sak jag minns från tröskningen hemma på 20- talet. (…) logen var
byggd intill vägen (…), så man placerade råoljemotorn på andra sidan och drog
drivremmen |
tvärs
över vägen. Inga större problem, hästskjutsar som kom körde runt logen. Men
så en dag kom det en bil, och i den satt Länsman. Sen blev det slut med att
korsa vägen med en rem. På den
gård Far köpte 1923, “Arnebo Postgård”, fanns det mycket skog av alla sorter.
1924 uppfördes ett sågverk på gården, som drevs vintertid i två år. Det gav
jobb för ett 20-tal personer. Det var en skogvaktare som gick i skogen och
stämplade de träd som skulle avverkas. Träden fick två stämplar, en i
midjehöjd och en rotstämpel, så att man efter avverkningen kunde se, att rätt
träd var avverkat. Skogvaktaren mätte även diametern på träden. Eldvakter
vid ångmaskinen Hela
sågverket var inbyggt med tak. Framför eldstaden på ångmaskinen var murad en
stor ugn av tegel, dit sågspånen transporterades och höll ångan uppe på
ångmaskinen. Två av mina bröder hade som jobb att nattetid se till att elden
inte slocknade, och kl. 7.00 på morgonen skulle ångan vara uppe så maskinen
kunde starta. Ugnen hade en plan översida och på den låg mina bröder på
natten. När våren kom och sågverket stannade, hade mina bröder tjänat så
mycket pengar, så de kunde köpa sig varsin Huskvarnacykel, som kostade
ungefär 100 kronor styck. Ek, som avverkades, transporterades till Åtvidaberg
där det användes för tillverkning av ekparkett. Asp transporterades till
Jönköpings Tändsticksfabriker. Björk sågades upp till meterved, som sedan
levererades till Linköping, och användes för uppvärmning av bostäder. Toppar
och grövre grenar rensade man upp och högg till ved, till kakelugnar och
järnspisel. Sågade
isblock för kylning På den
här tiden fanns inte vatten- och avloppsledningar, elström o.s.v. Men på
vintern då isen på sjön blivit tjock, sågade man upp isblock, ca 50x50 cm,
och staplade upp dessa likt en pyramid. Sedan östes ett tjockt lager av
sågspån över isen så den inte smälte bort. Shade man tillgång till is att
kyla mat m m med under sommaren. En person hade ett spånhyvleri hemma i
skogen. Han valde ut träd som han kapade i lagom längder, klöv dem och kokade
dem sedan i en stor gryta. Sedan klövs dom med en spånhyvel, lades i buntar
och såldes till dem som utförde spåntak på byggnader. I Vårdnäs kommun ligger
en stor egendom som heter Västeby. Där var jag med och planterade skog 1931. (… Det var) stora ängsmarker som
vi planterade skog på. Jag minns det var väldigt mycket orm i området. Det
var många anställda från Västerby, som deltog i arbetet. Några karlar gick
före och hackade hål i marken, de hade läderstövlar på sig och de sparkade
bara bort ormarna om dom låg i vägen för dom. Jag upplevde det obehagligt, då
man kom fram till ett hål (…) när det låg en orm där. Allt gick bra, och 1
kr, per dag tjänade man, så var det på den tiden. Stortvätt
avslutades med kaffekalas (…).
Hemma var det stortvätt två gånger om året, och det kallades för “Bykåke”. I
tvättstugan fanns ett stort träfat, som stod uppställt på en träbock, och
försett med ett hål för avtappning. Man tvättade först tvätten i mindre
tvättbaljor där man gned den mot en räfflad tvättbräda, sedan lades tvätten i
det stora träfatet. I tvättstugan fanns en murad ugn med en stor kittel, i
vilken man kokade lut. Det var gänget som samlats från byn, som eldade,
kokade lut och hällde på tvätten i träfatet, som sedan rann ut, värmdes på
nytt, så det var en rundgång. Efteråt sköljdes tvätten i ett närliggande
vattendrag. Vad jag vill nämna är att det gällde vittvätt. Efteråt hade man
kaffekalas och en trevlig samvaro. Även karlar deltog i jobbet, och att
hjälpta varandra i detta tunga arbete var ju positivt. Kvinnornas jobb förr
var hårt och ansträngande, tunga lyft och inga moderna hjälpmedel, som idag
är så självklara. Vad som
gällde var närhet till dem man behövde hjälp av. Det var inte många som hade
cykel. Man fick gå till affären, skomakaren osv. Häst och vagn fick man ta då
man åkte till kvarnen för att få säden malen, besöka smeden för att få
plogbillen vässad mm. Det gick att få hjälp med allt inom byggbranschen. Det
fanns järnvägsstation (i
Brokind), där man kunde hämta fraktgods, poststation, telefonväxel,
skräddare, barnmorska, kokerska med flera. Den som körde ut posten i vår del
av socknen, han använde häst och vagn. Innan han kom till oss, vid 12-tiden,
hade han delat ut post i två andra byar och gårdar. Hos oss ställde han in
hästen i våat stall, där han fick vila och äta hö. Under den tiden gick
postutköraren till fots runt omkring i Arnebo by och delade ut posten. När
han kom tillbaka till poststationen, hade säkert det mesta av dagen använts. Föreningsliv
och nöjen På
1920-talet, när jag växte upp, var det i vår socken en del
fritidsaktiviteter. I skolan (…) ordnades med syföreningsauktioner, julfester
m m. Det fanns Folkets Hus och Folkets Park i samhället Bestorp och dansbana
i Brokinds samhälle. I NTO-lokalen Rosenberg var det många olika möten,
visning av stumfilm m m. Friförsamlingens lokal (i Brokind) hade också stort
utbud. Själv deltog jag tidigt i Idrottsföreningar, det var fotboll och bandy
som var populärt. Skjutbana fanns, men det var inget jag deltog i. En del
föreningar anordnade på sommaren fester (…) där man hade kaffeservering,
kiosk med godis och läsk, pilkastning mm. Då fick man förstärkning i sin
föreningskassa. Musikkapell fick man hyra in. Ett populärt fritidsnöje var
fiske. Vi hade närhet till sjö och vattendrag. Skidåkning blev det mer och
mer av, så vi anordnade Skidans dag, många deltog. Jag har varit med och
jobbat, på fritiden, med att anlägga två fotbollsplaner. En av dom används
fortfarande och heter ”Kindavallen”. SLUT |